Kategoriarkiv: Musik

I CD-spelaren: Linda Thompson

Linda Thompson
Won´t Be Long Now
(Topic)

linda_thompson_-_won_t_be_long_now_sm_1_2Linda Thompson lider av sjukdomen ”spasmodic dysphonia” som gjort det svårt och ibland omöjligt för henne att sjunga. Därför har det dröjt sex år sen förra albumet.

Men på nya ”It Won´t Be Long” hörs inga röstproblem. Linda Thompson, 60 plus, sjunger faktiskt starkare och bättre än någonsin, med en röst som fått blåmärken av livet men läkts av erfarenheterna.

Sången och musiken blir en resa hemåt och bakåt, både över Atlanten och i den brittiska traditionen. Inte minst hennes egna kompositioner kunde vara gamla engelska folksånger.

Vilket hörs redan i första spåret, ”Love´s For Babies And Fools”, där Linda sjunger vackrast i år och världen till hennes tidigare make Richard Thompsons akustiska gitarr.

Ännu vackrare är ”If I Were A Bluebird”, som hon skrivit tillsammans med Ron Sexsmith. I countryrockiga ”As Fast As My Feet” (av Anna McGarrigle) är det istället dottern Kami som har solostämman medan mamma, sonen Teddy och dottern Nuna bildar kör och barnbarnet Zak lirar richardthompsonskt på elgitarren (fast blott som en elev, förstås).

Det mer lättsamma, bluegrassaktiga titelspåret skrevs av sonen Teddy.

Fler medverkande: Eliza Carthy och Susan McKeown, sång, Martin Carthy, gitarr, Dave Swarbrick, fiol, David Mansfield, weissenborn, John Kirkpatrick, dragspel, Tony Trischka, banjo…

Fast allra mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar albumet igenom: lugnet i sorgen. Som om hon förlikats med livet och männen.

(Hifi & Musik 2013)

Steffi, Povel och Pysen

Sara Lövestam
Hjärta av jazz
(Piratförlaget)

Steffe En glad blues”Steffi är en glad blues.”

Så börjar Sara Lövestams nya roman. Meningen syftar på titeln till en av de Povel Ramel-låtar, som Steffi bär med sig i hjärtat – ja, hela kroppen – och spelar walking bass till.

Egentligen är det inte en ”jätteglad” blues, varken Steffi Herreras eller Povel Ramels. Ingen ”devalveruttanblues” utan mer en hjälp i livet – ett skydd, en krycka – för att Steffi inte ska ta åt sig av ”hora”, ”läbba” och ”äckel” som tjejerna i 9B kallar henne.

Varför har Steffi fastnat för Povel Ramel? Och börjat spela bas i musikundervisningen? Strunt i det, låt det hänga i luften, både i romanen och den här recensionen.

Steffi Herrera, 15 år, går i Björkeskolan, spelar bas för musikläraren och på hemvägen finns Povel i mp3-spelaren. Till exempel ”Tjo va de va livat i holken” (det närmaste reggae han kom) eller ”Titta det snöar” (tog evigheter att klura ut hela texten till den).

Så tar batteriet i spelaren slut. Ändå fortsätter Steffi att höra Povel Ramel – först ”Var är tvålen” och sen ”Jazzen anfaller”.

Hon har hunnit till ålderdomshemmet, det är därifrån, genom ett fönster som ”Povel Ramels tunna röst letar sig ut i februariluften”. Fönstret öppnas. En gammal man lutar sig ut genom ålderdomshemmets fönster och frågar när inspelningen gjordes (1946) och vem som spelar klarinett (Casper Hjukström).

Det leder till vänskap genom generationerna, jazzmusiken och Povel Ramel, mellan den gamle Alvar Svensson, som bara var en pojk, 17 år, när han 1942 tog tåget till swingjazzens Stockholm, och den unga Steffi (egentligen Stephanie) Herrera, som längtar efter att lämna Björke för att gå på musikgymnasium i Stockholm.

Sara Lövestam Foto Peter Knutson.

Författaren Sara Lövestam. Foto: Peter Knutson

”Hjärta av jazz” är en dubbelroman, en trippel- och mångroman. En jazzroman som blir en livsroman gånger två, också en flick- och pojkroman, en ungdoms- och vuxenroman på samma gång.

Alvars resa till 40-talets Stockholm, där han började spela kontrabas och blev förlorat kär i jazzsångerskan Anita, varvas med Steffis unga liv idag, känslan av att vara udda och utanför i verkligheten, hennes drömmar och längtan.

Och inte bara en jazzroman heller utan en hyllning till jazzmusiken (fast det kunde, i en annan roman, också vara rockmusik, litteratur eller konst) som livsuppehållande medicin. Annars dog man. Annars dör man.

Och en hyllning till de viktigaste viktiga inom (jazz)musiken, de som håller musiken vid liv: dessa okända musiker som bara spelade vidare utan att gå till historien. Som endast några få minns, sådana musiker som Alvar ”Pysen” Svensson, kontrabas, och Casper Hjukström, klarinett.

”Hjärta av jazz” är en fantastiskt fin och ömsint roman. Jag blev så varm, fick en glad blues i hjärtat, gång på gång på gång på gång när jag läste.

