Etikettarkiv: Andrew Lloyd Webber

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)

I CD-spelaren: Ola Jesus Christ Superstar Salo

Ola Salo, Pontus Martinsson, Åsa Fång m fl

”Jesus Christ Superstar”

(Malmö Opera/Universal) 

 

jesus-skivomslagUppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” på Malmö Opera lanserades med att Ola Salo sjöng rollen som Jesus. Också när den malmöitiska versionen av denna eviga rockopera av Tim Rice och Andrew Lloyd Webber nu ges ut på dubbel-CD är det förstås Jesus Salo som syns på omslaget.

 

Falsk marknadsföring? Lite ja och lite nej. ”Jesus Christ Superstar” är ju mer en rockopera om än med Jesus. Rollen som Jesus är mindre men ändå viktigast. Ola Salos sånginsatser dominerar inte till kvantiteten – däremot till kvaliteten. Han sjunger, kort sagt, bäst.

 

Orkestern förtjänar att nämnas – och framhållas – speciellt. Ofta spelar Malmö Operaorkester som allra bäst när musiken passerar genregränser och de klassiskt skolade musikerna måste växla mellan mjukt och hårdare, melodiskt och rytmiskt, konstmusikaliskt och andra genrer. Som när stråkarna i Jesus Christ Superstar förenas med blås, elförstärkta klaviaturer och ett rockband med två gitarrer, bas och trummor. ”Extramusikerna” Johan Bergman, orgel, Johan Bandling Melin, akustisk gitarr, och Oskar Humlebo, elgitarr, får mig flera gånger att öppna öronen lite extra. 

 

Sen då Salo, som med sin röst gör en huvudroll av den mindre Jesusrollen. Kanske var tänkt så, antingen av regissören Ronny Danielsson eller Ola Salo? Att Jesus finns utan att ta plats men ändå är störst.

 

Ola Salo har egentligen bara två riktiga sångnummer, där han ges utrymme att verkligen sjunga: ”Vad står på?” (en snabbare, rockigare låt med apostlarna som kör)och ”Getsemane” (balladen där Jesus vänder sig till Gud och försöker förstå hans vilja). Salo sjunger personligt, inlevelse- och uttrycksfullt. Han identifierar sig med rollen och budskapet, för att sen stiga ur den konstiga genre som ju rockoperan är. Salo sjunger som om han stod på vilken scen som helst.

 

via-dolorosaPatrik Martinsson (som sjunger Judas) och Åsa Fång (Maria Magdalena) har väl åkej sångröster, de  också. Men de sjunger som musikalartister. På CD:n lyckas de varken förmedla sång eller budskap in i mina öron. Deras sånginsatser får mig mest att sakna scenen och salongen.

 

Vägskylt i Jerusalems gamla stad.

Foto: Bengt Eriksson

 

 

 Ola Salo svarade också för den svenska översättningen av ”Jesus Christ Superstar”. Den blev tyvärr inte så lyckad. Som när Maria sjunger att ”allting är okej nu” eller Judas utbrister (till Jesus): ”Varför lät du allting gå så snett med din grej”? Ska det vara fyndigt och modernt? Töntigt, tycker jag.

 

Tyvärr måste jag dessutom meddela att den fina CD-boken med bilder och texter var så dåligt limmad att den föll itu efter ett par bläddringar, i alla fall mitt ex. Sist ska jag också svära i kyrkan. ”Jesus Christ Superstar” från 1970 skulle bli en av grundstenarna för den framtida musikalen. En rockopera och modern musikalklassiker  som har smått fanatiska anhängare. Men hör ”Jesus Christ Superstar”-sångerna till Andrew Lloyd Webbers bästa kompositioner. Nej, inte alls. Tycker jag.

   

 (Något kortare version publicerad i Ystads Allehanda)