Etikettarkiv: Anders Krisár

Samling hos Wallner

Samlingsutställning
Galleri Wallner, Simris
T o m den 4/9

En samlingsutställning som inte har annat gemensamt än att galleristen Thomas Wallner tycker om konstnärerna. Säger han men jag håller inte riktigt med.

Här uppstår ett tema eller till och med två teman när jag går runt och betraktar verken av de åtta konstnärer som visas på Galleri Wallner. Temat kan sammanfattas i ordet spegel eller spegling.

Anna Nordqvist Andersson: Hide and seek (2010). Silver gelatin print. 

 Flera konstnärer – Anders Krisár, Kristina Matousch, Astrid Svangren och Charlotte Walentin – har använt sådana material (i tur och ordning: glas, plåt och plexiglas) att betraktaren och delar av konsthallen speglas i verken. Även Anna Nordqvist Anderssons foton och Camilla Akrakas målningar blir som speglar: möten med betraktaren, till utseendet, livet och erfarenheterna.

Nämnda Nordqvist Andersson och Matousch samt Sigrid Sandström tycker jag mindre om, i betydelsen har svårare att ta till mig.

Anna Nordqvist Anderssons svartvita foton representerar ett sorts konstnärligt fotografi som jag inte begriper. Underprestation vad gäller teknik och inte heller motivet (en kvinna och ett ansikte, synligt eller dolt) når fram.

Anders Krisár: Fog Father (2006/2011). Chromogenic print mounted to glass.

Kristina Matousch har målat svarta ränder, rutor och ringar på rostfri plåt. Resultat: silversvarta målningar där kan man kan spegla sig i de omålade partierna. Det är småkul men mest en uppvisning i teknisk skicklighet.

Sigrid Sandströms målningar – de kan se ut som om små papperslappar tejpats på ett större papper men är alltså akrylmålningar – blir kraftfulla tillsammans. Här syns tyvärr bara en.

Patrick Nilssons bilder i pastell och blyerts har en snäll yta med ett skrämmande djup. Som när man upptäcker att de tecknade människorna i förorten nog inte är lekande barn utan vuxna som misshandlar och slår ihjäl varann.

Anders Krisárs brungråa foton av sin mor och far – oskarpa, liksom borttynande – är starkt drabbande, inte minst för att fotona monterats på glas så att jag ser mig själv i pappan och mamman.

Charlotte Walentin: The Big Crunch (2010). Nylontråd, lack, plexiglas och gängstav. 

Säg, varför passerar vissa konstverk bara förbi medan andra känns långt in i hjärtat? Till exempel Astrid Svangrens stora plexiglas, bemålat och försett med likaså målade silkespapper, och främst Charlotte Walentins plexiglasskivor, som skojar med perspektiven.

På eller i ”The Big Crunch” har hon stoppat trasselsuddar av nylontråd mellan ett par skivor så jag tror att verket är en halvmeter djupt. Så tittar jag från sidan: blott någon centimeter. Det mindre svartlackerade plexiglaset med en ditsatt skruv, ”Abstract Flesh #8”, är desto tjockare. Fast det verkar millimetertunt.

Svangren och Walentin lockar och drar mig till sig. Nej, jag vet inte varför.

Camilla Akrakas målningar – två porträtt och en femdelad målning av en afrikansk horisont – berör mig starkast.

Camilla Akraka: Syster Barfota (2011). Olja på pannå.

Jag fick googla för att komma underfund med att ”Mistress Unknown” föreställer en svart älskarinna (till en vit man, förmodar jag) i de amerikanska sydstaterna. ”Syster Barfota” – en ung, lång och smal svart kvinna med löparskor i händerna bland de pyttesmå husen på svensk landsbygd – bör vara Camillas syster Maria Akraka.

Personliga motiv för Camilla Akraka; ”exotiska” för oss.

Nästan fotorealistiska måningar i en färgskala som får mig att tänka på gamla svenska skolaffischer som hängt och blivit urblekta. Undrar om hon också inspirerats av afrikanska affischmålare? Camilla Akrakas bilder viskar och mumlar en berättelse som jag blott anar.

Skulle vara kul med en separatutställning, säger jag. Jo, instämmer Thomas Wallner. Det var alltså, påpekar jag mer bestämt, en beställning på en separatutställning med Camilla Akraka!

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Galleri Wallner på Österlen

SIMRIS Strax före Simrishamn svänger jag till höger och in på den mindre byvägen till Simris, parkerar bilen och öppnar glasdörren till galleriet – och häpnar!

Galleri Wallner, som nu flyttat från den större staden Malmö till den lilla byn Simris på Österlen, är verkligen imponerande – mer som en konsthall än ett galleri. Ett stort och ett något mindre rum, vid mitt besök (nästan) tomma mitt emellan två utställningar: den förra, som också var den första i Simris, med Anders Krisár, och den nya utställningen (som hade vernissage förra lördagen) med Vesa-Pekka Rannikko.

– Här var 700 personer när jag öppnade utställningen med Anders Krisár, berättar Thomas Wallner. Jag hade en buffé på kvällen också, till den kom 250 personer. Fler malmöbor åkte hit och såg Krisár-utställningen än vad som brukade komma när galleriet låg i Malmö.

