Kategoriarkiv: Olssons galleri

Olssons galleri: Eva Ström

Eva Strom 021

Eva Ström,  poet, författare, kritiker hemma i trädgården.           Foto: Birgitta Olsson

Egen bokreklam

Framsida Skrönor

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Olssons galleri: Vollsjö från vinter till sommar

Varför man bor där man bor:

15) Raps vinter svv liten

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på vintern. Foto: Birgitta Olsson

2) Rapsfält sommar liten

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på sommaren. Foto: Birgitta Olsson

 

Olssons galleri: Lol Coxhill

Lol Coxhill fixad liten

Från Wikipedia: George Lowen Coxhill (19 September 1932 – 10 July 2012), generally known as Lol Coxhill, was an English free improvising saxophonist and raconteur. He played the soprano or sopranino saxophone.

Foto: Birgitta Olsson i London nångång på 70-talet.

Olssons galleri: Bengt Eriksson

Gitta JaG MED DRAGSPEL omgjord liten

Ännu en – ung – dragspelare. Den här spelar en kinesisk polka, tror jag. Foto: Birgitta Olsson

 

Olssons galleri: Fred Lane

Gitta Fred Lane liten 2Fred Lane på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson

Olssons galleri: Från trätofflor till texter

Otto toffelmakare

Otto Månsson i sitt toffelmakeri. Foto: Birgitta Olsson.

Otto tillverkar en ny trätoffla precis på samma plats där jag nu står och skriver. Om jag vänder huvet åt höger så kan jag titta ut genom fönstret på bilden. Otto hade en läst för varje kund i trakten, så att nya träskor så skulle passa exakt på fötterna.

Hans toffelmakeri blev mitt skrivarkontor. Fotot måste ha tagits 1978 – av Birgitta Olsson förstås – för det var då vi köpte hans hus i Vollsjö. (En sen mörk kväll förresten, men det kan jag ta en annan gång. Ett foto av Per-Albin hängde på väggen, det tar jag också en annan gång.)

Tjejclown – ett kvinnotidsdokument

TjejclownTjejclown: Livmoder i strängarna – garanterat utan stake (MNW 1974)
Omslag: Gunilla Thorgren (idéskiss), Anne Lidén original) och Annbritt Ryde (foto)

”Kvinnor! Kamrater! Ända sedan den första kvinnoplattan kom ut har många utav oss känt ett behov av en kvinnoplatta; formulerad både i text, musik och spel av KVINNOR.”

Ovanstående kunde man läsa i texthäftet till LPn ”Tjejclown”, undertecknat av ”hela arbetsgruppen genom Gunilla Thorgren”. Orden syftade på – riktades mot – den föregående LPn ”Sånger om kvinnor” (MNW 1971). Även om sångerna på den skivan handlade om kvinnor, de flesta texterna hade skrivits av kvinnor och det också var kvinnor som sjöng så hade musiken komponerats och spelades av män.

Därför tog Gunilla Thorgren initiativ till en ny kvinnoskiva, liksom hon var initiativtagare till LPn ”Kåklåtar” (MNW 1972). Det började med att Annbritt Ryde i Göteborg skickade ett band med egna låtar till skivbolaget MNW. En av låtarna hette just ”Tjejclown” och blev titelspår på den kommande LPn.

”Men var i Jösse namn skulle vi hitta alla skickliga kvinnliga musiker”, som Gunilla och de övriga tjejerna också skriver i skivhäftet. Musikrörelsen hade ju haft ”ont om kvinnor som skrivit text och musik och spelat.”

Alla tjejer i Grupp 8 bjöds in. Välkomna och arbeta fram en kvinnoskiva! Några proffsmusiker/sångerskor lockades också med: t ex Hélène Bohman, Lena Ekman, Lillemor Lind, Anita Livstrand och Turid Lundqvist, för att nämna dem som då var mest kända. Författaren Sonja Åkesson bidrog med någon text.

Resultatet blev ojämnt, förstås. Somliga spelar och sjunger ju bättre än somliga andra. Allt låter verkligen inte så bra, rent musikaliskt. Man kan undra om proffsen var så värst förtjusta i amatörernas musicerande. Men jag tyckte om skivan då och jag tycker fortfarande om den, även om skavankerna hörs tydligare idag.