Jo, jag är lite sentimental av mig. Det bör man nog vara för att uppskatta Sara Lövestams jazzroman lika svindlade mycket som jag. Men ni som har nära till både ett leende och en tår, ni kommer att göra det.

(KB 2013)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

James Douglas ”Jim” Morrison (8/12 1943 – 3/7 1971)

Jim MorrisonUr ”Schlagerdikter och Rock & Roll-lyrik” (Förlaget Fem Bröderna Marx, 1976). Illustration: Curt Fredrik Grundel).

John Tavener (1944-2013)

Så här kan man beskriva John Taveners musik: en katedral av/med musik och sång. Han öppnar porten till en kyrka och släpper in oss. Han stänger kyrkporten bakom oss. Så fyller Tavener kyrkorummet med musik och sång.

”New age-kompositör” har han kallats. Det är inte svårt att förstå. John Tavener skapar ett lugnt hörn, en avskild vrå: en tillflyktsort undan det moderna samhället. Men det är inget slutet rum – där finns en dörr och hela livet kan vi ju inte stanna i kyrkan. Taveners musik är en stunds meditation som ger oss styrka att ånyo ta itu med TV-nyheter och tidningsrubriker.

John Tavener

John Tavener (1944-2013).

Ändå är det fel att placera Tavener i skivaffärens new age-avdelning. Han använder inte, som många new age-musiker gör, elektroniska musikmaskiner: syntar och datorer. Hans musik är inte ny och modern utan traditionell – ja, urtida.

Den engelske kompositören John Tavener hör hemma i en musiktradition med de sjungande gregorianska munkarna i ena änden och Alfred Schnittke från Ryssland, Arvo Pärt från Estland och Henryk Gorecki från Polen i den andra.

Det här är musik med samma hjärta – en gemensam stämning och känsla. Kalla musiken religiös, kalla den andlig. Den är en motpol – ett slags protestmusik – till det världsliga.

Liksom Schnittke, Pärt och Gorecki har Tavener blivit ”kult”. Också popöron lyssnar på Taveners musik. Hans skivor är på väg att ta klivet från den klassiska topplistan till popmusikens stora försäljningslista.

Taveners senaste album, ”Akathist Of Thanksgivning” (Sony), är inspelat i Westminster Abby. Medverkande: countertenorerna James Bowman och Timothy Wilson, Westminster Abby Choir, BBC Symphony Orchestra med flera.

Men helst skulle inspelningen ha gjorts i en kyrka någonstans i Ryssland. Musiken komponerades till den rysk-ortodoxa kyrkans tusenårsjubileum. Den tonsatta dikten, en hymn, skrevs av en rysk präst i ett fångläger i Sibirien.

John Tavener, som alltså är född i England, konverterade 1977 till den ryska ortodoxa kyrkan.

Taveners mest kända komposition är fortfarande ”The Protecting Veil” (Virgin Classics). Musiken kan beskrivas som ”likadan” – fast utan sång. Här har cellon, som spelas av Steven Isserlis, rollen av soloröst. Liksom i ”Akathist” växer styrkan och skönheten långsamt, långsamt och fyller John Taveners musikkatedral.

(Femina 1994)

Dagsverser på CD

Victor Estby & Fred Lane
Rättvisor & kontroverser
YTF(r)

Victor esbyVictor Estby skriver dagsvers á la Stig Dagerman och Fred Lane förenar brittisk folksång och svensk visa med sin sång. Lanes tonsättningar av Estbys rimmade ord kan påminna om både Ewan MacColl och Cornelis Vreeswijk – och inte minst om Fred Åkerströms tonsättningar/insjungningar av Dagermans så kallade ”dagsedlar”.

Albumet ”Rättvisor & kontroverser” innehåller hela 33 spår om aktuella – ja, livsviktiga – ämnen. Några titlar: ”Balladen om det skjutna barnet”, ”Fattigdom(m)en”, ”Det stora bokupproret”, ”Till kvarlevorna efter kinesiska gatubarn”, ”Vaggvisa till elev på flykt”…

Det kan nog kännas lite tungt, som att förflyttas bakåt till det, som man brukar säga, politiska 70-talet. Eller kan det vara så att det börjat kännas nödvändigt igen, för vem ska bry sig om hur det står till i Sverige och världen om inte du och jag?

Lanes sång varvas med Estbys uppläsningar. Bägge får orden att träffa så spetsigt och exakt i hjärtat och hjärnan att det blir omöjligt att fly undan.

Fast på skiva (live kan det vara en annan sak) fungerar det allra bäst när texter och melodier byggts ut till lite längre låtar med till exempel (el)gitarr, fiol och munspel.

(Hifi & Musik 2013)

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Helene Bohman 1b

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

I Garaget, Hammenhög den 5/10 2013

Bruce Garaget 1 liten

Först spelade Bruce i Garaget, Hammenhög: rått, rivigt, rockigt.

Bruce Garaget 2 liten

Dalaplan Garaget 1 liten

Och sen spelade Dalaplan: råare, rivigare, rockigare (plus lite pop).

Dalaplan Garaget 2 liten

Dalaplan Garaget 3 litenjpg

Dalaplan Garaget 4 liten

Dalaplan Garaget 5 litenjpg

Dalaplan 6 liten

Allt plåtat i Garaget, Hammenhög den 5/19 2013 av Bengt Eriksson.