Etikettarkiv: Andres Lokko

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

Annonser

Englands bästa nya deckarförfattare: David Peace

Det krävdes att Andres Lokko nästan idisslade hans namn, att Red Riding-kvartetten blev en brittisk teveserie och att han också gav ut en fotbollsroman innan svenska kulturskribenter började uppmärksamma David Peace som deckarförfattare.

Ja, han är mer än så: den märkligaste, mest personliga och bästa nya deckarförfattaren från England.

Närmare bestämt norra England. Det är där, i Yorkshire, som de fyra så kallade Red Riding-deckarna – ”Nineteen Seventy Four”, ”Nineteen Seventy Seven”, ”Nineteen Eighty” och ”Nineteen Eighty Three” (utgivna 1999-2002 av Serpent’s Tail) – utspelar sig.

För att ta omvägen runt teveserien, så har den börjat komma till Sverige på dvd. De två första delarna, ”Red Riding 1974” och ”1980” (Noble Entertainment), finns redan här. Den tredje och avslutande delen, ”1983”, kommer i början av april.

Som ni märkte hoppar dvd-erna över ett årtal. Pengarna räckte inte, fyra romaner fick samsas i tre filmer.

Både nyskapande och hemskt. Våldet stegras långsamt, kommer närmare och blir allt mer otäckt. Det egenartade sättet att filma och klippa – mitt emellan diskbänksrealism och dokumentär – ger ett autentiskt intryck. Som om det hänt på riktigt!

Ändå är filmerna inte så mycket mer än bleka bildsättningar av böckerna. David Peace skriver lika hemskt och dessutom modernt, ännu mer nyskapande. Han får de fyra kriminalromanerna att bli oroande aktuella än idag.

De bygger på hans barndomsminnen från 70-talet. Unga flickor försvann och hittades mördade. Media rapporterade om ”The Yorkshire Ripper”.

Tema: från oro till skräck. Peace skildrar rädslan för en ny uppskärare men också misstron mot Yorkshires korrupta poliskår som skapat sitt eget samhälle, där poliserna styr och skor sig själva, skipar rättvisa enligt egna lagar.

Full fart i språket. Korta, avhuggna meningar. Snärtiga, fonetiska dialoger. Han har jämförts med James Ellroy och säkert har han läst Ellroy. Vem har inte det?

Men David Peace skriver inte alls amerikanskt. Han skriver brittiskt, ny-brittiskt. Peace skapar sin egen, nya form av brittisk noir.

Med viss möda har jag läst böckerna på engelska. Nej, inte så lättlästa. De borde översättas. Men går det att överföra den slängiga, slangiga engelskan till svenska?

Svaret lär komma före sommaren. Film- och dvd- distributören Noble Entertainment har också startat en förlagsavdelning och ska nu introducera den brittiske deckarförfattaren David Peace i Sverige.

(Kristianstadsbladet 2010)