I minnets CD-spelare: Lag & Ordning

Lag & Ordning
51, Moderately Beat
(Ramblin´ Unltd. 1979)
Omslag: Dennis Huntington

På nätsidan www.progg.se har en Hans Andersson gjort följande inlägg: ”Ett av Sveriges bästa band genom tiderna. Låtskrivaren Huntington tillhör de slagkraftigaste textförfattarna i hela Norden. Det är bara att lyfta på hatten och bugga.”

Lovorden gäller den självbetitlade LPn med Huntington Band (Nacksving 1977). Men hans perfekta beskrivning – ”lyfta på hatten och bugga” – passar ännu bättre in på gruppen Lag & Ordning, som han inte verkar ha hört. Det är nog inte så många som gjort det heller, varken live eller på skiva.

Lag & Ordning – också med text/låtskrivaren Dennis Huntington vid sångmicken – spelade live i Göteborg men aldrig utanför och gjorde inte heller någon skiva. Under sin livstid, vill säga.

Inspelningen på ”51, Moderately Beat” gjordes 1975, alltså före LPn med Huntington Band, men gavs ut på en egen liten skivetikett först 1979, alltså efter. Kan man dra slutsatsen att Dennis Huntington hade samma uppfattning som jag om Lag & Ordning respektive Huntington Band?

Original kontra typ femte karbonkopian: uttunnat och matt. Vilket betonas av att flera låtar kan höras på bägge LPna. Inspelningen med Huntington Band är ett typexempel på hur skivbolaget Nacksving försökte nå så många lyssnare som möjligt genom att slipa, putsa och polera rockmusikens utstickande hörn och kanter.

Lag & Ordning putsade aldrig skorna. Lika rå, fräck och direkt som Dennis Huntington var i truten var Keith Alsterlind, sologitarr, Sigge Anderberg, gitarr, Henrik Dyrssen, bas, och Björn Peterson, trummor, i musiken.

Det är som om de gått direkt från blues och Stones till punk – innan punken fanns. Lag & Ordning var en några år äldre brorsa till Kriminella Gitarrer och Ebba Grön.

Egna låtar och covers. Fast de egna melodierna låter om man säger rätt traditionella de också och coverlåtarna har inte översatts utan fått samhällskildrande svenska texter, mer anarkistiska än socialistiska. Hade Chuck Berry godkänt ”Vad är det som händer” (”Too Much Monkey Business”) och ”Rudolf E. Stark” (”Johnny B. Good”)? Kan man inte vara säker på.

Dennis Huntington sjunger på bred hamnsjåargöteborscka och bandet ba´ öser, river och klöser. Fingrarna slinter ibland – men vad spelar det för roll?! Mitt favoritspår, ”Nynnat och sjungit” (gamla bluesen ”Rollin´ And Tumblin´”), blir elektrisk punkblues från Göteborg. Ordagrant.

Lyssna och dansa! Eller omvänt: dansa och lyssna. Bara att buga och bugga, för att travestera något.
__________________________________________

Varken Lag & Ordning eller Huntington Band finns på CD.

Dennis Huntington och Henrik Dyrssen kom från Love Explosion. Keith Alsterlind hade spelat i olika band som inte nådde upp på scen. Sigge Anderberg och Björn Peterson var med i göteborgsgruppen Uppsala Högar. Inspelningen med Lag & Ordning gjordes av radioteknikern Michael Bergek och lånades (olovandes) ut av journalisten Tommy Rander som arbetade på Sveriges Radios ungdomsredaktion.

På LPn med Huntington Band hörs bl a Lars-Eric Brossner (nu teaterkompositör/musiker på Folkteatern i Göteborg, har spelat/gjort plattor med t ex Nationalteaterns Rockorkester och Lasse Tennander) och Nikke Ström (Nynningen, Nationalteatern, Tottas Blues Band och många fler). Ännu ett bevis på att resultatet inte behöver bli bättre för att musikerna är skickligare.

Det kan också nämnas att också författarna Ragnar Strömberg och Olof Moberg, avliden, fanns bland medlemmarna i Uppsala Högar.

(Ur boken ”99 Proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Turid, världserövrare

Turid: ”Selma, världserövrare” (Metronome 1977)
Omslag: Lasse Ermalm (layout), Turid (den vävda bonaden) och Michael Brannäs (foto)

Det var inte lätt att välja en skiva med Turid.

