Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

Den dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

Fast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)

I CD-spelaren: Eva Eastwood

Eva Eastwood & The Major Keys
En ny stil i stan
(Tail Records)

Eva Eastwood, egentligen Eva Östlund, har tidigare gjort tre CD med country och rockabilly. Nya albumet, ”En ny stil i stan”, innehåller samma amerikanska musik – men nu sjunger hon på svenska.

Resultat: låtarna förvandlas till svensk schlager modell 50- och 60-tal. (I mitt minne hör jag genast ”På vårat fik” med Siw Malmkvist från -59.)

Eastwood har gjort både texter och melodier. Hon använder gamla 50-talsord som placerar låtarna exakt i tiden.

Inte bara titellåten ”En ny stil i stan” utan också ”Vårt liv i repris”, ”Rockabilly Willy”, ”Farfars 50-tal”, Inget bröllop i vår” (duett med systern Dottie) med flera ger rent dokumentära minnesbilder av den tid då den nya amerikanska tonårsmusiken kom till Sverige.

Skämt eller allvar?

Eva Eastwood har god kunskap om rocktraditionen så det är absolut på allvar – plus en stor portion humor. Inte årets bästa svenska platta hittills – men den mest uppfriskande.

(Hifi & Musik 2004)

Det svenska 50-talet och dess deckare

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling ”Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare ”Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

Vad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)

I CD-spelaren: Spisarparty

Olika artister
Spisarparty 1957-64
(Star-Club)

Jan Damgaard på Star-Club utför smärre kulturgärningar genom att sälja inspelningar från 50- och 60-talen – både på vinyl och CD – och ännu mer genom att då och då ge ut en samling med gamla svenska inspelningar.

T ex ”Spisarparty” med låtar från skiftet mellan 50- och 60-tal.

En spännande tid, då populärmusiken stod inför stora – ja, drastiska – förändringar. Svenska skivbolag visste inte hur musiken skulle låta i framtiden utan gjorde inspelningar där jazz, schlager och rock´n´roll blandas lite hur som helst.

Ett bra – eller roligt – exempel är Sverre (Jensen) som sjunger om ”Raggarbilen” till dixielandjazz. Jo, där blev det visst fel musiksort.

Lill-Babs och Little Gerhard sjunger duett i titelspåret ”Spisarparty” och övriga spår växlar mellan bra och roligt.

Min personliga favorit är ”Sveriges elektriska ståltrådsorkester” där Sören Andersson gör rock av bondkomik (eller tvärtom). I en tidig inspelning med Sven-Ingvars, ”Pony Time”, presenteras den lovande rocksångaren Sven-Erik Magnusson.

Här finns också flera bra sångerskor (förutom Lill-Babs) som balanserar mellan den gamla och kommande tiden, mellan schlager, rock och pop – som Towa Carson, Inger Berggren, Annica Risberg, Anita Lindblom, Mona Grain, Anita Bergsten, Lil Malmkvist och Monika Lind. (Under avdelningen ”skvallrat & hört” kan meddelas att sistnämnda skulle bli mamma till Peter Jöback).

Mer fånig än bra är däremot ”Tuffe Sven” med skrovlig sång av jazzbasisten Simon Brehm. Här leker inspelningsteknikern också med teknikens under: genom att spela upp en inspelning i snabbare hastighet än den spelades in kunde man ju få sångrösterna att låta som Kalle Anka. Det tyckte man var kul på den här tiden (inspelningen gjordes 1959).

Också den märkliga låten ”Söderns son – Skånska Lasse” med min lokala 60-talsgrupp The Brothers, där en av medlemmarna hette Jan ”Jonte” Palm och var före detta rockkung i Malmö, kan också sorteras in under rubriken ”fånigare än bra”. Säg vad ska den här låten och musikgenren kallas: skånsk rockenrollgitarrpophootenannyskillingtryckkomik, kanhända?

Fast läs mig nu rätt, också musikens fånigheter kan vara bra. Jag tycker det är myyyycket bra att Jan Damgaard/Star-Club samlat alla dessa inspelningar på en CD istället för att de skulle ha försvunnit med vinylen…

Till sist måste jag ändå sätta en – men en enda – STOR bock i kanten. Varför tog Damgaard med Tosse Barks inspelning av låten ”På vårat fik”? Istället för Siw Malmkvists version, alltså. Den är ju oslagbar, en av de bästa låtar/inspelningar som gjordes i Sverige i skarven mellan 50- och 60-tal, schlager och rock´n´roll!

Äh, det måste förstås bero på licensproblem, allt annat är uteslutet…

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)