”Tjejclown” blev ännu en kvinnoskiva. Och mer: en skiva där tjejer spelade och sjöng om sig själva och andra kvinnor men också en skiva där kvinnorna var sig själva. Just dessa kvinnor och just då. ”Tjejclown” är ett kvinnligt tidsdokument, kulturellt och politiskt. En kvinnoskiva både till texternas innehåll och det musikaliska – ja, mänskliga – uttrycket.

Det var modigt gjort. I efterhand kan skivan kännas generande utlämnande. Som det också står i häftet: ”Vi är inte märkvärdigare än så här – men vi kan bli.”

Här finns också flera bra låtar.

Den klatchiga men lite aviga titelsången ”Tjejclown” sjunger Annbritt Ryde kampglatt till bl a Ann Marie Hennings struttiga piano. ”Mans kvinna – vaknar” är en sam/dåtida kvinnofolksång som Anita Berger sjunga a cappella, stilla och eftertänksamt. Direkt därpå följer Lillemor Linds ännu mer folkmusikaliska ”Lillemors visa”. Hélène Bohman sjunger rock´n´roll om en ”Skoldans” med ett bra elgitarrsolo som, troligen, Stina Lundgren svarar för.

”Sista sången. Punkt slut” är en typisk – fast argare – sång av och med Turid.

__________________________________________

Två spår från LPn ”Tjejclown” – ”Skoldans” och ”Brudlåt”/”Fruntimmerstango” (text: Sonja Åkesson, musik: Lillemor Lind) – finns med på CD-samlingen ”Sånger om kvinnor” (MNW 2004). Det broderade kvinnotecknet, gjort av Gunilla Lauthers, på texthäftet återanvändes också som omslag till CDn. Men det är allt.

Det har inte varit så lätt att ta reda på vad de medverkande gör idag (inte minst för att de flesta namnen är felstavade på LP-omslaget). Den förmodade elgitarristen Stina Lundgren får t ex gärna höra av sig!

Gunilla Thorgren skriver i boken ”Grupp 8 & jag” (2003) om arbetet med ”Tjejclown”.

Annbritt Ryde har publicerat diktsamlingar, senast ”Spegelglöd” (2005). Turid, Hélène Bohman och Anita Livstrand omskrivs på andra ställen. Lillemor Lind sjunger folkvisor på LPn ”Hjortronblom och kärleksört” (Prophone 1978). Lena Ekman har bl a gjort LPn ”Hjulspår” (Silence 1971). Viveca Säwén Craig (Wiveka Séwén på skivan), basist med (tjej)popbanden Nursery Rhymes och NQB, fortsätter att spela i främst Storbritannien. Gittan Jönsson, som i texthäftet syns med en cello, var med och gjorde ”Historieboken” (1970), spelade i gruppen Lava och är etablerad konstnär. Pianisten Ann Marie Henning har bl a gjort jazzalbumet ”Tidal Dreams” (Dragon 1997). Flöjtisten Katarina Fritzén var méd i grupperna Tintomara och Trio CMB, som spelade med Fred Åkerström, och är tvärflöjtspedagog. Mimie Hedström (Mimi Hedlund), slagverk, har bl a varit med i Häxfeber, som 1981 gav ut en LP (MNW). Maud Hägg skrev ”Frihet, jämlikhet, systerskap – en handbok för kvinnor” (1971). Poeten Sonja Åkesson gav ut ett flertal diktsamlingar från 1957 fram till sin död 1977. Anita Berger har fortsatt med teater.

Ja, så var det då, när den här texten skrevs till boken ”99 proggplattor” (Alfabeta 2006). Nu finns hela ”Tjeclown” (med extralåtar dessutom) återutgiven digitalt, bara att gå in på Spotify och lyssna.

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Vollsjö mölla 1998

Olof Björk liten sv

Apropå Möllans dag den 7/7:  Olof Björck rivs 1998. Fast väderkvarnen/vindmöllan (utan vingar, som synes), numera Vollsjö Mill, står kvar än idag.  Lokalfoto: Birgitta Olsson.