Tunna skivor av Siv/Siw Malmqvist/kvist

Siw Malmkvist / Carl Magnus Palm
Tunna skivor av mig
(Norstedts)

Arbetarmemoarer? Ja, absolut. Dokumentation av en klassresa? Ja, men bara delvis. Ännu en klassresenär som inte riktigt vet vilken station hon ska stiga av vid och resväskan har hon fortfarande i handen.

Raka meningar och så vanliga ord att vem som helst kunnat skriva sin livshistoria med samma ord och meningar. Så tyckte jag först – att schlagersångerskan Siw Malmkvists självbiografi, som Carl-Magnus Palm hjälp henne att skriva, är alldeles för allmänspråklig.

Men hur kunde jag tycka så dumt? Ju längre in i memoarerna jag kommer, desto bättre fungerar det enkla skriftspråket för att berätta om ”en vanlig människa med ett ovanligt yrke”.

Skildringen av Siv Malmqvists barn- och ungdom fördjupar bilden av artisten Siw Malmkvist och förklarar hennes folkliga popularitet. Det kan också förklara varför somliga låtar kom på skiva. (Observera förresten att hon som artist bytte v mot w och k mot q.)

Hon växte upp i Borstahusen och Landskrona. Far och mor var statare; ont om pengar. Men gott om barn; Siv var en av nio i syskonskaran.

När hon började i skolan gick det upp för henne att alla inte hade det likadant. Bästisen Barbro, disponentdotter, bodde i villa med piano. När Siv, 16 år, blev sjuk och måste till Lunds lasarett, då fick hon gå till ”fattighuset – alltså socialen” och tigga pengar till resan.

Siw Malmkvist undrar varför hon ofta känt sig ”underlägsen” och varför hon jobbat så mycket. Sökte hon ”bekräftelse”? Ville ha ”kvitto på att jag är något värd”?

När hon fick skivkontrakt och karriären startade så tog skivbolaget Metronome hand om henne, på gott och ont.

Producenten Anders Burman bestämde vilka låtar hon skulle spela in och Siw Malmkvist lydde (hur dumma hon än tyckte att låtarna var). Börje Ekberg, skivbolagets andra hälft, skötte turnéerna.

Det finns ett ord för det här. Nej, inte arbetarkamp utan arbetarkramp.

Inga agitationsmemoarer men inte heller någon tvekan om att Siw Malmkvist fortfarande känner – ja, är – Siv Malmqvist. ”Tunna skivor av mig”, som hämtat titeln från en av hennes mest ihågkomna inspelningar, har blivit en högst läsvärd självbiografi med både tunnare och tjockare skivor ur hennes liv.

(2010)

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Poesi och politik, natur och religion

Ola Magnell, född 1946, växte upp på Skälby gård i Kalmar. På somrarna arbetade han på gården med höbärgning och svinskötsel. Bondsonen hörde rockmusik, började spela gitarr och göra låtar. När Cornelis Vreeswijk 1964 framträdde på läroverket fick han låna och spela på idolens gitarr. Mycket stort! 1966 försvann Ola till Stockholm längs ”Europaväg 66” (blivande LP-titel). Gick på Journalisthögskolan innan han upptäcktes av Anders Burman på skivbolaget Metronome. Slog igenom 1976 med LP:n ”Nya perspektiv” och låten ”Kliff”. Fast ”Påtalåten”, det första han gjorde på skiva, är en ännu större klassiker. Ola Magnell bor idag på Österlen i Skåne.

*

Det var 1973. Jag hade nyligen börjat som popskribent och fick en recensionssingel med skivdebutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades ”Påtalåten”…

Hans egen låt och redan titeln var märklig. Vad betydde ”påta”? Märkligare ändå var låten och framförandet. Nej, kanske inte musikaliskt. Melodin kunde beskrivas som en svensk visa på väg mot amerikansk folksång och kompet (bl a Ola Magnell själv på akustisk gitarr och Roffe Wikström på elgitarr) är rätt typiskt för 70-talet: ett slags folkrock, elektrifierat men med akustisk karaktär.

Desto märkligare – så annorlunda och personliga – var orden och debutanten Magnells sätt att framföra dem. Rösten hoppade upp i falsett och texten åkte kana på melodin, så att tonerna förändrade uttalet av orden. Som han sjöng! Men vad sjöng han om? Och vad sjöng han på (vilken dialekt alltså)?

Sent mejlsvar: ”För 33 år sen ringde en ung musikjournalist och ställde just den frågan. Vill minnas att han hette Bengt Eriksson och jag var lika oförstående då som nu. Det är ingen dialekt. Bara nervositet.”

Ola Magnell idag.

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin
(”Påtalåten”, original 1973, instrumentalversion 1974 och live-inspelning (med sång) 1975)

Nog är det speciellt – och här kan du ändå bara läsa orden, inte höra Ola Magnell sjunga dem… T ex tredje raden: ”Märren ränner hän i sken över tiljan”.

