I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

Karolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)