– Dessutom har jag blivit så väl mottagen av invånarna i Simris. Redan innan jag öppnade ville byalaget att jag skulle presentera galleriet. Jag trodde det skulle komma en handfull med det kom 150 personer.

Thomas Wallner driver Galleri Wallner i Simris tillsammans med Gun-Lis Falkman, som haft ansvaret för renoveringen och även ska sköta caféet.

Han pekar på en dörr vid ingången och säger att därinne öppnas ett café till våren. Galleriets ovanvåning ska renoveras och bli en lägenhet där konstnärerna kan bo inför sina utställningar.

Men vad måste inte allt detta ha kostat? Köpa, renovera och förvandla det nedlagda mejeriet med en totalyta på över 350 kvadratmeter till konstgalleri…

– När jag hade galleriet på Adelgatan i Malmö, säger Thomas Wallner, låg hyran på 28 000 i månaden. Eftersom jag bodde kvar i Brantevik så behövde jag också en övernattningsetta. Det här huset kostade tre miljoner och då ingick boningshuset bakom galleriet. Vi har renoverat för två miljoner och hoppas kunna sälja bostadshuset, få tillbaka ett par miljoner.

Slutsumma: tre miljoner för allt, det vill säga betydligt billigare att ha ett nära nog konsthallsstort galleri i Simris än ett mindre i Malmö. Du funderade aldrig på att flytta galleriet till Stockholm istället?

– Visst har jag haft såna funderingar. Men det föll på att jag inte ville bo i Stockholm. På Österlen är det trevligt. Här trivs jag, här vill jag bo. Jag tycker om att ha ett galleri som kunde ha legat i New York men när jag tittar ut genom fönstret så ser jag min närmaste granne – det är en ko – i hagen på andra sidan vägen.

Thomas Wallner blev gallerist när han var 24 år. Konstintresset kom tidigare ändå, som 18-åring reste han runt till Europas konstmuseer och fotograferade vartenda verk – hela konsthistorien. Liksom musikintresset, för den delen. Han var med i ett popband och hade en skolkamrat som hette Lennart Persson, musikskribent och skivaffärsägare. Också Persson intresserade sig för konst.

– Det var en glädje varje gång när Lennart kom på cykel till galleriet. Jag kunde ge honom råd när det gällde konst och han gav mig råd när det gällde musik.

Redan 1974 öppnade Galleri Wallner i Malmö. Där fanns galleriet fram i höstas – med ett uppehåll mellan 2002 och 2007 då Thomas Wallner hade ansvaret för utställningarna på Kabusa konsthall. Har han bytt konstsyn och utställningspolicy, när Galleri Wallner nu etableras på Simris bygata?

– Nej, nej. Galleri Wallner fortsätter att hålla samma kvalitet som förut. Jag representerar 30 till 40 konstnärer, som jag arbetar vidare med. Vesa-Pekka Rannikko, nästa utställare, har tidigare ställt ut i Malmö. Det är det jag vill bevisa – det går att driva ett kvalitetsgalleri på Österlen.

– Den enda – större – skillnaden är att jag nu har öppet under sommaren, då jag hade stängt i Malmö. Nu ska Galleri Wallner vara stängt januari-februari-mars. Det passar bra, just den tiden är det fullt ös i Paris och London. Då kan jag resa iväg och få nya konstintryck.

Hur placerar sig Galleri Wallner i förhållande till det övriga konstlivet på Österlen? Nej, det vill inte Thomas Wallner så gärna prata om utan den bedömningen får andra göra. Om påskens konstrunda har han också åsikter men nej, han vill inte heller tala om påskrundan. Istället säger Wallner:

– I Malmö har vi Gallerinatten, det är nåt liknande. På Gallerinatten kom det mängder med människor till mitt galleri – men de återkom aldrig under resten av året.

En gång är väl bättre än ingen? Och det är ju inte alltid till exempel intervjuaren känt sig så välkommen när han öppnat dörren till ett galleri. Somliga gallerister synar en uppifrån och ner, bedömer om man har råd att köpa eller inte – och så blir man behandlad därefter. Det finns till och med gallerier med låst dörr, för att bli insläppt måste besökaren måste ringa på dörrklockan.

– De flesta samlare bryr sig inte om sitt yttre, säger Thomas Wallner. Det går aldrig att se vem som ska köpa ett konstverk. Jag tror många människor kan tycka det är obehagligt att besöka konstgallerier – men de flesta gallerister tycker bara det är kul att det kommer folk.

– Fast, tillägger han, det har ju hänt att jag rekommenderat mina besökare att också gå till något annat galleri – sen har de ringt mig och sagt att ”Dit går jag aldrig mer”.

– Det kommer kanske 30 besökare på en dag. Jag går gärna runt och pratar med dem, säger Thomas och tar med intervjuaren till det mindre utställningsrummet. Där finns fyra ansiktsmasker, som blivit kvar sen förra utställningen. De visar Anders Krisár, hans mamma och hustru. Thomas Wallner förklarar att sonens ansiktsmask smälter i mammans närhet.

