Etikettarkiv: 50-tal

Dalaplan on tour

Dalaplan som trio på Kafé 44 i Stockholm 2012.                              Foto: Blenda Automatique

Från rock till pop
från progg till punk
The story of livet
som en skunk
Från London
till den här stan
från Rågsved
till Dalaplan

Från 50- till 60-tal
från 70- till alla tal
Farewell, so long,
goodbye
Nej, rock & roll
will never die

Nerifrån och upp (sparka uppåt!)
nerifrån och upp (sparka uppåt!)
nerifrån och upp (sparka uppåt!)

(i all hast och G, mitt emellan rockabilly och punk)

Annonser

I CD-spelaren: Cherry Tess

Cherry Tess and her Rhythm Sparks
Roc-a-Chicka
(Enviken)

Som en speedad version av Wanda Jackson och Brenda Lee.

Så låter Cherry Tess, egentligen Therése Möller från Blekinge. Hon sjunger, ropar och skriker så rösten glider upp i ett ooooooh!

En blandning av amerikanskt och nya låtar i rockabilly-stil, skrivna av gitarristen Per Månsson. Några gånger har Tess/Möller haft ett par egna fingrar i låtarna.

Titelspåret ”Roc-a-Chicka” tolkas smått sensationellt – mycket bättre än originalet! Cherry Tess förenar rock, pop och lite schlager vid skiftet mellan 50- och 60-talet. Ja, vad hon än tolkar – ”You’re Driving Me Mad”, ”The Wobble”, ”Gotta Lotta That” – så personliggörs låtarna, tempot drivs upp med hjälp av musikerna.

Flera riktigt bra nya låtar också – från en typisk rockabilly som ”Baby I’m Gone” till en lugnare, lite soulgospelaktig ”It’s A Sin”. Nämnde Månsson spelar lika tufft som flyfingrat på elgitarren och Peter Barrelid hackar fåtoniga rockackord på pianot.

(Ystads Allehanda 2011)

När popen blev min

Med anledning av en debatt om pop på Rootsy.nu så fastnade jag på Spotify, började sätta ihop en låtlista med all den popmusik, från 50- och in på 60-talet, som formade min syn på vad pop är – och vad som skiljer pop från rock.

Det blev en lång lista och den kan bli dubbelt så lång också. Lyssna om ni vill! De flesta låtarna är klassiker och när jag hörde dem första gången så gick de rätt in i mitt hjärta och där la de sig till ro. De flesta (oavsett vad detta kan orsaka hos Magnus Eriksson, som brukar få kväljningar på Rootsys forum av min musiksmak) tycker jag fortfarande är precis lika bra nu som då.

Ofta – men inte alltid, ”Venus” är t ex en jäkla marig låt – enkla sånger som perfekt fångar känslan av kärlek; de gör det med rakare och mer direkt, kanske med lite mer sentimentala ord men innehållet är precis lika djupt,äkta och gripande, som någonsin när t ex Frank Sinatra sjunger.

”När man blir kär är man alltid 17 år”, som poeten uttrycker det.

Här finns min Spotify-poplåtlista från 50- och 60-talen.