Etikettarkiv: Andreas Poppelier

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Överväldigande! på Ystads konstmuseum

Utan titel
Bo Siesjös samling av svensk samtidskonst
Ystads konstmuseum t o m 16/5

Mitt första intryck: Överväldigande! Var ska jag fästa ögonen? Och ändå är det bara hälften av lundabon Bo Siesjös privata samling med svensk samtidskonst som nu fyller två våningar och sex rum på Ystads konstmuseum.

Ýrr Jónasdóttir, chef för Ystads konstmuseum, och Bo Siesjö, konstsamlare i Lund, på vernissagen. Foto: Bengt Eriksson

Cirka 100 verk: mest måleri, lite fotokonst och några skulpturer samt enstaka teckningar, tusch och kollage. Ýrr Jónasdóttir, nu ordinarie chef för Ystads konstmuseum, har hängt och placerat så känsligt – ja, hjärtligt – att varje konstverk växer och blir mer än sig självt. Ett par eller tre eller fyra tavlor kan hänga i ett nära samtal, komplettera och kommentera varann.

Som när målningar av Jan Svenungsson, Andreas Eriksson och Linn Fernström syns sida vid sida. Från den förstnämndes färgplump över den andres urskogsdjungler till den sistnämndas flicka med antydda små vingar blir de som fyra målade kapitel i en berättelse om framtiden, oviss men obeveklig.

Samtal mellan Jan Svenungssons, Andreas Erikssons och Linn Fernströms målningar: ”Test 56” (1996), ”Hammar” (2001) och ”Medelplane” (2004) samt ”Vingutväxter” (2004). Foto: Bengt Eriksson.

Eller när Andreas Poppeliers, Lisa Manners och Viktor Kopps målningar – här syns ett soft café, en orientalisk dörr, en tiger, nån slags gammal ruin och möjligen ett hotell, en trång gränd i Malaco med mer – hälsar på varann och börjar prata om semestrar i fjärran länder.

Också fotokonsten, som visas i ett av smårummen och blivit en utställning i utställningen, samtalar både med sig själv och besökaren.

Tilltalet – eller säg budskapet – i exempelvis Helena Blomqvists och Ebba Matz fotofärgtryck av en kvinna med korpar respektive en kvinna som svävar strax över marken är så direkt och påträngande att de (komplement eller kontrast?) tillsammans med Anders Krisárs bägge mansbyster (gjorda av bland annat silikon, glasfiber och plastic padding) blir uppfordrande. Inte minst när besökaren råkar vara en man.

Helena Blomqvists färgfototryck ”Woman with Ravens” (2005) tillsammans med Anders Krisárs ”Cuirass front”, ”Cuirass back” (2005). Foto: Bengt Eriksson.

Ystads konstmuseum valde ”Utan titel” som titel på utställningen. Också exakt: många av de utställda verken saknar titel eller har endast daterats med ett årtal. De flesta är också så öppna att de överlåter tolkningen till betraktaren. Jag får upp ögonen för det ena verket – främst målningar – efter det andra som jag kunde stå en timma och betrakta, liksom måla klart och färdigställa inom mig.

I tur och ordning: ”Flytande lila, rostig rosa, kritig svart, ohyvlat trä med speglande transparens” (2006) av Astrid Svangren, ”Målning” (1997) av Ola Billgren och ”Utan titel” (2000) av Ulrik Samuelson. 

Vad är det som de vill mig, alla kvinnorna på Astrid Svangrens målningar, stora och små, framifrån och såsom i en upp och nedvänd spegel? Ska det vara hakkors som långsamt formar sig ur Ulrik Samuelssons målade labyrint? Bör jag skygga inför Ola Billgrens brinnande hav av röd oljefärg – eller stiga närmare? Vad föreställer Charlotte Gyllenhammars liggande grågulvita lilla människa på golvet: barn eller vuxen, nyfödd eller döende? Vart styr Truls Melins fartygsskulptur ”Nepton” (i trä och tyg)?

Truls Melins fartygsskulptur Nepton (2006). Foto: Bengt Eriksson.

Bo Siesjös svenska konstsamling präglas av kunskap och smak. Ingenting på Ystads konstmuseum är dåligt men vissa konstverk är inte representativa för konstnären och hör nog inte heller till hennes eller hans bästa verk. Men de utgör undantag. Här finns så otroligt mycket bra, spännande och personlig konst att titta på och fastna inför. Utställningen kräver gott om tid och flera besök.

(Kvällsposten 2010)