Etikettarkiv: 70-talet

Därför blev han som han blev

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

(Kvällsposten 2010)

Annonser

Olssons galleri: Ahmadu Jarr

Ahmadu Jarr, numera Jah. Barnkonsert på Lunds konsthall, nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

CajsaStina Åkerström och hennes pappa

CajsaStina Åkerström
Du och jag, farsan
(Norstedts)

I början av 70-talet reste jag på turné i Danmark med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska författare, skådespelare med flera). En minst sagt galen turné och ett fantastiskt äventyr. Författaren Kai Henmark satte rubriken ”Nya tåget över Bält”. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Det här berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med honom vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter ”tåget över Bält” lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström-inspelningar gavs ut 1994 så fanns där också ett bonusspår: en tidigare outgiven inspelning från 1980 med en sång, ”Ingenstans (är man fri som en fågel)”, som han själv skrivit. Det var obehagligt, riktigt otäckt att höra honom framföra den självbiografiska texten om sitt, ordagrant, ”sönderslagna liv”.

Hela texten till ”Ingenstans (är man fri som en fågel)” återfinns i boken ”Du och jag, farsan”, som dottern CajsaStina skrivit om sin pappa (och även om farfar och mamma). Det är också otäckt att läsa boken. CajsaStina Åkerström skriver så utlämnande att det känns som att tjuvläsa. Men hon var väl tvungen att skriva och sen också ge ut det hon skrivit som en bok. Det var… ja, jag tror man måste använda ett så stort ord… livsnödvändigt för henne.

Dottern CajsaStina, ”namne med kallskänkan i Fredmans I:a epistel av Carl Michael Bellman”, beskriver boken som ett försök att ”återskapa något av de försonande samtal pappa och jag aldrig fick, i levande livet”. Hon längtar ”gruvligt” efter pappa, skriver hon.

Samtidigt som hennes skildringar av hur trubadurens lilla dotter skulle vara ständigt närvarande vid Fred Åkerströms sida – på turnéer, bakom scenen, vid filminspelningar, på krogen – är så hemska, så hemska.

CajsaStina Åkerström Foto: Magnus Bremefors.

CajsaStina föddes 1967. Hur ung och liten var hon inte, det var ju på 70-talet, tidigt på 70-talet, när hon skulle – måste – vara en kombinerad turnéledare och dotter. Sitta tyst på krogen och dricka (”vuxenpoäng”) Bitter Lemon, med is. Stötta pappa när han föll ur taxin. Eller sitta – lika stilla och tyst – vid köksbordet när pappa knattrade på skrivmaskin eller bytte gitarrsträngar. Följa med till alla ”hemmen” – med eller utan olika kvinnor – i olika delar av Sverige.

Och temperamentet: farsans gråt och ilska. Från det ena till det andra. Plötsligt. Där emellan spriten. Som CajsaStina skriver när hon följt och berättat om pappa, från Stockholm över den politiska tiden i Göteborg till den sista bostaden i Karlskrona: ”Jag dricker inte sprit på grund av det missbrukarbeteende jag bär latent inom mig.”

Bokläsaren och recensenten blir så ledsen. Livet ska inte vara så här. Barn ska inte behöva ha det så här. Men nu förstår jag varför jag känner mig så nervös varje gång jag hör CajsaStina Åkerström på skiva och ser henne på scen. Hennes nervositet blir min. Bara läs allt vad CajsaStina måste tänka på och göra för att ”i möjligaste mån… undvika stress”, när hon ska åka ut och spela.

CajsaStina skriver om ”pressen” på henne och Freds ”ångest”, om sin ”rädsla” för pappa som övergår i ”ursinne” när hon knackar på dörren till lägenheten i Karlskrona och ingen öppnar. Hon tror pappa finns där inne men inte vill öppna, att han sitter och tjurar.

Hur närgånget hon än skriver så är boken också full av kärlek och vilja att förstå, både pappa och sig själv. Försöka förstå hur beteenden, våldsamhet och ilska, kan ärvas från generation till generation: en far blir som sin far som blev som sin far. ”Du och jag, farsan” är en bok om två artister – det är ju därför man lockas att läsa den – men också en allmänmänsklig bok om svårigheten att hantera detta liv som vi måste lära oss att hantera om vi ska leva.