”Märren” är förstås en häst och på ”tiljan” brukar det spelas och dansas. Vad har de aparta och motsägelsefulla orden med varann att göra? ”Märr” fick mig att tänka på landsbygden, en ladugård eller ett stall. ”Tilja” är, enligt Svenska Akademiens Ordbok, benämning på en bred och bastant träplanka, som kan finnas både i teaterns träscen och vilket trägolv som helst. De ladugårdar som jag, en stockholmskis, såg under barndomens sommarlov hade cementgolv. Efter att ha googlat runt på nätet konstaterar jag att det funnits ladugårdar med trägolv. Syftar Magnell på en häst som blev orolig när den togs ur spiltan?

Sen tänker jag tvärtom: utgår från ordet ”tiljan” i betydelsen teaterscen. Vad – eller vem – är då ”märren”? Kan det vara Magnell själv som ”ränner i sken” och – bära eller brista! – ska försöka bli artist? Det ålderdomliga ordet ”hän”, som sällan brukar stå för sig själv och aldrig användas så här rätt upp och ner i en mening, är extra intressant. Till viss del kan ”hän”, också enligt SAOB, härröras från ordet ”hädan”.

Magnell har diktat – sammanfört orden – med lika delar beslutsamhet och förhoppning, nervositet och rädsla. Några verser in sjunger han: ”Bror står i jorden och påtar.” Där fick asfaltungen, dvs jag, den efterfrågade förklaringen till låttiteln.

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol
Det fanns vit viol och kor och vackra ängder där du bor
Och det lyste en sol och du kunde bli mol
Tyst av en schysst illusion om att du tror att du blir stor

Men nu står maskiner och schaktar
Blommande äng har blivit avgas och betong
Är det så märkligt om man faktiskt föraktar
Alla korrumpéer med sin pappersjargong
Jag blir snart desperat av att leva i en stat
Uppbyggd av profit och bostadssegregation
Ingen smart demokrat blir så flat och moderat
Som i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation
(också ”Påtalåten”)

Observera inrimmen: ”sitta” och ”hitta”, ”hän” och ”sken”, tyst” och ”schysst”, ”demokrat”, ”flat” och ”moderat”… Ja, se: han rimmar när, var och hur mycket han vill. Han leker med ord och uttryck, nyskapar och uppfinner: ”korrumpéer”, ”pappersjargong” och ”dollarcivilisation”. Som om han har både ett rimlexikon och en ordbok i huvet. Från det personliga och privata – ja, familjära – övergår sångtexten till att bli lika personligt upplevd – nog var det så? – men också allmängiltig. ”Påtalåten” slutar samhällskritiskt och politiskt.

I en textrad finns ett nyckelord – inte bara för ”Påtalåten” utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan, genom hela karriären och livet. ”Jag tycker”, sjunger Magnell, ”att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld.” Nyckelordet är, förstås, ”vilsen”. Redan här i ”Påtalåten” får ordet dessutom en synonym och känslomässig släkting. För strax utbrister Magnell: ”Jag blir snart desperat…”

Precis så – och värre – ska Ola Magnell fortsätta att känna sig. I ”Sångerna vrenskas” (1974) är han fortfarande lika ”vilsen” och när han skrev vidare på samma sång (1979) hade hans kind blivit ”förgråten”. Också i ”Ett öde land” går han ”än en gång och gråter”. Han får ”Lessentankar” (bägge 1986) och är ”helt ur form” (”Tillbaka till Tellus”, 1989). När det känns som värst tar han in på ”Neurotikas Motell” (låt/LP-titel, också -89).

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
(”Kliff”, 1975)

Men bör och ska – ja, får – man göra så här: analysera, loda i djupet av sångerna och läsa lusen av orden? Måste man ens skriva om musik? Som om det inte räckte att lyssna! Att journalister och kritiker betraktas som otyg – t o m parasiter som inte skapar något eget utan lever på konstnärerna – är inte helt ovanligt bland artister och musiker.

Nej, jag tror inte att Ola Magnell ansluter sig till den åsikten. Det kan han inte göra när han på sin hemsida lagt ut så många tidningsartiklar och recensioner. Dessutom har han själv recenserat en konsert med Bob Dylan och skrivit en artikel om Cornelis Vreeswijk.

Fast… Ja, kalla mig feg. Jag har inte frågat honom, trots att vi mejlväxlade när jag skrev den här artikeln. Magnell kan ju bli så arg! Under åren och karriären har Ola Magnell haft det besvärligt med oss recensenter, oavsett om vi skrivit positivt eller negativt. ”Jag är är ställd av komplimanger och vacklar av kritik”, sjunger han i ”Tomma tunnor” (1981). En annan låt, ”Abrakadabra” (1986), handlar om en intervjuare som ska ha frågat: ”Var står du politiskt, varför är du religiös / Varför är du på din vakt och varför är du nervös”? Magnell utbrister: ”Han tar mej för en pajas som vill sprida mystik.”

