Kategoriarkiv: Recension (teater)

Svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog

Diva
Medverkande: Kim Anderzon
Inspelad röst: Krister Henriksson
Av: Barbro Smeds, Judith Hollander och Kim Anderzon
Regi: Judith Hollander
Smedstorps medborgarhus

Kim Anderzon är svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog. Hon använder rösten, ansiktet och hela kroppen, växlar mellan komedi (ja, clowneri), drama och tragedi. På någon sekund har skratt ersatts av allvar och gråt.

Hon agerar som den åldrande skådespelerskan Ulla men samagerar också med publiken, utbyter åsikter och samtalar, går ner från scen för att arrangera en ”motryggsövning” eller välja danspartner.

”Diva” uruppfördes på Vasateatern i Stockholm 2007, hade nypremiär i Uppsala tidigare i år och reser nu på Riksteaterturné. I fredagskväll framfördes ”Diva” inför ett utsålt medborgarhus i Smedstorp.

kIM aNDERZON

Kim Anderzon i föreställningen ”Diva”. Foto: Anette Lindfors Persson/Riksteatern.

Det kan tyckas att hon skulle ha tröttnat efter alla framföranden. Tvärtom fortsätter hon att fullända monologen. Vad står i manus? Hur mycket improviseras vid mötet med publiken? Som när Kim Anderzon/ Ulla slänger ur sig den aktuella kommentaren att ”teater måste vara lönsam idag, då får man bonus av Alliansen”.

Monolog, förresten. Ulla är huvudrollen men Kim Anderzon har också en dubbelroll som Securitasvakten Inga. Med inspelad röst medverkar Krister Henriksson som teaterchef och Ullas man. Dessutom har jag börjat undra om Mats, en av männen i publiken, bor på Österlen eller är en medresande skådespelare som garanterar publikkontakten.

Kort resumé: Ulla, en Thaliaprisad skådespelerska, har blivit 50 plus och får inga roller. Hon ska nu göra comeback i en liten roll – med en replik – i sin makes uppsättning av ”Jeanne d’Arc”.

Det är utgångspunkten men inte mer än så. Anderzon får ”Diva” att handla både om skådespelerskans och andra kvinnors yrkes- och övriga liv. Och även om åldrande män, vill jag påstå.

Den nya uppsättningen av ”Jeanne d’Arc” har ett genusperspektiv: huvudrollen ska spelas av Ullas make och Ulla har en mansroll. Kim Anderzon klistrar dit en mustasch, fixar till apparaten mellan benen och sträcker upp sig machoaktigt.

Fanns en enda sådan man i publiken?

”Diva” är allt annat än endimensionell. En teatermonolog som ifrågasätter fördomar, egna och andras. En kvinnopjäs om alla människors ungdom och åldrande.

(Ystads Allehanda 2010)

Lättversion av verkligheten

Hantverkarna
På scenen: Åsa Forsblad, Aksel Morisse, Claes Åström, Chatarina Larsson, Per Lasson, Elisabeth Wernesjö, Jan Österman, Mysak, Marcus Hadriz
Manus: Line Knutzon
Övers: MarsvinsholmsTeatern
Sångtexter: Aksel Morisse
Musikansvarig: Sanna Hodell
Regi: Henrik Dahl
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m den 10/8

MarsvinsholmsTeatern är fyndig på att inleda sina uppsättningar. I år kommer Sanna Hodell in och hälsar välkommen, för att sen gå upp på scenografins andra våning, sätta sig vid pianot och börja spela klassiskt. Hantverkaren Beckman (spelad av Per Lasson) kompletterar med ett solo på slipmaskin.

Pjäsen ”Hantverkarna” skrevs av Line Knutzon, uppmärksammad dansk dramatiker. ”Hantverkarna” har spelats både på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och satts upp av Dramaten. I programmet till uppsättningen på Marsvinsholm beskrivs pjäsen som ”en drastisk nutidskomedi”. Men Knutzon gör det svårare än så för både sig själv och skådespelarna.

Hon blandar olika dramatiska uttryck, från just drastisk humor till lika drastiskt allvar. ”Hantverkarna” är en kameleontisk pjäs som växlar mellan känslolägen och teatergenrer. Inte lätt, varken att spela eller skriva. Det kräver mycket av både skådespelare och dramatiker.

Hantverkarna

Alice (Åsa Forsblad), Beckman (Per Lasson), Oskar (Marcus Hadriz) och Glen (Claes Åström). Foto Henrik Dahl.

Scenen: ett hus i två våningar. Det råder låne- och byggboom. Paret Alice och Manfred (Åsa Forsblad och Aksel Morisse) har förköpt sig på ett hus som håller på att renoveras. Fullt med hantverkare – med byggbasen Glen (Claes Åström) i spetsen – som tar lååång tid på sig, lovar runt och håller tunt, har flera byggen på gång, bygger upp och river ner igen.

Alla som haft med hantverkare att göra bör känna igen sig. Så det borde ha blivit roligt. Men det är det inte. Pjäsen blir aldrig mer än en lättversion av verkligheten, som är både värre och roligare. Jag lovar att jag av egen erfarenhet kunde ha bidragit med några scener som lyft pjäsen till mer en gapskrattig nivå.