Eftersom jag älskar att höra musik födas så är jag väldigt förtjust i Turids debut-LP, ”Vittras visor” (Silence 1971). Här finns rötterna – sånger på engelska som kunde ha gjorts av någon sångpoetissa i USA och visor på svenska som hade platsat på samma scen som Olle Adolphson – till vad som skulle bli sångpoeten Turid Lundqvist.

På uppföljaren, ”Bilder” (Silence 1973), har hon blivit Turid, en singer/songwriter av den nya, moderna sort som det drygt 30 (!) år senare vimlar av i Sverige. Amerikansk folksångstradition sammanförs och blandas med svensk visa. Resultat: Turids egen svenska sångpoesi.

De mariga harmonierna, omöjliga för amatörgitarristen, och de poetiska texterna, där samhälle och politik, liv och människa, kvinna och man, ligger inbäddat i poesin. Balansgången mellan rädsla och mod, liten flicka och vuxen kvinna. Viljan att klä av sig naken och vara sig själv, människan Turid, i sitt artisteri.

Hon blir alltid arg när hon kallas ”en svensk Joni Mitchell”, men vem kan låta bli att göra jämförelsen?

På ”Bilder” är sångpoeten Turid som allra bäst. Ändå väljer jag inte heller den LPn utan ”Selma, världserövrare” (1977). Av flera anledningar…

Dels är det kul att revidera historien. ”Turid har svikit musikrörelsen!” utbrast Musikens Makt. Hon lämnade Silence och spelade in ”Selma” för kommersiella Metronome. Men frågan är om hon någonsin varit mer politisk än här? Samma sånger hade Turid dessutom sjungit på scen, när hon fortfarande ansågs vara en del av musikrörelsen.

Dels är inspelningen så välgjord. Som tidigare en mix av akustiskt och elektriskt, men balansen är bättre, ljudbilden tätare. ”Selma” är en producerad skiva, vilket passar Turid bra.

Främst handlar det om valet av låtar. Turid visar hela sin väg som artist: den hon var, den hon blev och den hon var på väg att bli. Hon är sångpoet, tolkerska av andras sånger och tonsättare av andras texter.

Titelspåret, ”Selma, världserövare”, var en (amatör)dikt av en medelålders kvinna. Turid såg den i Dagens Nyheter och gjorde en melodi. Hon tolkar en svensk folkvisa, en Nils Ferlin-dikt, sånger av tysken Wolf Biermann, italienaren Dario Fo och kubanen Silvio Rodrigues.

Höjdpunkten är hennes egen långa, slingrande sång ”På din motorcykel”. Ömsint och rörande men med öppna skärskådande ögon sjunger Turid om sin pappa, som blev änkling, och sig själv. Pappa Sixten, jazzmusikern, kommer in och spelar trumpet på slutet.

_____________________________________________

 

 

Turid, tidigt 70-tal. 
Foto: Bengt Eriksson

 

 

Medverkande: Kenny Håkansson, elgitarr, Harald Svensson, flygel, Sture Nordin, bas, Rolf Alex, trummor, Lasse Englund, gitarr, Ulf Gruvberg, dulcimer/mungiga, och Carin Kjellman, blockflöjt, m fl. Idéer och regi: Anders Burman (och Turid). Den här blandningen av ackompanjerande rock-, jazz- och folkmusiker speglar de olika influenser som samsas i Turids sånger och musik.

Varken ”Selma, världserövrare” eller hennes övriga album – ”Vittras visor”, ”Bilder”, ”Tredje dagen” (Silence 1975) och ”Tistlar från Tundran” (Metronome 1980) finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling, ”Turid i retur” (2004), med material från Turids tre LP-skivor på märket Silence (1971-77).

Hon har också gjort LP-skivorna ”I går i dag i morgon” (Silence 1976) med Lena Ekman och Jan Hammarlund samt ”Flow Soma” (Silence 1982) där Turid sjunger engelska sånger av Thomas Wiehe. Dessutom medverkar hon som sångerska på finländaren M.A. Numminens barn-LP ”Fårskallevisor” (Love 1978). Under några år på 70-talet turnerade Turid och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har även gjort musik till och medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

Några år på 70-talet turnerade hon och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har också gjort musik och även medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

På 80-talet slutade Turid att turnera och uppträda som sångpoet. Därefter har hon arbetat ”civilt”, bl a som postkassörska, och endast gjort enstaka framträdanden.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)