Kategoriarkiv: Media

S, Juholt och jag

Aftonbladet hade twitterutfrågning av Håkan Juholt från s-kongressen. Jag ställde följande fråga:

”Erikssons kultur @ABdebattlive Vart har den socialdemokratiska kulturpolitiken tagit vägen? Varför säger ingen i S något om alliansens kulturfientlighet?”

Och fick följande svar:

”AB Debatt Live @ABdebattlive Kulturen är ovärderlig för utövare och betraktare. Den gör oss rikare och starkare som människor. Jag brinner för kulturfrågor. HJ”

Observera ordet ”jag” i Håkan Juholts svar. Tyvärr är det nog just så det är ställt med intresset för kultur inom s.

Annonser

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Hat och bläckKristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

13_www.kristianstadsbladet.se

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

DN

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

SvDNu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

aftonbladet

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Expressen etc

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Linnea liten

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Långläsning om länkar, Google News och Journalistförbundet

Det började med ett par artiklar i tidningarna Resumé och Journalisten där såväl (tidnings)Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter – klicka HÄR och HÄR – som Olle Wilöf, upphovsrättsjurist på Journalisförbundet – läs HÄR – och Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet – HÄR – uttalade sig om länkar på nätet.

Det handlade både om länkar i allmänhet och framför allt Google News länkar (med tumbild och citerad text) till olika tidningars nätsidor.

”Länkandet är ett ofog”, sa Jeanette Gustafsson, Utgivarna.

”Jag tror att länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla”, tillade Olle Wilöf, SJF.

Någonstans där började – minst sagt – en twitter- och facebook-storm. Menade Journalistförbundet – Olle Wilöf och även Jonas Nordling – att länkningar i sig kan vara upphovsrättsintrång = upphovsrättsbrott.

Ja, de sa ju så. Eller sa de verkligen så? Nu när jag läser deras uttalanden igen – flera gånger – är jag inte längre så helsäker. De uttalar sig luddigt, snarare.

Läs också ett inlägg – HÄR – där Olle Wilöf med egna fingrar på datorn föklarar sin inställning till länkning och redogör för sin åsikt om rättsläget.

Och det finns mycket, mycket mer – många fler inlägg och artiklar – att läsa på nätet just nu om detta.

Jag, som frilandsmedlem i Jounaslisförbundet, tycker förstås det är viktigt att min fackförening sköter sig, vad gäller upphovsrätt och andra fackliga frågor samt har en vettig syn på media så att jag inte behöver skämmas – så inte SJF framstår som en gammal elefant på väg till kyrkogården utan deltar som en framåtblickande part i medieutveckling.

Därför mejlade jag till Jonas Nordling, alltså SJF-ordföranden, för att höra vilken syn på nätlänkar som SJF egentligen har, i allmänhet och i synnerhet vad gäller den aktuella diskussionen om Google News.

Här nedanför finns vår mejldialog.

——————————-

Hallå!

Nu har jag äntligen kommit så här långt.

Utgångspunkten är Olle Wilöfs uttalande (och jag tycker också det ligger under det du säger i Journalisten):

Att länkning – alla länkar? – är upphovsrättsintrång i sig eftersom det innebär ett tillgängliggörande.

Är detta SJF:s åsikt? Om inte:

Hur – helst exakt hur – ska en länk se ut för att inte bli ett upphovsrättsinstrång? Och vilka länkar är upphovsrättsintrång? Jag skulle vilja veta skillnaden mellan länk och länk.

Stämmer det också när jag anar att SJF gör upphovsrätten till en pengafråga? Dvs: en länk kan vara tillåten i ett sammanhang medan s a m m a länk är ett upphovsrättsinstrång i ett annat sammanhang?

Med anledning av detta: Anser SJF att svensk/europeisk upphovsrättslag bör ändras vad gäller länkar (och kanske också annat på nätet)?

Mina frågor gäller länkar till öppna sidor – inte betal- och andra sidor bakom lås och bom. Att länka till sådana nätsidor är rimligen olagligt – men handlar det om upphovsrättsbrott? Är inte det snarare databrott?

Hoppas frågorna blev förståeligt formulerade. Det vore bra med ett offentligt svar, både på och utanför Facebook är det många med mig som undrat.

Harebra!
Bengt Eriksson /
Media I Morron I Dag
Box 92
275 06 Vollsjö

———————————

Bengt,

Tack för ditt aldrig sinande engagemang!

Jag kan förstå att det kan ha varit förvirrande att läsa artiklar ang dessa frågor de senaste dagarna. Inte minst när saker och ting blandas samman. Men som jag sade i Journalisten är Journalistförbundet inte ute efter att stoppa länkning. Länkning är en naturlig del av den digitala världen.

Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt. Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.