Plötsligt – när Magrete (Elisabeth Wernesjö) sätter sig för att prata med sin gamla klasskompis Manfred – blir det allvar, djupare och existentiellt. Nu handlar det om livet. Magrete, berättar hon, flyr verkligheten genom att blunda och skapa sitt eget rum – ja, ”en hel jävla lägenhet” – i huvet.

Och så efter paus kommer en kriminalpjäs med inslag av både ”Motorsågsmassakern” och Agatha Christie på temat ”Fem små hantverkare” (de skulle bygga klart men en försvann och så var det bara fyra kvar…). Dessutom har MarsvinsholmsTeatern fogat in sånger, skrivit texter till klassisk musik, Mozart och Beethoven, samt variationer på ”Blinka lilla stjärna”.

Hantverkarna_02_Aksel_Morisse_foto_Patric_NadaluttiVarför? Tyckte också Aksel Morisse, ansvarig för sångtexterna, att pjäsen inte riktigt höll? För tråkig och behövde livas upp? Men sångerna har varken den humor eller det djup som hade krävts för att förstärka och ge något mer.

Aksel Morisse som Manfred i Hantverkarna, 2014. Foto: Patric Nadalutti

Hela ensemblen spelar bra – på ett allmänt skådespelarplan. Hur professionella de än är så förmår de inte att gestalta pjäsen med det kameleontiska allvar som behövs. Komiken är inte tillräckligt komisk, dramatiken inte tillräckligt dramatisk, seriemorddramat blir inte den kriminalpjäs i pjäsen den kunde ha blivit.

Den ende som insett att texten kräver sin skådespelare är Per Lasson i sina dubbelroller som hantverkare och glidaren Karl. Han tar i så han nästan spelar över. Det behövs. Då blir det roligt på allvar.

”Hantverkarna” räddas av enstaka ögonblick – som när Magrete agerar kamin för att prova ut var den bör placeras i huset, Manfreds mamma (Chatarina Larsson) imiterar en stockholmsk kulturtant på Österlen, hantverkaren Halbror (Mysak) spelar luftfiol…

(Ystads Allehanda 2014)

Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)

Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Marsvinsholm hela

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Marsvinsholm 2

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Teater med Lasse och Signe

En stund till…
Av och med: Lars Sonnesjö
Regi: Karin Parrot Jonzon
Uppsättning: Byteatern / Kalmar läns teater
Kiviks bio

Lars Sonnesjö har spelat den sista föreställningen av pjäsen ”En stund på jorden”. Nu kommer han in i logen med en blombukett i ena handen och en väska i den andra, dricker en klunk vatten och ställer blommorna i glaset.

Sonnesjö känner sig både lite sorgsen, som det kan kännas när det var sista gången, och lite glad, för att ha spelat pjäsen så länge.

Lägger en skiva på den gamla vinylgrammofonen och börjar sminka av sig, läser ett kort från en teaterbesökare och försöker summera: 103 föreställningar á 80 personer i publiken (om det nu var fullsatt varje gång) – vad blir det?

I ”En stund på jorden” har Lars Sonnesjö haft dubbelrollen som syskonen Henning och Signe Kulzén. Den sistnämnda är en docka, nu nerpackad i väskan. Den gamla pjäsen får vi inte se något av utan exakt där den slutade, här i sminklogen, börjar den nya, efterföljande med det logiska namnet ”En stund till”.

Se ett smakprov från föreställningen ”En stund till” med Lasse och Signe.

Också en dubbelroll för Lars Sonnesjö – nu som sig själv och Signe, som kommer upp ur väskan och pratar med Lasse. Dockteater för vuxna, kunde man säga. Inte buktaleri, för man ser att Sonnesjös läppar rör sig.

Det viktiga – geniala – är att han får dockan Signe att röra sig exakt så där gammelstelt och prata med en så autentisk gammal kvinnoröst att vissa stunder tror jag att det inte alls är enmans- och dockteater. Nej, det måste vara två skådespelare på scen.

Lasse och Signe talar om… ja, livet.

Komik och tragik, som åldrandet kan vara. Också Lasse måste kanske pensionera sig. Teatern ska skära ner, osäkert om han kan vara kvar. Signe, som förut hade en liten affär, är också sorgsen. Ska det inte bli något mer skådespeleri för henne?

Replikerna kommer – nästan – ur verkligheten.

Riktigt så enkelt kan det inte ha varit för Lars Sonnesjö att skriva sin pjäs, som han också gjort. Det gäller att välja rätt och omformulera lätt, koncentrera verkligheten så att den blir verklig också på teaterscenen.

Jag ler och får erkänna att jag börjar känna igen mig när Signe uttrycker den gamla människans visdomsord och livserfarenhet: ”Man måste lära sig att bli äldre.”

Ett par skärmar, ett bord, en skådespelare. Ibland behövs inte mer för att skapa stor teater som gestaltar själva livet. Och jag kan väl avslöja att det slutar lyckligare för både skådespelaren Lasse och dockan Signe än det kanske verkat i min recension.

(Ystads Allehanda 2013)

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)