In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)