Category Archives: Musik

I CD-spelaren: nya jazzsångerskan Ellen Andersson

Ellen Andersson Quartet
I´ll Be Seeing You
(Prophone)

ellen-anderssonTänk ett 100-meterslopp med Ellen Andersson Quartet i startblocken. Så ljuder startskottet och sångerskan kommer iväg först, tjuvar kanske lite, medan övriga försöker jaga ikapp.

Den bilden får jag så snart Ellen Andersson inleder med att sjunga ”´S wonderful” av George och Ira Gershwin. Hon är, kort sagt, på det: framåt och entusiastisk. Hon vill sååå mycket.

Ellen börjar sjunga a cappella, innan Anton Forsberg, elgitarr, Hannes Jonsson, kontrabas, och Sebastian Brydniak, trummor, tillkommer. Då övergår hon till att scat-nynna, personligt och eget, från bop till friform, melodiskt och rytmiskt, upp och ner genom röstläget.

Ellen Andersson är född 1991. Så ung, det förtjänar att påpekas, eftersom hon redan sjunger längs sin egen väg genom jazztraditionen.

Låtarna är äldre, mer eller mindre kända evergreens, flera från den amerikanska sångboken. Men hon förhåller sig … ja, jag tror jag måste beskriva det så, rent kurtellingskt till materialet.

Ett både nära och eget förhållande, till såväl toner som ord. Speciell sångröst också. Som två röster i en, den yngre och den äldre, nyfikna och mer erfarna, en flicka och en kvinna.

Forsberg spelar stilla och mjukt på gitarren. Brydniak låter cymbalerna slamra och krascha. Jonssons bas skyndar på. Men de får ursäkta, det är Anderssons personlighet som skapar stämning och bestämmer.

Peter Asplund medverkar på trumpet/flygelhorn i några spår och Oilly Wallace på tenorsax i andra.

I ”Gloomy Sunday” skapar Andersson en dov stämning av blues, som Wallace fyller i med saxen. Riktigt häftigt när trumpetaren Asplund tar Charlie Parkers roll i ”Au Privave” och Andersson kommer in och scat-sjunger, alltså inte ett enda sjunget ord, som ännu en solist, ja, instrumentalist.

Och vilken säreget vacker tolkning av Charlie Chaplins ”Smile”.

Förresten, att sjunga före musikerna, som jag skrev inledningsvis, handlar inte om snabbhet. Även det lugnare, mjukgungiga titelspåret ”I´ll Be Seeing You” börjar a cappella och sången sätter tonen.

Omedelbart.

(Lira 2016)

En sångpoetisk afton

Konsert är ett futtigt – ja, förringande – ord vad gäller den här kvällen. Snarare en musikalisk och poetisk seans, en meditation med Lena Måndotter som ett sjungande, talande medium.

Hon för oss till länder, kulturer och (sång)poesi där mystiken finns kvar, inte har moderniserats bort och försvunnit med den så kallade utvecklingen. Med på resan, vars ord och toner går från bergen på Kreta genom Syrien och Spanien till Tommarpsån på Österlen, är Kassandra (den grekiska mytologins sierska).

Med på scenen är tre perfekt utvalda musiker. Pierre Engström, gitarr och bouzouki, spelar i lyhörd dialog med Lena Måndotter, medan Åsa Gjerstad, cello, och Ronnie Hall, främst munspel, fyller i och lägger till. Instrumenten skapar en mässande musikalisk stämning. Eller ska ordet vara andlig?

Måndotter framför sång- och skriftpoesi av Leonard Cohen, Laurie Anderson, Patti Smith, Vladimir Vysotskij, Lorca och Adonis med flera. Även några egna sånger och traditionella sånger från Grekland.

lena-mandotter

Lena Måndotter och Pierre Engström sjunger och spelar i lyhörd dialog. Foto: Bengt Eriksson

Deklamationen av Lorcas dikt ”La Guitarra” (till Engströms flamencorytmer) är gripande som en famn. Sången i ”You Know Who I Am” (av Cohen) och egna ”The Way To The Rose” är underbar som en smekning.

Nej, jag kan inte välja favoriter. Varje sång framförs på högsta, yttersta och innersta nivå.

Ibland när jag hört Måndotter har jag tyckt att hennes personlighet tagit över och blivit ett manér. Så är det inte alls ikväll på Scala i Ystad utan hon stiger in i tonerna och orden, låter dem bottna i sig och förmedlar de poetiska budskapen, som blir samhälls- och livskritiska, lika vackert som smärtsamt, så djupt och tydligt hon kan.

Även mellan sångerna kommunicerar hon poetiskt med publiken. Och med Kassandra, sin följeslagerska, som nog är Måndotter själv. Hennes andra del och liv: den parallella värld, som hon berättar om, där mystik, spådomar och känslor är verktyg för att förstå och förändra sig själv och världen.

Lena Måndotters föreställning ”Var mig nära” (ursäkta om jag låter flummig) lockar fram den Kassandra som finns i oss alla.

(Ystads Allehanda 2016)

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

När det spelades och sjöngs i Afghanistan

Mahwash
Radio Kaboul
Hommage aux Compositeurs Afghans
(Accords Croises)

Afghanistan cd-omslagMusikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik. Rikt musikliv?

Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?

Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.

Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.

I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan. Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.

Musikens Afghanistan

Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.

Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.

Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.

Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.

Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.

Sången är mycket vacker.