När det gäller regelverket i sig, så kan vi konstatera att det finns rättsfall som visar på att exempelvis Google News tänjer på upphovsrättsreglerna. I den så kallade Infopaq-domen från 2009 konstaterar EU-domstolen att max tio ord från en länkad artikel får återges, medan Google News ofta använder sig av 20-30 ord. Poängen här är att det enligt domstol och rättsfall framgår att länkning/tillgängliggörande på det sätt journalistiskt innehåll presenteras i Google News kan vara ett upphovsrättsintrång. Det är alltså inte Journalistförbundet som säger detta, men självklart något vi som förbund måste förhålla oss till.

Journalistförbundet, som jag också påpekade i Journalisten, vill dock helst inte se någon lagstiftning liknande den i Tyskland på detta område. Det är bättre att söka samarbete och arbeta för att hitta lösningar, som baseras på rådande upphovsrätt (som vi för stunden anser tillräcklig), och som i slutändan kan gynna alla parter, inklusive Journalistförbundets medlemmar och andra upphovsmannagrupper.

Med varm hälsning,
Jonas

————————————

Hallå och tack!

Men för ett gammalt huvud som mitt blir det ändå inte riktigt klart. Så några följdfrågor…

T ex följande förstår jag fortfarande inte: ”Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.”

Särskilt inte som du sen anknyter till EU-domstolens: ”max tio ord från en länkad artikel får återges.” (Jag bortser nu ifrån att detta också bör vara ett upphovsrättsintrång, om man lusläser svensk upphovsrättslag.)

Gränsen går alltså mellan tio ord och fler. Men menar du att det – också – är en pengafråga. Om ”en kommersiell aktör” håller sig inom EU-lagens gräns, bör detta då och ändå vara otillåtet, efter aktören är just ”kommersiell”?

För enkelhetens skulle, några frågor att svara Ja eller Nej på:

Om det står typ så här: Journalisten XX har skrivit en intressant artikel om detta i tidningen ZZ – och sen följer en klickbar länk – är detta en länkning som håller sig inom det tillåtna?

Om det till den ovannämnda länken läggs ut tio citerade ord – är detta tillåtet om aktören är låt säga icke-kommersiell?

Är det också tillåtet om aktören är kommersiell?

Länkar på t ex Facebook, där en textsnutt – oftast ju mer än tio ord – plus ett foto nästan per automatik kommer med, ska det anses som upphovsrättsintrång?

Om t ex jag länkar på Facebook men istället tar bort förtittningen på det länkade, hamnar det då inom det tillåtna?

Sista frågan: Om Google News ändrar sig och håller sig inom upphovsrättsreglerna – tio ord – inga tumbilder – hamnar Google News då inom det tillåtna? Eller ska det fortfarande anses som ett upphovsrättsintrång, eftersom Google är ”en kommersiell aktör” som försöker ”göra vinning” på journalisters = SJF-medlemmars arbete?

Allra sist, inte för att det har något med det här att göra, men det är en viktig fråga för frilansjournalister och borde därmed vara det också för Journalistförbundet:

När ”Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt” och ”om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna” så undrar jag varför Alis, och därmed SJF, beslutat strunta i att kräva in betalning för den olagliga utläggning på databasen Mediearkivet/Retriever (utan att ens meddela detta till SJF:s frilansmedlemmar) som fortsätter på samma sätt efter att Mediearkivet tidigare erkänt att de gjort fel och betalat ersättning.

Det är för mig svårbegripligt.

Harebra & så!
Bengt

————————————————

Bengt,

först och främst noterade jag att Journalisten under dagen (den texten, BE:s anm., kan läsas HÄR) redde ut vissa grundfakta i den aktuella frågan via sin redaktionsblogg. Det var ju bra, inte minst då det var Journalisten som skapade en viss förvirring i sin inledande bevakning.

Utöver det fortsätter jag att hänvisa till vår portalparagraf: Förbundet ska tillvarata sina medlemmars intresse. Finns det situationer där vi uppenbarligen påverkas ekonomiskt eller ideellt ska vi agera. Dina frågor utgår från vad lagen tillåter. Det är dessvärre inte något som enkelt kan besvaras genom ja eller nej. Ibland kan vi hämta stöd i lagstiftning, ibland inte. Världen är sällan svartvit.

När det gäller öppna, aggregerande sajter som Google News vidhåller jag vad jag sa i intervjun: de är i dagsläget i första hand en part för utgivarna att diskutera med.

När det gäller Mediearkivet/Retriever så kan jag bara konstatera att i väntan på EU-domstolens utlåtande angående deras verksamhet så har det mesta stannat upp av naturliga skäl.

Allt gott!
Jonas

——————————————

Hallå igen!

Ja, det var bra att Journalisten försökte reda ut det här – när inte Journalistförbundet gör det.

Eftersom du inte svarar på som jag tycker mycket enkla frågor – ja precis, de handlar om SJF:s hållning till upphovsrättslagen – så får du acceptera att jag drar slutsatsen att du / SJF inte kan svara, att ni inte har diskuterat länkar kontra upphovsrättslag så mycket att ni vet vad ni tycker. Ni kanske inte är överens? Det är olyckligt, tycker jag.