– Det förstår man inte. Man vet inte varför. Det räcker med inte att titta. Viss konst kan vara svår att förstå, om man inte får en förklaring. Ett besök på Galleri Wallner ska vara berikande. Tänk om ett barn här i byn kan bli intresserat av konst, tack vare mig. Fantastiskt! Jag ska också satsa mer på pedagogisk verksamhet, ordna en seminarieserie med kritiker, museichefer och även konstnärer.

Ett sista citat ur anteckningsblocket, följande sa Thomas Wallner tidigare i intervjun men citatet passar utmärkt som sammanfattning och slutord:

– Så otroligt, så fantastiskt att jag kan få jobba med det som är mitt livsintresse.

(Ystads Allehanda 2010)

Överväldigande! på Ystads konstmuseum

Utan titel
Bo Siesjös samling av svensk samtidskonst
Ystads konstmuseum t o m 16/5

Mitt första intryck: Överväldigande! Var ska jag fästa ögonen? Och ändå är det bara hälften av lundabon Bo Siesjös privata samling med svensk samtidskonst som nu fyller två våningar och sex rum på Ystads konstmuseum.

Ýrr Jónasdóttir, chef för Ystads konstmuseum, och Bo Siesjö, konstsamlare i Lund, på vernissagen. Foto: Bengt Eriksson

Cirka 100 verk: mest måleri, lite fotokonst och några skulpturer samt enstaka teckningar, tusch och kollage. Ýrr Jónasdóttir, nu ordinarie chef för Ystads konstmuseum, har hängt och placerat så känsligt – ja, hjärtligt – att varje konstverk växer och blir mer än sig självt. Ett par eller tre eller fyra tavlor kan hänga i ett nära samtal, komplettera och kommentera varann.

Som när målningar av Jan Svenungsson, Andreas Eriksson och Linn Fernström syns sida vid sida. Från den förstnämndes färgplump över den andres urskogsdjungler till den sistnämndas flicka med antydda små vingar blir de som fyra målade kapitel i en berättelse om framtiden, oviss men obeveklig.

Samtal mellan Jan Svenungssons, Andreas Erikssons och Linn Fernströms målningar: ”Test 56” (1996), ”Hammar” (2001) och ”Medelplane” (2004) samt ”Vingutväxter” (2004). Foto: Bengt Eriksson.

Eller när Andreas Poppeliers, Lisa Manners och Viktor Kopps målningar – här syns ett soft café, en orientalisk dörr, en tiger, nån slags gammal ruin och möjligen ett hotell, en trång gränd i Malaco med mer – hälsar på varann och börjar prata om semestrar i fjärran länder.

Också fotokonsten, som visas i ett av smårummen och blivit en utställning i utställningen, samtalar både med sig själv och besökaren.

Tilltalet – eller säg budskapet – i exempelvis Helena Blomqvists och Ebba Matz fotofärgtryck av en kvinna med korpar respektive en kvinna som svävar strax över marken är så direkt och påträngande att de (komplement eller kontrast?) tillsammans med Anders Krisárs bägge mansbyster (gjorda av bland annat silikon, glasfiber och plastic padding) blir uppfordrande. Inte minst när besökaren råkar vara en man.

Helena Blomqvists färgfototryck ”Woman with Ravens” (2005) tillsammans med Anders Krisárs ”Cuirass front”, ”Cuirass back” (2005). Foto: Bengt Eriksson.

Ystads konstmuseum valde ”Utan titel” som titel på utställningen. Också exakt: många av de utställda verken saknar titel eller har endast daterats med ett årtal. De flesta är också så öppna att de överlåter tolkningen till betraktaren. Jag får upp ögonen för det ena verket – främst målningar – efter det andra som jag kunde stå en timma och betrakta, liksom måla klart och färdigställa inom mig.

I tur och ordning: ”Flytande lila, rostig rosa, kritig svart, ohyvlat trä med speglande transparens” (2006) av Astrid Svangren, ”Målning” (1997) av Ola Billgren och ”Utan titel” (2000) av Ulrik Samuelson. 

Vad är det som de vill mig, alla kvinnorna på Astrid Svangrens målningar, stora och små, framifrån och såsom i en upp och nedvänd spegel? Ska det vara hakkors som långsamt formar sig ur Ulrik Samuelssons målade labyrint? Bör jag skygga inför Ola Billgrens brinnande hav av röd oljefärg – eller stiga närmare? Vad föreställer Charlotte Gyllenhammars liggande grågulvita lilla människa på golvet: barn eller vuxen, nyfödd eller döende? Vart styr Truls Melins fartygsskulptur ”Nepton” (i trä och tyg)?

Truls Melins fartygsskulptur Nepton (2006). Foto: Bengt Eriksson.

Bo Siesjös svenska konstsamling präglas av kunskap och smak. Ingenting på Ystads konstmuseum är dåligt men vissa konstverk är inte representativa för konstnären och hör nog inte heller till hennes eller hans bästa verk. Men de utgör undantag. Här finns så otroligt mycket bra, spännande och personlig konst att titta på och fastna inför. Utställningen kräver gott om tid och flera besök.

(Kvällsposten 2010)