Category Archives: Musik

Revy – den främsta teaterformen

De första månaderna på ett nytt år betyder revytider.

Som ni väl såg var jag på Ystads Teater och upplevde Ystadrevyn, som i år höjt kvalitetsnivån avsevärt jämfört med förra gången. Nu står Spjutstorpsrevyn (Teaterhallen i Tomelilla) och Tommarpsrevyn (Grand i Simrishamn) på tur. Också i Trelleborg, Svedala, Arlöv, Ängelholm, Eslöv och Hässleholm spelas det (nyårs)revyer.

Ystadrevyn

Hurra! ropar jag. Revyn är den främsta teaterformen. Det hävdar jag bestämt. Fast jag menar som den var och som den skulle kunna vara men inte alltid – nej, sällan – är idag. Ingen annan teaterform erbjuder så många möjligheter och sätter upp så få gränser och regler. Det skulle vara varieté och kabaré, då. Men också de är varianter på revy. (Var snäll och nämn inte spex.)

En revy består ju av ett antal nummer. Eller scener, om man vill. Tomma rum, som ska fyllas. Ingenting finns men allt kan få plats: sånger, monologer, dialoger, sketcher och dans, komik och dramatik. Som en tvättlina där olika klädesplagg ska hängas upp – helst med olikfärgade klädnypor också – till beskådan och åhöran.

Revynummer kan vara hur låg- eller högkulturella som helst. Men de förra brukar dominera och de senare är allt mer sällsynta och sällhörda. Oftare skämt under midjan än för hjärnans inre vrår. Även om jag medger att Ystadrevyns underlivssketch (inhandlad från Sibbarp) var fyndig och inte alls plump. Fast jag saknade en stämningsfull dikt av Jacques Werup om vardagsliv i Ystad. För sånt kan också rymmas i en revy.

Spjutstorpsrevyn

En revy ska roa och oroa. Inte det ena eller det andra utan bäggedera. Publiken lockas till skratt men blir också utmanad och lite uppretad. Så att folk går hem med såväl ett leende på läpparna som ett morrande i bröstet. En riktig revy måste våga oroa, inte bara skämta lite så där med politikerna heller utan kritisera och ta ställning.

Därmed har jag kommit fram till vad jag saknar mest i dagens revyer. Nämligen kupletter: långa, berättande texter till andras eller egna melodier. Kupletten är en perfekt form för en revy vad gäller att skildra samhället, kritiskt och politiskt. Men vill man höra en riktigt välskriven kuplett får man väl nästan gå tillbaks till Ernst Rolf och Karl Gerhard på 1920-talet.

Ernst Rolf var fyndig och skämtsam, en slags elegant stadskomiker. Medan Karl Gerhard skrev satiriskt och bitskt, ju närmare nazismen kom desto mer politisk blev han. ”Jazzgossen” (från 1922) – en bögsång – och ”Den ökända hästen från Troja” (1940) – om nazismen och dess medlöpare – har Karl Gerhard lämnat efter sig som eviga kupletter.

Tommarspårevyn

Kort historik:

Revytraditionen uppstod i mitten av 1800-talet. På nyårsdagen 1845 satte August Blanche i Stockholm upp vad som kallats den första svenska revyn. Emil Norlander var ett annat tidigt revynamn. På 1920-talet skapades lyxrevyn (Ernst Rolf) och den satiriska revyn (Karl Gerhard). Efter dem följde Casinorevyn med ”crazyhumor” på 40-talet, Povel Ramel med Knäppupp och Hasse å Tage med Gröna och Gula Hund. Också Kar de Mumma bör nämnas bland revyförfattare och i Göteborg satte Hagge Geigert upp revyer.

Idag förvaltas traditionen av lokala revysällskap över hela Sverige. Det är bra – men ändå lite synd, eftersom revyer kräver kunskap om teatern, intresse för samtiden och känsla för orden. Inte lätt att få till allt det om ensemblen är en blandning av halvamatörer/halvproffs med någon inhyrd, professionell skådis/artist. Jag önskar verkligen att de stora teatrarna, kommunala som privata, började sätta upp revyer igen…

Till dess ska det bli ett sant nöje – gärna med en besk bismak – att ta del av Spjutstorps- och Tommarpsrevyerna. Observera att Allan Persson, roligast på Österlen, fortfarande ingår i den förra. Jag har kollat!

PS. Att inte ta upp fjolårets turer kring SÖRF (Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund) och upphandlingen av sotning måste väl vara snudd på tjänstefel för en lokalrevy på Österlen? Dessutom skulle en sådan sketch eller kuplett skriva sig själv, eftersom turerna var så roliga just i sig. Men inget om sotning i Ystadrevyn, får hoppas på Spjutstorp och/eller Tommarp…

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Peter Russbergs svenskamerikana

Alf Brorsson & Peter Russberg med Ulf Beijbom & Tommy Hellström
Farväl Sverige
En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre liv
(Sound Like A Good Story)

hm_be_12_14_folklikt_farvälsverige litenCD med bok. Bok med CD. Smaksak vad man kallar det.

För bara något år sen, då CD-skivor fortfarande dominerade, hade utgivningen skett som ett album med extratjockt texthäfte.

Svenskamerikakännaren Alf Brorsson svarar för den skriftliga delen. Han berättar om svenskar som utvandrade: när och varför, hur det gick för dem i Amerika, var de hamnade och vad de arbetade med.

