Kategoriarkiv: Recension (serier)

Kajsa Grytt i Hammenhög

Kajsa Grytt
Garaget, Hammenhög

”En gång till … har aldrig känt så här förut”, sjunger hon i låten ”Allt faller”.

Det är en nyckelformulering, en exakt beskrivning av den dragkamp som kännetecknar Kajsa Grytts sång, musik och liv. Ljuslågan som lockar och skrämmer, som hon söker sig till samtidigt som hon försöker rädda sig från att brinna upp.

Hon poängterar: ”Jag vill bara ha mer” (också i ”Allt faller”).

Kajsa med band. Foto: Joakim Kocjancic.

Konserten bygger på Kajsas senaste album, ”En kvinna under påverkan”, samt några låtar från Tant Strul och även duon med Malena Jönsson. Men de äldre låtarna snarare stör än kompletterar. Kanske för att jag följt Kajsa Grytt så länge att vet jag hur jag vill ha Tant Strul.

Jari Haapalainen, som producerade nya albumet, leder Kajsas fyrmannaband. En oerhört skicklig elgitarrist men exakt i motsats till spontan. Ibland är kompet lite för mycket av högljudd, muskulös rock. Det blir mer luft och fler nyanser då också Kajsa tar på sig sin elgitarr.

Men usch, så negativt jag skrev. Det här var en suverän konsert! Jag är mycket förtjust i Kajsas förmåga att göra låtar som åbäkar sig fram till en melodi. Där finns egentligen inga melodier men de är bra. Och varje text är en berättelse som snittar ut en bit levande liv.

Hon sjunger om kärleken förstås, i låt efter låt: ”Jag klarar mig ändå”, ”Jag ska ramla och trilla”, ”Den finländska dimman”, ”Som om himlen var här”… Kärleken som kärlek i sig men också en symbol för hela livet. Räddaren i nöden men även som livets Karon.

”Min pojke och Manhattan” och ”Femton” är ömma, lite sorgsna mammasånger. Kajsa Grytt har precis fyllt 50. En bekymrad mor och en kvinnlig rockstjärna, som på scen (och i livet?) lever ut sin kvinnliga rockstjärnemyt.

Hon sjunger som ingen annan än sig själv. Om det är ordet: Kajsa sjunger, ropar, skriar tills hon blir ett med texten och melodin. Då tar rösten över, börjar leva sitt eget liv.

Rösten – hennes sång, rop, ljud – kommer inifrån hela hennes kropp och liv. Oetmotståndligt. Då finns det ingen i Sverige som sjunger bättre och inte vackrare heller. Där upphör musiken att vara musik och blir liv till 100 procent.

Sista låten heter ”Därför”, en smocka mot girighetens egoistiska samhälle: ”Det är farligt, det är sjukt …”

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Nytt i seriehyllan: Dennis Gustafsson

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider. Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska. Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt. Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2011)

I julens CD-spelare: Marie Carmen Koppel

Marie Carmen Koppel
A Merry Little Christmas
(Cowbell Music)

År 2010 verkar blir ett stort julskiveår – att döma av de julalbum som redan börjat komma.

Som ”A Merry Little Christmas” med danska sångerskan Marie Carmen Koppel. Skulle inte förvåna om hennes album hamnar i mitt fack för klassiska julskivor.

Inte för att låtvalet är speciellt, här finns de gamla vanliga julsångerna: ”Silent Night”, ”Have Yourself A Merry Litte Christmas”, Christmas song”, ”White Christmas” m fl.

Enda låten som sticker ute lite är väl Donny Hathaways ”This Christmas”, där förresten Daniel Sitrit är ljusröstad gästvokalist.

Men det handlar inte om vad hon sjunger – utan hur.

Det börjar redan i förstaspåret, ovannämnda ”Silent Night”, som hon sjunger till Dan Hammers födande hammondtoner. Brorsan Benjamin Koppel kommer in och solar på saxofon.

Marie Carmen Koppel fyller den här låten – och samtliga! – med soul, gospel och lite jazz också. Sååå inlevelse- och uttrycksfullt. Ja, hon kan t o m waila utan att jag tar illa upp.

Vilka stämband! Vilka lungor! Och vilken resonansbotten hon har i rösten!

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2010)

Hemma hos Kris Kristofferson

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen (7/7)

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna – orden, berättelserna – förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Fotat från där jag stod: Bengt Eriksson.

 Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med – i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Det är texten, berättelsen som är viktigast men också melodierna är viktiga och bra. Var och en, som försökt göra så kallat enkla låtar med få ackord i en genre som country (eller blues och rock´n´roll för delen), vet ju hur svårt det är, att både hålla sig till genrens form och samtidigt vara personlig och fyndig. Göra ”gamla” och – på samma gång – nya låtar.

