Laurell K. Hamiltons amerikanska vampyrdeckare

Författare: Laurell K. Hamilton
Milj: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckare

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena terfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv).

Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Laurell K. Hamiltons vampyrdeckare finns utgivna i flera länder – men inte i Sverige. Också i USA har  vampyrdeckarserien blivit mycket populär. ”Affliction” är den senaste – och inte mindre än 22 – titeln i serien om vampyrjägerskan Anita Blake. 

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Anita är också en romantisk flicka som hela tiden krar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)…

(Svenska Dagbladet 2003 / DAST 2008)

Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)

I minnets skivspelare: Bert Jansch (1943-2011)

1965 fick Bert Jansch erbjudande om att medverka i TV-programmet Ready Steady Go. Han tackade nej.

Då gick erbjudandet vidare till Donovan. Kopian ersatte originalet. Donovan brukade ju kallas ”Englands Bob Dylan”, men snarare var han en musikalisk lillebror till Bert Jansch.

För mer än trettio år sen skapade gitarristen och sångaren Bert Jansch sin egen musikgenre. Han förenade folksången från de brittiska öarna med bluesmusiken från USA. Resultat: engelsk eller skotsk blues, eftersom Jansch föddes i Skottland.

Hans innovativa akustiska gitarrplock har influerat alla engelska gitarrister – rock och andra – från, som sagt, Donovan till Jimmy Page (Led Zeppelin) och Johnny Marr (The Smiths). Sällan har titeln gitarrvirtuos passat bättre.

I fjol återutgavs hans första och tredje LP-skivor, inspelade 1965-66, på en gemensam CD (Demon). Ett av spåren, ”Needle of Death”, är en av de starkaste inspelningar Bert Jansch har gjort och jag har hört: en lika otäck som gripande och, tyvärr, ständigt aktuell antidrogsång.

Efter en längre tids sjukdom och olika nedgångar i karriären och livet återkommer nu Bert Jansch, 52 år, med ett nytt album, ”When The Circus Comes To Town”(Cooking Vinyl), som måste vara det bästa han gjort ända sen 60-talet.

Det är märkligt, nästan kusligt, att (åter)höra Bert Jansch. Hans typiska gitarrspel: en stadig puls och några långsamma, sökande toner. Som en människas vandring genom livet.

Hans lika typiska röst: sträv, inte vacker direkt, men intensiv. Här är en människa som har något att berätta – det hörs i själva rösten.

Bert Jansch låter – kan man säga så? – som sin egen pappa.

1995 är han exakt densamme som 1965, fast äldre och mer erfaren. Varje akustisk gitarrton är präglad av femtiotvå års livserfarenheter. Gitarrtonerna har liksom fått rynkor, ärr och några gråa hår.

(Arbetet 1995)