Kategoriarkiv: Motorkultur

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

Annonser

Italienska anteckningsblocket (5)

Bli inte orolig om hyrbilen låter ”konstigt”, typ en överansträngd symaskin.

Bilen ska låta så. Lyssna: alla – eller de flesta – bilar i Italien låter så.

Det beror på gator och vägar.

Huvudgatan (ja, faktiskt) uppför Castiglione della Pescaiakullen.

Backigt och kurvigt, lodrätt upp och brant ner. Smala, trånga gränder i städerna (som när E-vägen leder rätt över ett litet torg i något litet samhälle) och med puckelpistar på motorvägarna.

Segdra uppåt; foten på bromsen nedåt. Axa-bromsa, axa-bromsa, axa-bromsa, axa-tvärnit!

I Italien är bilarna – för att få plats i gränder och på parkeringsplatser – så små att de inte syns i Sverige.

Transportget.

Den minsta lilla tvåsitsiga med namnet Smart håller mopedlängd (motorn i knäet och bagaget på ryggen, så måste det kännas). Inte vill man krocka med en bastant Volvo på en svensk motorväg. I Italien å andra sidan, där de flesta bilar är (nästan) lika små…

Smart specialegenskap: klättrar som en get uppför lodräta gator och gränder.

Också transportgetter: små pyttiga – fast kraftfulla – lastbilar.







Undrar vad vår fejare skulle säga om den här skorstenen i Castiglione della Pescaia? Alla foton: Bengt Eriksson.

Vilda grisar på vägen

Två gånger har jag varit nära att krocka med vildsvin. Ena gången strax hitom Klostersågen, när jag och min hustru körde hem från Malmö. Ja, då måste jag ha kört på vildsvinet, för jag kände jag hur det dunkade till i högra sidan av bilen. Man vågar ju inte heller gå ut och se efter. Ett skadat vildsvin är inte på gott humör.

Andra gången var på vägen från Ystad till Sjöbo. En bit före Sövestad måste jag tvärnita. Det var kväll och skymning. Knappt jag hann se och bromsa när vildsvinet dök upp framför bilen.    

vildsvinPå den sista olycksplatsen – nästan – kom det en tid efter upp ett varningsmärke för vildsvin. Och något år senare är vägen mellan Ystad-Sjöbo kantad av vildsvinsvarningar. Härom dagen såg jag också ett vildsvinsmärke på vägen från Sjöbo mot Tomelilla.


Foto: Bengt Eriksson


Om jag plockar ihop uppgifter från nätsidorna för Jägarnas Riksförbund och Älgskadefondsföreningen samt en intervju med vildsvinsforskaren Johan Truvé så får jag fram följande: Akta er för att köra på ett vildsvin! Särskilt en vildsvinsgalt – som kan väga över 300 kilo.

Vildsvinen var utrotade i Sverige fram till 1940-talet, då de återinfördes som ”inhägnade” vildsvin. På 70-talet började de ta sig ur hägnen och ut i skogarna. Idag finns  uppåt 80 000 vildsvin i Sverige och inom några år kan de  vara 200 000.

Svårt att veta om Skåne har flest vildsvin, men enligt statistiken är det här som de flesta vildsvinsolyckorna sker. De ökar – från 269 skånska vildsvinsolyckor år 2006 till 645 i fjol. Inte konstigt – och så bra – att också varningsmärkena för vildsvin blir allt fler i vägkanterna.

Hur många vildsvinsmärken finns det? När och var sattes det första skånska varningsmärket upp? Inget vet, verkar det som. Arthur Olin på statliga Transportstyrelsen säger att det är lite av vilda västern. Inga tillstånd behövs för att sätta upp ett vägmärke på en privat väg, bara att beställa från en tillverkare. Privata vägar kan länge ha haft vildsvinsvarningar i egen design.

Han berättar en historia också, från ett besök i Estland. Bilen stannade på en rastplats och estländarna varnade honom för att gå ner i skogskanten, där fanns vildsvin som kunde anfalla.

Helene Månsson på Vägverket i Kristianstad vet inte heller exakt antal varningsmärken som kommit upp efter år 2007, då det blev möjligt med vildsvinsmärken på allmänna vägar. Lokala jaktvårdskretsar inventerar och rapporterar. Tillsammans med Vägverket bestäms var ett varningsmärke ska finnas, till exempel för älg, hjort eller vildsvin.

Månadens grönsak: sparris! Snart maj och då börjar säsongen när jag svänger av vägen från Malmö och kör  längs Vombsjön för att stanna till strax före Öved och välja mellan mjuka, gröna sparrisskott och den lite mer speciella, underjordsodlade vita sparrisen. Lika läckra! 

(Krönika i Ystads Allehanda 2009) 

Full pull

Apropå bloggbildbylinen ovan så kan det väl passa att Erikssons kultursidesbloggande inleds med en text om… tractorpulling:

 

Vid 12-tiden på lördag gick resan till Nordiska Mästerskapet i tractorpulling på Ekeröds Arena strax ovanför Hörby.

 

Dags för Pull Off i klassen 2500 kilo modifierat. Det betyder final, dit Stefan Kronvall från Ystad hade kvalificerat sig, och att traktorn är ett hemmabygge.

 

Traktor och traktor – fräsande monster. I med öronpropparna! När en monstertraktor gasar iväg med ett stort dieselmoln (om inte drivmedlet är metanol eller, som för den svenska traktorn Silvia, etanol) så får begreppet volym en ny betydelse.

 

En släde med tyngder (cirka ett ton) ska dras så långt det går. Helst 100 meter = full pull. Tyvärr slutade det snöpligt för Kronvall. Fel på kopplingen. Hans Wild Thing kom inte iväg. Men trea i NM är väl ändå inte så dåligt?

 

För Robert Andersson från Hörby gick det som det skulle: nordisk mästare i klassen 4500 kilo. Och detta trots att bara fyra av Cougars fem motorer startade.

 

Fast min favoritklass blev garden pulling med små, söta babytraktorer på 600 kilo. Här var en tjej med också – Emma Roth från Ljungbyhed – och kom tvåa. Vilken lust jag fick att åka hem och bygga om motorgräsklipparen med fyra turbo som laddar i två steg (eller vad dom sa i högtalaren).

 

Bilmusik: Egna CD-samlingen ”Absolute Tractor Pulling” med Troggs, Kinks, Status Quo, Nisse Hellberg, Arvingarna och Lasse Stefanz.

 

Utdrag ur text som publicerades i Ystads / Trelleborgs Allehanda sommaren 2008.

 

 

cougar-snabbfixad-liten-natet4

 

Robert Andersson stoltserar framför Cougar.

Foto: Birgitta Olsson