Den högljudda tystnaden och andra (o)ljud

Anders Mildner
”Koltrasten som trodde den var en ambulans”
(Volante)

Anders Mildner har skrivit en historisk pamflett om ljud, oljud och musik (som ju kan vara både ljud och oljud). Han dokumenterar ljudens historia och skildrar dagens klassamhälle med oljuden.

Först titeln, ”Koltrasten som trodde den var en ambulans”. En av de – många – historier om det föränderliga ljudsamhället som Anders Mildner berättar. Det var i Storbritannien, en morgon när familjen Talbot vaknade lät det som om en ambulans stod och tjöt i trädgården. Men det visade sig att i en trädtopp satt en koltrast och imiterade en ambulans.

Den här historien kan tydas på flera sätt. Mildner verkar tolka koltrastens ambulansimitation som ett exempel på att människans ljud slår ut ”de naturliga ljudlandskapen”. Min första tanke var att koltrasten speglar hur generation efter generation av människor anpassar sig till nytillkomna ljud och oljud i vårt evigt föränderliga ljudlandskap.

Anders Mildner inleder boken med att skildra – ja, illustrera – något av det mest högljudda som finns: ”den absoluta tystnaden”.

Platsen är ett så kallat ”tyst laboratorium”: ett försök att på vetenskaplig väg skapa en så tyst miljö som möjligt. Mildner sitter i det tysta rummet och strax börjar hjärtat bulta: Bong! Bong!!! BONG! Blodet rusar och BRUSAR. ”Jag hade aldrig”, skriver han, ”kunnat ana att den (= tystnaden) skulle skrämma mig så.”

Slutsats: det finns ingen tystnad.

John Cage, som omskrivs på ett annat ställe i boken, visste också att tystnaden inte finns, alternativt är högljudd. Cage hade besökt ett liknande ”tyst rum” och med förvåning reagerat på tystnaden inte var tyst. Han hörde två olika ljud: ett lågt (sitt blodomlopp) och ett högt (sitt nervsystem).

Så när ”Silent Prayer” – ett stycke som Cage komponerat för pianolock, som slogs ner upp för att marka start, slut och olika takter, samt tystnad – uppfördes året efter, 1952, så visste han att ”tystnaden” var full av ljud (och kanske musik), nämligen publikens.

Här görs många intressanta nedslag i ljudlandskapets allt mer volymstarka historia. Om nu vårt ljudlandskap ökat i styrka? Det måste det väl ha gjort, trots att Mildner redogör för hur ljudet från domkyrkoklockorna utanför hans fönster i Lund slog och ljöd genom staden för 600 år sen och att man i dagböcker från 1500-talet ser att redan då klagade folk över oljudet i London (hästar, kärror, rop från försäljare, gatumusiker, slagsmål och så vidare).

Han berättar också, det här är bara några exempel, om den första reklamjingeln på amerikansk radio och hur muzak föddes. För det kan vi – nästan – göra kompositören Satie ansvarig. Erik Satie skrev ett manifest för ”inredningsmusik” och skapade musik som skulle vara ”en del av bakgrundsbruset”.

Mest spännande blir det när ljud och oljud kopplas ihop med makt och politik. Det vill säga: med klassamhället.

Barn i lägre samhällsklasser växer upp i mer bullriga miljöer. De kan inte koncentrera sig på hemläxorna. Inte heller passar inte akustiken i skolsalarna för dagens undervisningsmetod: samtalet mellan elever och lärare. Det blir svårt att höra vad som sägs i klassrummet. Därför ökar stimmet i skolsalen.

Underklassens elever kan varken tillgodogöra sig läxböckerna eller undervisningen. En skolpolitik som kräver ”mer ordning och reda i klassrummen” – som ropar att ”Det måste vara slut på stimmet!” – är, skriver Anders Mildner, ”djupt aningslös eller sällsynt cynisk”.

(Kristianstadsbladet 2012)

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.