Etikettarkiv: Anka

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Sushi på skånska

Den nu också internationellt prisbelönta sushikocken Johansson från Skurup och den självutnämnda sushigourmeten Eriksson från Vollsjö är överens om att dessa frågor bör ställas innan man sätter sig och äter på en sushibar i Sverige: 1) Skärs fisken på plats, alltså av kocken? 2) Serveras grönt té?

Eller kalla det näsknäpp, på svenska sushiätare såväl som sushikockar. De förstnämnda är lite för fega och tråkiga, vågar inte testa nytt. De senare är lite för slöa och bekväma, många köper in färdigskuren fisk. Det går ju bara inte! Den fisken är maskinskuren och, säger Pontus Johansson, ”då blir resultatet hur som helst. Vissa bitar kan bli bra – andra blir sega”.

Krönikören är ingen specialist på sushi men förälskade sig i sushi under ett besök i Tokyo. Efter den upplevelsen blev det svårt att äta så kallad sushi i Sverige.

Hur många svenska sushibarer har en témaskin ur vilken gästerna kan tappa upp obegränsat med – självklar dryck till sushi! – grönt té? Svar: för få. Och det stora utbudet av fisk kan man ju drömma om i Sverige! Här är det, säger Pontus Johansson, ”mest lax och räkor”.

Från sushirestaurangen Saikos hemsida.

Det blev full fart efter att han kom på andra plats i sushi-VM – Seven Sushi Samurai – i London. Han har sådär 300 obesvarade samtal när jag når honom på mobilen. Vad ska man göra åt det klena sushiutbudet i Sverige? undrar jag. Svaret kan sammanfattas: Informera. Undervisa. Påverka.

Det börjar med riset.

Nej, sushi är inte den råa fisken (som heter sashimi på japanska) utan riset, smaksatt med vinäger. ”Att vara sushikock”, säger Johansson, ”handlar till 75% om att kunna göra ris.” Det är därför han muttrat över svenskar som dränker hela nigirin – fisk och ris och allt – i soja. Riset tappar sin smak.

Måste fiskutbudet vara så enahanda? Går det inte att använda ”svensk” fisk? Pontus Johansson räknar upp smörfisk, gös, havsabborre, piggvar, hälleflundra… Alla passar till sushi. Problemet är gästerna, som vill ha samma sushi – lax och räkor – varje gång. ”Jag har provat med gratis smakbitar”, säger han. ”Du får två bitar extra, smaka och säg vad du tycker!”

Måste det vara fisk då? Nej, på sushi-SM, som han vann 2007, hade Pontus först tänkt tävla med marinerad entrecote. Han har också gjort sushi på anka och lufttorkad skinka med sparris. Och på VM i London ställde han ju upp med svensk sushi, från Norrland till Skåne: renkött, vit pepparrotsmousse och fläderblomsgelé.

”Det var bland annat det jag ville visa – det går att göra en annan sorts sushi, svensk-skånsk sushi, med samma smaker: rått, sött, surt och lite starkt.”

(Ystads Allehanda 2008)

PS. Pontus Johansson driver idag, år 2012, den skånska sushirestaurangen Saiko på Sankt Knuts väg i Malmö.