”Jag har som artist”, skriver CajsaStina Åkerström, ”lyckats skaffa mig mentala redskap som i avgörande lägen lurar mig att känna mig stark, trygg och som om jag hade total kontroll över situationen. Effekterna av det har positivt nog smittat av sig en del på mitt privata jag.”

Omslaget till CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström.

Hon frågar sin far, efteråt och postumt: ”Var det likadant för dig? Eller tog alkoholen udden av yrkets alla eventuella positiva effekter?”

(Ystads Allehanda 2010)

Den svenska folkmusikveckan (4): Två gånger Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition)

Falafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

Alla Fagra på Backafestivalen 2008. Foto: Birgitta Olsson.

Alla Fagra Barn
Klacken i Nocken!
(Nordic Tradition)

Men folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö skivdebuterade väl för bara någon månad sen?

Jodå, men efter att ha lagt till ordet ”barn” i gruppnamnet har de nu också gjort en folkmusikalisk barnskiva (för både vuxna och barn).

Minst lika bra och plötsligt omväxlande som debuten. Svensk fiol, grekisk-irländsk bosoki och orientaliska trummor – samt Julia Westberg som sjunger så underbart vackert!

(Bägge lite olika i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

Musikrörelsen i Malmö

Örjan Svedberg
Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad
(Ordfront)

På sidan 72 tar jag fram pennan och stryker under: ”Det var en rörelse som skulle märka oss för livet…”

Örjan Svedberg syftar på den första folkfesten i Malmö och 70-talets progressiva musikrörelse. Han beskriver sig själv också – som arbetarklass, nästan trash. Resultatet blir en alternativ historieskrivning som punkterar myten om 60- och 70-talet.

Det är inte sant att progg- och vänsterrörelsen bestod av rika borgarbarn som gjort avbön och röstar på moderaterna, arbetar med reklam, på TV3 eller någon tevekanal med ännu högre nummer. Där fanns också arbetarungar. Och många som var aktiva i t ex musikrörelsen har samma syn på politik och musik, än idag.

”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” är tre böcker inom samma pärmar. Först tyckte jag det blev rörigt, att berättelsen föll isär. Men det var fel. De tre delarna smälter ihop, ju längre jag läser…

Större delen av boken har Örjan Svedberg ägnat åt att teckna ett porträtt av Hoola Bandoola, musikrörelsens kanske mest kända band. Han noterar biografiska uppgifter, går igenom skivutgivningarna och intervjuar medlemmarna. (Två Hoola-medlemmar har dött.)

Detta varvas med dels en historik över musikrörelsen i Malmö och den kulturkamp som fördes mot stadens politiker, inte minst socialdemokraterna, och dels en självbiografisk berättelse om pojken Örjan som 1964 kom till Malmö med sin ensamstående mor.

Ska jag sätta någon bock i kanten är det för att vissa fakta verkar ha inhämtats genom intervjuer och det är ingen säker metod. Varje gång jag hör historien om hur Stikkan Anderson och proggbolaget MNW konkurrerade om Hoola så har den förändrats något. Och vart tog Sverre Sundman vägen? Det var faktiskt han som grundade skivbolaget MNW.

Men det är liten bock. Det viktiga dominerar – så totalt! Svedbergs bok är den mest marknära och därmed bästa som skrivits, om man vill veta och förstå vad 70-talets musikrörelse handlade om och betydde.

Ur porträttet av Hoola Bandoola växer en sensmoral. Musikerna kom från olika samhällsklasser men förenades i synen på musiken, samhället och politiken. Mellan raderna beskrivs Hoola som en solidaritetsrörelse. Vilket kanske var bandets viktigaste funktion, viktigare än Mikael Wiehes låtar?

Genom sig själv betonar Örjan Svedberg också den betydelse som musikrörelsen hade för enskilda ungdomar. Boken fokuserar både uppåt (på proggartisterna) och här nere (hos publiken). För det var publiken – aktivisterna – som utgjorde den egentliga musikrörelsen.

(Bl a Kvällsposten 2009)

I CD-spelaren: Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition/CDA)

Alla FagraFalafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

hm_0810_be_backa_bild 7 Alla Fagra

Folkmusikgruppen Alla Fagra med den allra fagraste sång av Julia Westberg. Foto: Birgitta Olsson.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)