Category Archives: Musik

I CD-spelaren: Angaleena Presley

Angaleena Presley
American Middle Class
(Slate Creek)

Angaleena Presley album cover “American Middle Class”Också Angaleena Presley – medlem i gruppen Pistol Annies (övriga heter Ashley Moore och Miranda Lambert) – har nu solodebuterat med albumet ”American Middle Class”. Och debuten är så stark att den förtjänar högsta betyg.

Rötter i traditionen men också modern country och ibland riktigt rockigt. Det senare trots att produktionen är avskalad och halvakustisk.

Dessutom texter – som i titelspåret och ”Grocery” – med fötter på marken och ironi i mungipan. Fast byt ”middle class” mot ”arbetare” på svenska, så blir ämnesvalet mer rätt.

Framfört med sågvassklingande röst. Och nej, Angaleena Presley är inte släkt.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2015)

I CD-spelaren: Politisk, sydafrikansk jazz

Spirit of Malombo
Malombo Jazz Makers,
Jabula and Jazz Afrika 1966-1984
(Strut)

MalomboMin kanske största jazzfavorit på 70-talet var gruppen Jabula med sydafrikanska musiker som spelade i exil i London. Gruppens musikaliska grund bestod av Julian Bahula, trummor, och Lucky Ranku, gitarr. Ibland kunde Dudu Pukwana medverka på saxofon.

Jabula var ett politiskt jazzband, både i och bredvid musiken. I det medryckande, hoppfulla titelspåret från debutalbumet ”Jabula Happiness” (1975) sjunger den kvinnliga vokalisten Busi Mhlongo om exilmusikernas hopp och dröm: ett framtida, fritt Sydafrika. Både Jabula och Bahulas efterföljande grupp Jazz Afrika gjorde turnéer för ANC och samlade in pengar till kampen mot apartheid.

Jabulas musik är en släkting till den sydafrikanska jazz som kallas kwela och vuxit fram ur Sydafrikas typiska tin whistle-musik. Fast Jabula hade fler grundstenar. Även om andra CD:n i dubbelalbumet ”Spirit of Malombo” dokumenterar något av den bästa jazzmusik som spelades från 70- och in på 80-talet, så är nog den första CD:n ännu mer intressant – ja, faktiskt bättre.

Där kan vi höra hur musiken grundläggs av tre unga musiker från Mamelodi, ett township utanför Pretoria.

Gruppen kallades Malombo Jazz Makers eller Malombo Jazz Men. Ordet ”malombo” syftar på de traditionella trummor från folkgruppen Venda som Julian Bahula började använda när han tyckte att ett västerländskt trumset inte passade för den sydafrikanska jazzmusik han ville spela.

Övriga medlemmar var Lucky Ranku, som spelar gitarr mitt emellan jazz, rock och sydafrikanska melodislingor, och Abbey Cindi, som spelar flöjt med svävande, ljusa toner.

Mjukt och tufft, om vartannat. Jag garanterar att ni inte hört nåt liknande.

Bahula och Ranku lyckades ta sig till Storbritannien; Cindi blev kvar i Sydafrika. Dubbelalbumet avslutas med ett spår (inspelat 2007), där Julian Bahula och Abbey Cindi spelar tillsammans igen för första gången sen 70-talet.

(Lira 2015)

Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

musikbok_be_ jangradvall litenTiteln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Rosanne CashTraditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Bob Dylan litenSå charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sitt egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)

I CD-spelaren: Miriam Aïda

Miriam Aïda
É de lei!
(Connective)

Miriam AidaMiriam Aïda fortsätter att tillägna sig, utforska och även utvidga de brasilianska musiktraditionerna.

Nog måste hon ha familjerötter i Brasilien? utbrister vissa som hör och ser henne. Svar: Nej. Hon är en skånsk gräbba.

Musiken på nya albumet ”É de lei!” har komponerats av gitarristen Baden Powell (1937-2000) – den så kallade afrosambans skapare – och oftast fått texter av Vinicius de Moraes.

Genom jazzen förenas samba från Rio de Janeiro med afro-rytmer från Bahia. Här har dessutom Jayme Vignoli arrangerat musiken – och därmed breddat och förnyat afrosamban ännu mer – för berimbau och andra afro-brasilianska rytminstrument, klassisk gitarr, jazzblås och stråkkvartett.

Kontrasternas musik, liksom Brasilien är kontrasternas land. Sött och salt, svart och ljust, varmt och svalt, lugnt och hetsigt, melodiskt och rytmiskt.

Och aldrig att Miriam Aïda förenklar den afro-brasilianska sången – som vissa andra svenska sångerskor gjort – utan hon får melodierna och rytmerna att vänslas och födas ur varann.

(Hifi & Musik 2014)

Läs också den här live-recensionen från en konsert där Miriam Aïda och hennes grupp framförde samma musik som på albumet.

I CD-spelaren: Edda Magnason (igen)

Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)

Edda MNågot speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.

Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”

Fast Monica Zetterlund kom emellan.

Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.

Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.

Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.

Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.

Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.

(Hifi & Musik)