Etikettarkiv: Äktenskap

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Annonser

En låda Sayers

I sommar kan man ta med en whiskylåda till stranden.

Men även om det ser ut som en låda whisky finns det inget drickbart i den här lyxförpackningen utan något desto mer läsbart. Nämligen sommarens deckarläsning: fyra detektivromaner av Dorothy L (som i Leigh) Sayers.

Eller kärleksromaner, så kan romansviten om och med detektivromanförfattarinnan Harriet Vane och detektiven Lord Peter Wimsey också karaktäriseras.

Det hade kommit ett par romaner med Peter Wimsey när Sayers i ”Oskuld och arsenik” (1930, på svenska 1934) lät honom träffa Harriet Vane, anklagad för att ha mördat sin älskare med arsenik.

Han tror på hennes oskuld. Och förälskar sig. Han friar – genast – och fortsätter med det i ”Drama kring ung dansör” (1932/1938) och ända fram till slutraderna i ”Kamratfesten” (1935/1940).

Först då får han ett – men outskrivet – ja. Därför kunde den fjärde romanen om Vane och Wimsey heta ”Lord Peters smekmånad” (1937/1941).

Lådan med fyra klassiska detektiv- och kärleksromaner av Dorothy L. Sayers.

Det har sagts att Harriet Vane skulle vara ett alter ego och att Lord Peter Wimsey var en idealman för Dorothy L Sayers (liksom för de kvinnliga läsarna). Mannen hon (de) sökte men inte fann.

Det kriminella blir aldrig ett huvudtema utan romansviten handlar främst om kärlek, både specifikt och i allmänhet. Och i all dess komplexitet.

Sayers skildrar kvinnor, män och jämlikhet. Kan en man och en kvinna förenas i jämlik kärlek? Hon diskuterar äktenskap, studier och arbete. I ”Kamratfesten” får Lord Peter kommentera kvinnlig utbildning: ”Är det fortfarande en fråga?”

Radikala diskussioner för 30-talet (och kanske än idag). Men ämnen, personer och intriger var nog mer radikala än den religiösa Sayers. För böckerna har ändå en konservativ och konventionell underton.

Den engelska författaren Dorothy L Sayers ska placeras på den klassiska deckarhyllan. Hennes akademiska, intellektuella och litterära detektivromaner har lagt grundstenar till dagens skönlitterära och låt säga icke-kriminella kriminalromaner. Det där att en deckare kan innehålla mycket mer än själva kriminalintrigen.

Amerikanen Chandler hade en annan åsikt.

Raymond Chandler syftade både på Sayers och Agatha Christie när han hyllade Dashiell Hammett för att ha tagit ut mordet ur den venetianska vasen och slängt det på en bakgata. Och därmed skapat den hårdkokta deckargenren.

Men läs – och jämför – de snabba, snärtiga pingpongstudsiga replikerna i Sayers och Chandlers deckare. Fyndiga och roliga, intellektuella respektive gatusmarta. Olika men ändå snarlika.

Skulle inte förvåna om Raymond Chandler (i hemlighet) hyste en viss vördnad för Dorothy L Sayers. Och lät sig inspireras.

+ Följ sommarens brittiska tv-serie om kommissarie Gently, 60-talets sista hederliga polis (lördagar på Kanal 9 eller i efterhand på Kanal 9 Play).

– Efterlysning av nästa års sommarläsning: fyra, fem Maria Lang-deckare och filmatiseringen av ”Kung liljekonvalje av dungen” på dvd, förpackat i en skolväska.

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2011)

Bitterfittan i Sjöbo

Bitterfittan
Efter Maria Svelands bok
I rollen: Tove Olsson
Manus och regi: Pontus Stenshäll
Scenografi/kostym: Helena Weegar
Uppsättning: Västerbottensteatern/Riksteatern
Flora Biografteater, Sjöbo

Måste man ha läst succéboken med samma titel för att uppskatta den monolog som Pontus Stenshäll skrivit och regisserat med boken som utgångspunkt – ja, nästan som ”råmanus”? Kanske inte men kanske ändå. Även om man inte ens har bläddrat i boken så måste ju ”Bitterfittan” fungera som teater. Och jag undrar om inte den här monologen, som förresten Tove Olsson framför makalöst bra, känns som ett utdrag ur någonting mer och större, det är som om någonting saknas, och det oavsett om man läst boken eller inte.