Journalisten som beskrivs genom Ola Magnells (över)känsliga ögon, öron och andra sinnen kunde vara Håkan Lahger. Något år tidigare hade Lagher gjort en intervju med Magnell (i rocktidningen Schlager) som kom att handla om artisten kontra journalisterna. Lahger påpekar att Magnell vid en konsert presenterade inte bara en utan två låtar med ett och samma uttryck – ”ansträngda rim” – från Per Mortensens recension i Dagens Nyheter av LP:n ”Gaia” (1983). ”Med ett snett leende” karaktäriserade Magnell också sin musik som ”medelåldersrock”, ett ord som Lagher hade använt i en recension.

”För mig”, kommenterar Håkan Lahger, ”går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet… har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder.”

(Forts. i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Fred Åkerström återhörd

En gång reste jag på turné med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska kulturarbetare, som det hette på 70-talet). Den galna, för att inte säga fullständigt vansinniga, turnén gick genom Danmark. Författaren Kai Henmark satte en rubrik på äventyret: »Nya tåget över Bält«. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Ovanstående berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med Fred vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scenen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter »tåget över Bält« lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När skivproducenten Anders Burman sammanställt en CD-box med Fred Åkerström (1937-85) har han valt att kalla den, just, »Fem sidor«. Varje CD dokumenterar minst en sida av Fred Åkerström: Den romantiske, Den frodige, Den berättande, Den politiske och, förstås, Carl Michael Bellman-tolkaren.

Från boxens texthäfte eller smärre bok: en oljemålning av Stig Claesson.

Fred Åkerström sjöng Fredmans epistlar så inlevelsefullt att han blev Bellman – men samtidigt inte. För samtidigt var det som om han stod brevid både sej själv och Bellman och kommenterade Bellmans tid och samhälle, liv och sångpoesi.

På Bellman-CDn finns en inspelning av »Nå, skruva fiolen« (1964) tillsammans med Ann-Louise Hansson och Cornelis Vreeswijk. »Stolta stad« (1977) både deklamerar och sjunger han så att episteln blir ett helt skådespel. I inspelningarna från visfestivalen i Västervik, »Fredmans sång« (-84) och »Gubben Noak« (-85), är han föredragshållare respektive allsångsledare.

Jag lyssnar, jämför och – inget annat är möjligt – fylls med den största beundran för hans professionalitet, ihärdighet, vilja. Från 60- till 80-talet gick han vidare, borrade djupare, ville lära sej och oss ännu mer om Bellman.

Som Bellman-tolkare var han mästerlig, så förstklassig att Carl Michael Åkerström ställde sej i vägen för de andra Åkerströmmarna. Jag måste erkänna att Åkerström-boxen fick mej att återupptäcka hans Ruben Nilson-tolkningar. Hur kunde jag glömma att han, faktiskt, sjunger Ruben Nilson lika mästerligt?

Han sjunger med en annan röst, för det här är visor från och om en annan tid än Bellmans, men lika solidariskt, inlevelsefullt och igenkännande. Visan om »Åkare Lundgrens begravning« blir teater, som blir verklighet.

En annan upptäckt är den romantiske Åkerström: öm och mjuk, just romantisk och kärleksfull. Minsann om inte denne burduse trubadur sjunger Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg och Fritz Sjöström med lenaste sammetsröst!

Här finns också hans tonsättningar av Stig Dagermans »dagsedlar«, ett par texter av Kent Andersson, George Riedels och Lennart Hellsings »bananvisor«, den politiska slagdängan om »Kapitalismen«, Joe Hill, t o m en musikalmelodi från »Dr Doolittle«. Och så några egna visor…

De sistnämnda är inte många och inte märkvärdiga. Men, vid sidan om Cornelis, hur många svenska vissångare från 60- och 70-talen har skrivit märkvärdiga visor? Freds egna texter – mest känd är väl Oslo-visan till dottern Cajsa-Stina – var enkla som brev, direkt från hjärtat, helt ärliga, tror jag.

Åkerström-boxen innehåller dessutom en sång som blir ett slags facit – precis som Danmarksresan blev för mej – till artisten och människan Fred Åkerström. Sången, som heter »Ingenstans (är man fri som en fågel)«, har aldrig tidigare funnits på skiva. Han är en liten pojke och han är en vuxen man. Han är rasande och han gråter. Fred Åkerström sjunger om sina föräldrar och sin uppväxt – om sitt, ordagrant, »sönderslagna liv«.