Kris Kristofferson varvar sina mest kända sånger – som ”Me & Bobby McGee” förstås, ”Sunday Mornin´ Comin´ Down”, ”Help Me Make It Through The Night” och ”From The Bottle To The Bottom” – med mindre kända, procenten av det ena och det andra beror ju på hur välbekant var och en av oss i publiken är med Kris Kristofferson. 

I och under varje sång finns en djup kärlek till människor som är lika ynka – ja, ynkliga – som Kristoffersons akustiska gitarrtoner. Där finns en hör- och kännbar solidaritet med ”verklighetens folk” och ”vanliga människor” utan att han någonsin använder så dumma uttryck. Säkert har livet lärt Kris Kristofferson – som sagt, det hörs ju och känns i sångerna, det känns i så gott som varenda sång – att bakom det man kallar vanligt finns alltid, alltid något ovanligt, människor handlar inte bara rätt eller bara fel utan både fel och rätt; varje människa är och förblir unik.

Han talar och berättar, innan han börjar sjunga ”The Circle”, om att något av det första Barack Obama gjorde när han blev president var att släppa två bomber över Bagdad. Bomberna dödade en av Iraks mest kända kvinnliga artister och hennes man, barnen skadades. Detta binder Kristofferson ihop med USA:s tidigare hjälp till militärdiktaturen i Argentina.

Han sjunger och berättar, i talking countrybluesen ”To Beat The Devil”, om hur han eller någon annan ensam sångare kom in på en bar med sin gitarr och mötte Djävulen, i form av en gammal man. Djävulen bjöd på en öl och sångaren stal ”his song”.

Han sjunger om ”Billy Dee”, som dog på ett hotellrum med sprutan bredvid sig, och han sjunger, i ”Jesus Was A Capricorn”, om rasismen, åtminstone är det detta som sången handlar om i mina öron, om rasismens grogrund som finns i oss alla och som vi måste hålla koll på, vakta över, aldrig släppa lös. För alla verkar vi behöva någon att ”look down on” och sätta oss på. Varför? Rädslan för det annorlunda och främmande.

Han sjunger i klartext om solidariteten också, den dagliga – ja, stundliga – tanken på medmänniskan, den vardagliga omtanken, i ”Here Comes That Rainbow Again”. Om servitrisen på ett café som lät några barn köpa karameller trots att de egentligen inte hade tillräckligt med småslantar och lastbilschauffören som lämnade mer pengar kvar till servitrisen än vad maten kostade. Exempel på praktisk ekonomisk fördelningspolitik i vardagen och den enskildes solidariska ansvar.

Men varför sjunger Kris Kristofferson just här, i trädgården till Kronovalls vinslott. Ja, förlåt mig, kanske fördomsfullt men tanken går genom huvet. Det är som om Kris Kristofferson medverkar på fel valmöte. Kronovalls vinslott är dyrt, här är det lyxigt. Och det syns på publiken. Kris Kristoffersons sånger handlar knappast om… säg, hälften av publiken. De omfattas inte av sångerna. Han sjunger kanske för och säkert om den andra halvan.

Eller jag kanske inte ens skulle ha tagit upp det här? Jag menar, jag har nog också, om jag skulle vilja, råd att boka in på slottet för en weekend med övernattning och vinprovning. Men så många av hans sånger känns malplacerade. Sångerna är dom rätta men den här platsen är fel.

Å andra sidan, han har ju också diktat sånger och berättelser som inkluderar alla, både halva och hela mänskligheten. Som sången han gjorde till och om sin pappa och sig själv och alla pappor, ”Jody And The Kid”.

Och det som händer i ”From The Bottle To The Bottom” kan hända rik som fattig. Varför känner folk sig dåliga, varför mår de inte bra? Har det med pengar att göra? I mindre grad kanske men inte så mycket.

Eller alla kärlekssångerna, så ömma, och faktiskt så lite mansömkliga, så ömkliga som manliga countrysångare brukar känna sig och dikta. Kristoffersons sorgsna kärlekssånger – som den eviga klassikern ”Help Me Make It Through The Night” – är snarare människoömkliga; mannen kan vara kvinna och kvinnan kan vara man.

”Loving Her Was Easier Than All I Ever Done” och ”Moment Of Forever” är två andra, kort sagt underbara kärlekssånger; så varma, så levda, så kroppskända, så allmängiltiga och alltomfattande kärleksfulla. Som om Kris Kristofferson bestämt sig för att om man sår bitterhet så blir det missväxt och det tjänar ju inget till. Så Kristofferson sår istället hoppfullhet, i alla och vilket fall.