Tove Olsson som Bitterfittan. Foto: Patrick Degerman.

Scenen är enkel. Ett högt bord, en barstol och en mikrofon (plus rekvisita: en vinkaraff och ett glas). På stolen sitter Sara/Tove Olsson som ensam medverkande men hon har ändå inte den enda rollen i pjäsen. Hon får också agera – eller buktala – i flera andra roller, bland annat som Johan, hennes man, och Sigge, deras lille son, vilka endast syns i form av en tepåse respektive en ljuslykta (men talar med Saras/Toves röst).

Sara, 30 år, sitter på flyget. Hon ska – måste! – ta en veckas semester från äkten- och föräldraskapet: mjölkstockning, Johan med sitt arbete och hon som gått hemma med Sigge, två fullblodskarriärer som krockade, jämlikheten som inte blev vad Sara trodde, trött-trött-tröttheten och kärleken, pirret… Vart tog det vägen?

Det blev en veckas charter på Teneriffa. Nu sitter Sara på planet dit och läser Erica Jongs kvinnokultklassiker ”Rädd att flyga”. Hon identifierar eller snarare jämför sig med Isadora i Jongs bok, tänker på 70-talet som försvann i 80-talet och kvinnornas frihet med det. Eller?

Tove Olsson är faktiskt rätt fantastisk. Hon gör bästa möjliga av manuset: imiterar flygplanet med armar och mun, tolkar texten som både ståuppkomik och dito poesi, blandar inlevelsefullt, gestaltande skådespeleri med snudd på buskis. (Ja, vad ska man annars kalla den rätt fåniga kasperteatern med buktaleri?)

Ibland sjunger hon också med Nina Simone, som genomgående återkommer som illustrerande sång och musik i högtalarna. Hon leker med orden – som den både lite fula (Riksteaterns representant i Sjöbo tog inte ordet i sin mun när han presenterade pjäsen) och lockande pjästiteln. Tove Olsson uttalar ordet långsamt – eller lånnnnngggggsammmmtttt – och nära mikrofonen, drar ut på det, låter varje konsonant studsa. Hon är mästerlig på pauser också, liksom lite på gränsen för långa pauser.

Foto: Patrick Degerman.

Och som hon kan byta scen fast scenen förblir densamma hela monologen igenom. Hon sitter blickstilla och tittar åt ett annat håll – och strax har hon förflyttat sig till solen på hotellrummets balkong. Hon dämpar tonen och viskar, så som man brukar göra för att de inte ska höra, när hon pratar om det äldre paret vid frukostbordet bredvid. Och monologen har bytt sin osynliga dekor igen.

Problemet är manuset. Det börjar, det går och det slutar. Där sägs ju en massa bra och intressanta saker, om män och kvinnor, jämlikhet och kärlek, barn och arbete, äktenskap och frihet, som både kan irritera och stimulera – men här finns ingen dramatisk nerv som drar monologen framåt. De olika samtalsämnena bara kommer, det ena efter det andra, lite i vilken ordning som helst.

Det är synd. För vad stannar kvar? Några få repliker, i alla fall för mig. Fast å andra sidan är det inga dåliga uttalanden. Som när Sara övertygat sig själv: ”Det finns alla möjligheter.” Om detta sen stämmer för så särskilt många människor är en annan sak. Men ungefär där slutar monologen. Liksom Erica Jongs bok har ”Bitterfittan” och Saras liv också ett öppet slut – det vill säga en öppen fortsättning…

(Ystads Allehanda 2010)

Kommande föreställningar:
2010-03-01
Stockholm, Södra Teatern, Kägelbanan
2010-03-04
Lund, Lilla Teatern
2010-03-06
Vadstena, IOGT-NTO, samlingslokal/Godtemplaregården
2010-03-08
Eskilstuna, Eskilstuna Ölkultur
2010-03-12
Ronneby, Gamla Teatern
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-20
Norrtälje, Folkets Hus
2010-03-21
Nacka, Dieselverkstaden, Teatern
2010-03-22
Sandviken, Folkets Hus, Restaurang Bolaget
2010-03-24
Sundsvall, Sveateatern
2010-03-26
Luleå, Lillan
2010-03-28
Haparanda, Folkets Hus, Dansalongen
2010-03-29
Jokkmokk, A´jtte, Hörsalen

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Flickan i trappanFinlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)