Krönikan har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret (1995). Tyvärr verkar Fred Åkerström-boxen »Fem sidor« (Metronome/Warner, fem CD) nu vara utgången. Så det blir till att leta i skivantikvariat eller pussla ihop andra CD (finns både återutgivningar och diverse samlingar).

Turid, världserövrare

Turid: ”Selma, världserövrare” (Metronome 1977)
Omslag: Lasse Ermalm (layout), Turid (den vävda bonaden) och Michael Brannäs (foto)

Det var inte lätt att välja en skiva med Turid.

Eftersom jag älskar att höra musik födas så är jag väldigt förtjust i Turids debut-LP, ”Vittras visor” (Silence 1971). Här finns rötterna – sånger på engelska som kunde ha gjorts av någon sångpoetissa i USA och visor på svenska som hade platsat på samma scen som Olle Adolphson – till vad som skulle bli sångpoeten Turid Lundqvist.

På uppföljaren, ”Bilder” (Silence 1973), har hon blivit Turid, en singer/songwriter av den nya, moderna sort som det drygt 30 (!) år senare vimlar av i Sverige. Amerikansk folksångstradition sammanförs och blandas med svensk visa. Resultat: Turids egen svenska sångpoesi.

De mariga harmonierna, omöjliga för amatörgitarristen, och de poetiska texterna, där samhälle och politik, liv och människa, kvinna och man, ligger inbäddat i poesin. Balansgången mellan rädsla och mod, liten flicka och vuxen kvinna. Viljan att klä av sig naken och vara sig själv, människan Turid, i sitt artisteri.

Hon blir alltid arg när hon kallas ”en svensk Joni Mitchell”, men vem kan låta bli att göra jämförelsen?

På ”Bilder” är sångpoeten Turid som allra bäst. Ändå väljer jag inte heller den LPn utan ”Selma, världserövrare” (1977). Av flera anledningar…

Dels är det kul att revidera historien. ”Turid har svikit musikrörelsen!” utbrast Musikens Makt. Hon lämnade Silence och spelade in ”Selma” för kommersiella Metronome. Men frågan är om hon någonsin varit mer politisk än här? Samma sånger hade Turid dessutom sjungit på scen, när hon fortfarande ansågs vara en del av musikrörelsen.

Dels är inspelningen så välgjord. Som tidigare en mix av akustiskt och elektriskt, men balansen är bättre, ljudbilden tätare. ”Selma” är en producerad skiva, vilket passar Turid bra.

Främst handlar det om valet av låtar. Turid visar hela sin väg som artist: den hon var, den hon blev och den hon var på väg att bli. Hon är sångpoet, tolkerska av andras sånger och tonsättare av andras texter.

Titelspåret, ”Selma, världserövare”, var en (amatör)dikt av en medelålders kvinna. Turid såg den i Dagens Nyheter och gjorde en melodi. Hon tolkar en svensk folkvisa, en Nils Ferlin-dikt, sånger av tysken Wolf Biermann, italienaren Dario Fo och kubanen Silvio Rodrigues.

Höjdpunkten är hennes egen långa, slingrande sång ”På din motorcykel”. Ömsint och rörande men med öppna skärskådande ögon sjunger Turid om sin pappa, som blev änkling, och sig själv. Pappa Sixten, jazzmusikern, kommer in och spelar trumpet på slutet.

_____________________________________________

 

 

Turid, tidigt 70-tal. 
Foto: Bengt Eriksson

 

 

Medverkande: Kenny Håkansson, elgitarr, Harald Svensson, flygel, Sture Nordin, bas, Rolf Alex, trummor, Lasse Englund, gitarr, Ulf Gruvberg, dulcimer/mungiga, och Carin Kjellman, blockflöjt, m fl. Idéer och regi: Anders Burman (och Turid). Den här blandningen av ackompanjerande rock-, jazz- och folkmusiker speglar de olika influenser som samsas i Turids sånger och musik.

Varken ”Selma, världserövrare” eller hennes övriga album – ”Vittras visor”, ”Bilder”, ”Tredje dagen” (Silence 1975) och ”Tistlar från Tundran” (Metronome 1980) finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling, ”Turid i retur” (2004), med material från Turids tre LP-skivor på märket Silence (1971-77).

Hon har också gjort LP-skivorna ”I går i dag i morgon” (Silence 1976) med Lena Ekman och Jan Hammarlund samt ”Flow Soma” (Silence 1982) där Turid sjunger engelska sånger av Thomas Wiehe. Dessutom medverkar hon som sångerska på finländaren M.A. Numminens barn-LP ”Fårskallevisor” (Love 1978). Under några år på 70-talet turnerade Turid och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har även gjort musik till och medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

Några år på 70-talet turnerade hon och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har också gjort musik och även medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

På 80-talet slutade Turid att turnera och uppträda som sångpoet. Därefter har hon arbetat ”civilt”, bl a som postkassörska, och endast gjort enstaka framträdanden.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)