Dags för andra etappen av festivalen Openmusic i Ystad.
Lördagskvällen i Surbrunnsparken inleds av duon Nykels som med varsina elgitarrer och trumset blir ett helt rockband. Genre: post-garagerock. Otajt, hackig rytm, felspel. Likt ett 60-talsband som aldrig kom ur garaget.
Vilken skillnad när Jörgen Adolfsson sätter saxofonen till läpparna. Lika improviserat som hantverksskickligt hanterat: Adolfsson själv, Ornette Coleman och Afrika möts i tonerna.
Nej, tyvärr var inte kameran med på den omskrivna konserten. Fotot på den svenska elektronikans popdrottning, Sophie Rimheden, togs vid en senare konsert, också den arrangerad av (och på) Ystads konstmuseum. Foto: Bengt Eriksson
Han övergår till sked, plåtbit och luta i samspel med cellisten Amit Sen och Maria Naidu, som dansar till och mot musiken. Långsamt, vad gäller fötterna, men både lugnt och hetsigt vad gäller övriga kroppsdelar.
Sofia Härdig återkommer ännu en gång till Ystad, nu med elgitarristen Otto Milde i The Happiest Girl In The World. Plussa på med förinspelade rytmer och denna duo blir också ett rockband.
Sensuell sorg, felläste jag i programmet. (Ska vara ”sensuellt sug”.) Rockmusik som Velvet Underground födde och västvärlden aldrig verkar få nog av. Sofia Härdig sjunger så starkt men ändå inte starkt; styrkan är inre snarare än yttre.
Omöjligt att toppa och nej, jag vill inte Sofias sång ska raderas ur huvet. Ursäkta resterande medverkande, men här avviker jag för att återkomma i morgon…
På söndagsjammet i Ystads konstmuseum deltar även Lotta Melin, dans, Hild Sofie Tafjord, laptop/valthorn, All Spec Kit, laptop/skivtallrikar, med flera. Musikerna tittar på och spelar till dansarnas rörelser liksom de lyssnar på och spelar till varandras musik.
Otäckt och intimt, öronbedövande och nästan tyst, olyssningsbart (faktiskt) och vackert. Rock, elektronika, friform och konstmusikaliskt får orgasm i olika konstellationer och befruktar nya genrer.
(Publicerat i Kvällsposten 2005)
Erikssons kultursidor 