För musikdelen = CD:n svarar Peter Russberg. Som visar sig vara en riktigt personlig kompositör av amerikana.

Folksång, country, bluegrass och blues samsas i musiken; texterna skildrar svenskamerikanska levnadsöden och erfarenheter. Låtarna är samskrivna med artisterna/musikerna, för framförandet har Russberg överlåtit till andra.

Några favoritspår: ”Delaware” med The Temporary Band (inkl. Christina Post, ”Yellow Head” med Treehugger (inkl. Kristoffer Emanuelsson), ”Say Hello To Your Unborn Grand Children” med Dunderhead (inkl. Angelina Darland), ”Let Them Be Free” med Bottleneck John, ”From Orsa to New York” med John Henry och ”Don´t You Dare” med Lina Lönnberg.

Ja, så många bra amerikanaartister det finns i Sverige!

Lovisa Liljeberg både inleder och avslutar med – olika – svenskamerikanska versioner av ”Vi sålde våra hemman”.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

hm_be_14_12_folklikt_nordansuite litenFolksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (3)

Gävle Symphony Orchestra / Görgen Antonsson
Symphonic Stomp of Sweden
(Swedish Society)

hm_be_10_14_folklikt_symphonicstomp litenNågon gräns mellan folk- och konstmusik har aldrig funnits. Bägge har influerat varann. Men jag vågar påstå att klassisk musik vunnit mer på det än vad folkmusiken gjort.

I ”Symphonic Stomp of Sweden” sammanförs – ihoptvingas? – klassiska och folkmusikaliska traditioner av Gävle symfoniorkester (dirigent: Mats Rondin), riksspelmannen på fiol Görgen Antonsson och arrangören Karl-Johan Ankarblom. De separata låtarna, som i mina öron ändå smälter ihop till en symfoniskt folklig svit, är både gamla, traditionella och nygjorda.

Men folkmusiken lyfts inte upp på ett högre musikaliskt plan och blir bättre för att man gör så här. Konstmusiken blir inte heller mer folkmusikalisk och jordnära – däremot kanske mer lättlyssnad och ”folklig” så att musiken kan nå en större publik.

En smaksak vad man tycker.

Live lär ”Symphonic Stomp of Sweden” ha charmat även (delar av) folkmusikpubliken på Stockholm Folk Festival i somras. Men jag var inte där; mitt betyg gäller skivan.

Musik på gränsen mellan folk- och konstmusik. Vackert och det svänger också. Men grannare än grovt, mindre djup och mer yta.

Jag tror jag skulle uppskatta Gävle Symphony Orchestra och Göran Antonsson betydligt mer om jag hörde dem var för sig, i en klassisk symfoni eller ett nyskrivet stycke konstmusik respektive med andra spelmän/kvinnor.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (2)

Sousou & Maher Cissoko
Africa Moo Baalu
(Aliya Connection)

hm_be_4_14_folklikt_sousoumahercissoko litenAfrikanska visor. Så kan det skånsk-senegalesiska paret Sousou & Maher Cissokos nya album ”Africa Moo Baalu” (på svenska ”Afrikas stora ledare”) rubriceras.

I mina öron blir deras sång och musik som en vidareutveckling av de mjuka melodierna och likaså varma, mjuka mångrytmerna från Casamance i Senegal.

Det visaktiga poängteras av att Sousou ofta ställer ifrån sig koran och spelar gitarr ihop med Mahers solstrålsklingande 21-strängade kora, då smyger också en aning av svensk vistradition in i musiken.

En och ibland två musiker (på kontrabas och afrikanska handrytminstrument) kompletterar. Inte fler än så. Ett tajt sound och en gruppkänsla, som ett akustiskt folkafroband.

Allra bäst och vackrast är Sousous och Mahers gemensamma sång. Så nära, intimt och skönt.

De sjunger på woluf (och kanske fler afrikanska språk), franska, engelska och svenska. Sånger ur och om livet, Afrika och världen, det lilla och det stora, livet som kan vara både bistert och vackert.

(Hifi & Musik 2014)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (1)

Varit med i årets Manifestjury igen för kategorin “Folk”. Så jag tänkte lägga ut mina recensioner av de fyra nominerade albumen, ett album per dag.

*

Hazelius Hedin
Sunnan
(Amigo)

hm_be_14_12_folklikt_hazeliushedin litenJo, det är väl folkmusik, eftersom personligt nyskapande ingår i traditionen.

Fast musiken kan också kallas experimentell, endast ett par av de instrument som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin spelar (gitarr, cittern, fiol, sopran- och oktavnyckelharpa samt oktavmandolin) förekommer i svensk folkmusiktradition.

Eller varför inte bara tala om musik, också på sitt nya album spelar och sjunger ju de bägge musikanterna precis som de vill.

Äldre och yngre låtar, instrumentalt varvas med sång. Variationsrikt, både i låtval och ljudbilder.

Stämningen växlar beroende på om fiol eller nyckelharpa tar melodin. De fingerknäppta instrumenten påverkar också melodierna och hela traditionen.

Allra mest gillar jag när Hazelius sjunger med sin avmätta röst, som i sin egen nygamla visa om trettonåringen på Skurups marknad.

(KB/YA/TA 2014)

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Lill-Babs

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)