Läser man ordagrant vad du skriver här nedanför så går det dessutom inte att tolka på annat sätt än att du menar att SJF ska agera för sina medlemmar oavsett vad upphovsrättslagen säger, även när lagen säger något annat. Hmmm.

Men åkej, jag inser att jag inte får några svar. Men det innebär också att jag får ta upp det här i andra sammanhang för svar ska jag ha.

Sist bara, den sista meningen om Mediearkivet/Retriever stämmer inte, enligt Alis. Dessutom är ju ditt svar mycket märkligt. Svarar du verkligen att Retrievers verksamhet skulle kunna vara helt laglig eller är svaret bara så otydligt att man = jag kan dra den slutsatsen?

Åkej, harebra!

Diskussionen får fortsätta offentligt istället. Kan jag citera dina mejl i den diskussionen?

Bengt

——————————

Bengt,

Du får naturligtvis använda dessa mejl som du vill.

När det gäller Retrievers verksamhet så säger jag bara att det pågår en rättslig prövning, inget annat.

Ha det bra!
Jonas

————————

PS. Efter mejväxlingen med Jonas Nordling/SJF har jag kollat uppgiften om EU-domstolen med Alis. Och det Jonas skriver stämmer: det ligger ett mål – som Olle Wilöf, SJF:s upphovsrättsjurist, driver – i EU-domstolen och väntar på att avgöras.

Att jag inte hade någon som helst kännedom om detta skyller jag – och det är inte oförskyllt – på den bristande informationen från Alis såväl som SJF. Förstod jag rätt handlar målet om att Mediearkivet/Retriver startat så många olika bolag att det är svårt att veta vilket som har hand om vad och kan ställas till svars för upphovsrättsintrång (många tusentals texter av frilansjournalister).

Jag inväntar mer information om detta.

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Den unika tidningen

Låt mig ta Ystads Allehanda, det är ju här jag skriver, som exempel.

Kommer YA att finnas om säg tio år? I vilken form kan tidningen överleva, på papper eller enbart på nätet? Som (nästan) daglig morgontidning eller kanske som weekendtidning?

Inte minst: om Ystads Allehanda blir kvar, vilket jag förstås hoppas, jag är ju inte bara skribent utan YA är min lokaltidning, vad kommer framtidens YA att innehålla?

Upplagorna sjunker. Kostnaderna stiger. Annonsintäkterna minskar. Tidningsägarna måste spara (för en utomstående kan det också verka som om avkastningskraven ökat bland tidningsägare). Personalen skärs ner. Tidningarna slimmas. Flera tidningar slås ihop och man delar på medarbetare och material.

Samma dystra utveckling – ja, avveckling – gäller för alla Sveriges dagstidningar. (Kan det finnas något undantag?) Resultatet blir allt sämre tidningar.

Internet är boven. Framför allt yngre generationer läser på nätet istället för att prenumerera på en morgontidning (eller köpa en kvällstidning). Dagspressen måste satsa på nätet, menar mediebranschens spåmän och kvinnor. Nätet är också framtiden.

Det kan nog stämma, beroende på hur långt in i framtiden man spår. Problemet heter pengar.

För det första: tidningarna har haft svårt att locka nätannonsörer. Det digitala går inte runt. För det andra: gratis är gott. Det är ju – eller har varit – gratis att läsa tidningar på nätet.

Engelska Guardian och amerikanska New York Times är ett par tidningar som börjat ta betalt, det kan vara för nedladdning på iPad eller läsning på nätet. Resultat hittills: inte tillräckligt bra. Även svenska tidningar, som Göteborgs Posten och Strömstads Tidning, har provat att stänga in delar av nätmaterialet bakom en betalvägg.

Går det att locka tillräckligt många som vant sig vid gratisläsning att betala för samma läsning? Om det går – går det tillräckligt fort? Svar: vem vet. Ingen kan annat än gissa, mer eller mindre kvalificerat men det är gissningar.

Vilken chanstagning – på liv och död – när Svenska Dagbladet nu ska slimma papperstidningen ännu mer för att istället satsa pengar på nätet. Det sparas där det fortfarande kommer in annonspengar – om än mindre – och satsas i flera betydelser på ett hopp in i ovissheten.

Ursäkta, men är det inte någonting som glöms bort, som aldrig eller sällan diskuteras? Nämligen journalistik. Innehållet.

Fullt möjligt att alla besparingar är nödvändiga men då bör det vara extra nödvändigt att diskutera exakt hur det ska sparas. Som när det på Tidningen Östran föreslås nedläggning av familje-, kultur- och insändarredaktionerna. Har man ens tänkt då?

Följande borde vara självklart: Vad som gör en tidning unik är det unika.
Det kan vara att materialet inte finns någon annanstans eller är bäst just här.

Vad som gör en lokal tidning unik är förstås det lokala. Om en tidning sparar genom att skära ner på lite av allt – istället för att satsa på det unika – kan resultatet inte bli annat än mindre av allt och därmed sämre.

Ska det vara ett sätt, oavsett papper eller nät, att behålla – och locka nya – läsare och annonsörer?

(Ystads Allehanda 2012)