(SvD 2004)

Tonårsidolen blir artist

Niels & The New York Percussionists (ITM 1453)

nielsjensen”Vet du att Niels har gjort en ny platta”, sa min son när han kom hem från den stora skivaffären i Stockholm (det vill säga Megastore). Niels? Niels Jensen? ”Ja, och Jonas Hellborg har producerat plattan.”

I Sverige är väl Niels Jensen mest eller endast känd som den Niels som var tonårsidol en sommar eller två. Försöken att få kritiker och publik att upptäcka den seriöse artisten Niels Jensen – den föregående LP-n ”Nude But Still Stripping” till exempel – har inte varit så framgångsrika.

Men vill du ha ett gott råd? Försök hitta Niels tidigare skivor i någon second hand-affär, lyssna och du ska höra vilken fyndig ordrimmare han är, vilken personlighet han alltid varit, vilket frö till en personlig artist där fanns från allra första början.

Bland dem som kompar Niels på nya skivan, ”Niels & New York Percussionists”, finns bland andra Bernie Worrell (känd från skivor med George Clinton, David Byrne med flera), Bill Laswell (basisten som bland annat producerat Herbie Hancock, Laurie Anderson och Mick Jagger) och Peter Brötzmann (den västtyske jazzexperimentalisten på saxofon).

Imponerande, eller hur? Men inte alls konstigt. De vet ju ingenting om den där tonårsidolen Niels; däremot känner deras öron igen en musikalisk begåvning.

”New York-slagverkarna”, som på omslaget påstås kompa Niels är egentligen bara en. Det var så att Jonas Hellborg på Manhattans gator hörde och såg en massa unga killar som spelade ”afrikanska” rytmer, fast på plast- och plåtburkar. En av dem, ”, tog Hellborg med sig till studion.

Och kompet – plåt- och plastslagverken, elektroniska rytmer och ljud, bräkande sax – passar också Niels Jensen bra, för att inte säga perfekt. I ”Dream In Stream” och ”Raw War” finns en komplexitet och innehållslig rikedom som gör dem till några av Niels bästa inspelningar någonsin.

Här finns också en låt, ”The Crowd”, där Niels Jensen sjunger till endast dobro, som han också spelar själv. Nej, Niels är varken världens bästa sångare eller musiker. Men han sjunger och spelar med hjärta och hjärna, med hela sin kropp. I lyssningsögonblicket får hans intensitet mig att tro att just nu finns ingen sångare/musiker som har något viktigare att förmedla – än Niels Jensen.

(Svenska Dagbladet 1991)

Jazz på svenska (igen)

Alltid lika spännande att jämföra Grammis och Manifest, alltså vilka artister och skivor som nominerats i främst kategorierna ”Folk” och ”Visa”. Också Manifest har nu offentligt sina nominerade:

Folk
Bridget Marsden & Leif Ottosson – Mountain Meeting (Playing with Music)
Filip Jers Quartet – Plays Swedish Folk (Schmalensee Production)
Blå bergens borduner – Inga kônstiheter (Gammalthea)
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye – A Farblondzhete Blondinke (Maestro Music)

Visa
Charlie Engstrand Sommar – Bortom orden (Dead Microphone Records)
CajsaStina Åkerström – Vreden och Stormen (Gamlestans Grammofonbolag)
Fröken Elvis – Elvis på Svenska (Ladybird)
Sofie Livebrant – Lighthouse Stories (Brus & Knaster)

Och här är de Grammisnominerade:

Årets folkmusik/visa
Anders Jormin, Lena Willemark & Karin Nakagawa – Trees of Light
Cajsastina Åkerström – Vreden och stormen
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stjärnenätter
Sven-Bertil Taube – Hommage Vol. 2

Joho, det är min enda kommentar tills vidare. Istället – recension av en av de Manifestnominerade skivorna (bör väl ljusa också att jag satt i den Manifestjuryn)…

_______________________________________________________

Filip Jers Quartet
Plays Swedish Folk
(Schmalensee)

Filip JersFilip Jers Quartet är en jazzgrupp som på albumet ”Plays Swedish Folk” spelar svenska folkmelodier. I vilken genre ska resultatet placeras: folk- eller jazzmusik? En smaksak.

Att låta just Filip Jers göra en senkommen efterföljare till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” (från 1964) – idén kom från producenten Martin von Schmalensee – var rätt självklart.

Filip Jers brukar växla mellan jazz- och folkmusik (samt en del annat) på sina olika munspel och hans kvartett består av alerta, nyfikna musiker – Henrik Hallberg, gitarrer, Johan Lindbom, kontrabas, och Wille Alin, trummor – som kan följa med Jers åt olika håll, poängtera och komplettera.

Alltså munspel istället för piano och dessutom elgitarr i sättningen.

Redan i förstaspåret ”Slängpolska efter Bruun” hörs kvartettens specialitet. Jers munspel inleder solo med att spela folkmelodin mer bluesmurrigt; så kommer Hallbergs elgitarr in och byter av, spelar melodin men plussar på med jazz; sen återkommer munspelet – nu med ljus ton á la spilåpipa – och samspelar med gitarren; också munspelet lirar jazz men återgår strax till folkmelodin.

I ”Polska efter Pers Olle” samspelar Jers istället med Lindboms kontrabas. Resultatet blir verkligen ett möte och en nära bekantskap mellan folk, jazz och lite blues. Trummisen Alin inleder ”Visa om ett mord” med så kraftiga rytmer att det nästan blir rock.

(H&M 2015)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)