En fantastisk kväll. En så personlig kväll. Han berättade och sjöng bara för mig, liksom säkert, säkert också för en massa andra ”jag” av de 1 300 i publiken. Vi satt hemma hos honom, han och jag, på varsin stol, och han sjöng, och jag kanske fick låna gitarren och sjunga också någon av mina mer taffliga sånger men lika levda.

Hela stora Kronovalls slottsträdgård förvandlades till ett rum, ett arbets- eller vardagsrum. Han sa det också, på ett ungefär: ”Jag ser att några av er undrar hur jag kan livnära mig på det här? Jo, Gud har humor.”

Jag tror inte han skämtade ens. Jag tror han var helt allvarlig. Jag tror nästan han skämdes lite.

Hur bra hans sånger är, det vet han ju säkert. Men han vet nog lika säkert att egentligen är det inte så mycket till uppträdande längre när han står på en scen. Och detta betalar ni för, så mycket, för att se och höra. Det tror jag att han står och tänker.

Han har inte arrangerat låtarna, för han klarar ju ändå inte av att spela något solo, bara blåsa lite i munspelet, när han inte sjunger. Han kör rakt igenom låtarna och sen är låten slut, t o m innan låten är slut så slutar han. Och varenda låt går – numera – i ungefär samma sävliga tempo. Det tempo han klarar av att spela och sjunga i.

Det är så sympatiskt. Så otroligt sympatiskt. Det står en humanist där uppe på scenen. Varje ord och ton andas humanism (i ordets rätta betydelse). Om inte pappan (eller var det farfar?) emigrerat till USA hade sonen kunnat spela på första Gärdesfesten. Och hade oppositionen då frågat honom så hade han ställt upp och sjungit på rödgröna valmöten. Jag tror det. Det tror jag. Kris Kristofferson hade kanske gjort en turné med Mikael Wiehe?

Förresten så gick jag in på  Spotify och gjorde en spellista  med (nästan) samtliga sånger som Kris Kristofferson sjöng och spelade på Kronovalls vinslott, mest hans egna inspelningar men också några tolkningar av Bobby Bare, Johnny Cash och Willie Nelson.

Och vill du höra ungefär, bara ungefär hur solokonserten på Kronovalls slott lät, så lyssna på live-albumet ”Broken Freedom Songs: Live From San Francisco”.

I seriehyllan: Fabian Göranson och August Strindberg

Fabian Göranson har förvandlat en av August Strindbergs klassiska böcker till en illustrerad klassiker, ”Inferno” (Kolik förlag).

Först tyckte jag att Göranson tecknat lite för grovt och parodiskt. Men strax hade jag ändrat mig: tecknarstilen passar bra till historien.

Det strindbergska infernot var ju inte verkligt – eller? – utan utspelade sig i Strindbergs huvud.

Kontrasterna mellan Strindbergs upplevelser och miljöerna (Hotel Orfila i Paris, hustrun Fridas tyska by, Malmö, Lund och även Ystad, där Strindberg bor hos sin vän, läkaren Anders Eliasson) betonas verkligen – eller overkligen – av teckningarna.

Infernot bryter ut! Serieruta av Fabian Göranson.

Strindberg ser hela tiden lite overklighetsfrånvänd ut (kolla storleken på mustaschen!) och blir – synbart – helgalen när infernot bryter ut.

PS. Kan Anders Eliasson vara ett autentiskt namn? Har doktor Eliasson funnits?

(Ystads Allehanda 2010)

I seriehyllan: Ola Skogäng

Ola Skogäng är en av mina favoriter bland svenska serieskapare.

”Mumiens blod” – det första albumet om ”Theos ockulta kuriositeter” – kom för något år sen. Nu har uppföljaren, ”De förlorade sidornas bok” (Ekholm & Tegebjer), kommit.

Förresten, om ni undrar, den nämnde Theo är en antikvitetshandlande björn i Stockholm.

Ännu ett exempel på vad ett seriealbum kan innehålla och ändå vara trovärdigt. ”De förlorade sidornas bok” är en kombination av realism, fantasy och deckare.

Skogäng tecknar rena, klara serierutor utan onödigheter. Det som ska synas det syns och inget mer. Varje ruta blir ett litet konstverk.

Söder Mälarstrand nattetid, tecknat av Ola Skogäng.

Ja, kolla hans rent fenomenala porträtt av gator och hus i Stockholm!

Bland seriefigurerna finns äldre och yngre människor, både från den här och andra sidan döden, samt märkliga varelser från någon annanstans och så björnen Theo (om nu han är en björn?).

(Ystads Allehanda 2010)