Kategoriarkiv: Journalistik

Snabba kulturella bredband

Följande har sin upprinnelse i några informationsblad om bredband från ett par olika företag som lagts i vår brevlåda på Storgatan i Vollsjö.

Hur många bredband – så kallad svartfiber – går att gräva ner i en gata eller väg?

Svaret är att det finns ingen begränsning eller så kan det uttryckas som att gränsen – två, tre, hur många kablar? – är flytande, beroende på varje kommuns mer eller mindre bristande kontroll av bredbandsutbyggnaden.

Vilket i sin tur beror på att riksdag och regering inte tyckt att bredband har så stort riksintresse att staten ska lägga sig i utan det fixar marknaden med lite hjälp av kommunpolitiker och bidrag från Jordbruksverket för utbyggnad på yttersta landsbygd.

Ett av företagen i brevlådan återkom inte – men det andra, Svensk Infrastruktur, har i några veckor försökt övertyga så många som möjligt att ansluta sig till företagets ”öppna stadsnät”, som alltså grävs ner bredvid den fiber som Teleservice redan grävt ner på Storgatan. Förra veckan ordnades ett informationsmöte i Lövestad med ovannämnda företag.

Tre bredband eller fler är vansinne. Också två blir ett för mycket, enligt mig. Slöseri med tid, kraft, pengar (nog måste det gå att tjäna stålar på verksamhet med större samhällsnytta?) och ur miljösynpunkt (hur många gånger ska gator och gräsmattor grävas upp och återställas?).

1 Toffelmakarens hus

Toffelmakarens hus i Vollsjö får bredband. Foto: Birgitta Olsson 

Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Sjöbo – medlemmar i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté) – samt Skurup hanterar kommunens bredbandsutbyggnad på var sitt sätt.

I Ystad och Skurup har de kommunala elbolagen – Skurups elverk respektive Ystad Energi – fått i uppdrag att utan vinstsyfte (plus minus noll) bygga ett öppet stadsnät. Men det finns också andra aktörer, bland annat Telia, inom kommunerna.

Simrishamn har skrivit ett samverkansavtal med IP Only om att bygga ett öppet nät och Tomelilla har dels skrivit avtal med Teleservice om ett öppet nät i Tomelilla tätort och finansierar själv utbyggnad av bredband på landsbygden, i norr och söder.

Tyvärr, eftersom jag bor här, har Sjöbo brytt sig mindre om bredband än övriga kommuner.

Här finns blott en överenskommelse med Teleservice om att dra bredband till kommunens verksamheter och hus. Inget om utbyggnad i hela kommunen eller att nätet ska vara öppet. Inte heller vill politikerna använda kommunägda Sjöbo Elnät för att bygga bredband utan har släppt marknadskrafterna lösa.

Förresten kan begreppet öppet nät/stadsnät – kontra ett stängt nät – behöva förklaras. Lätt att få för sig att i ett öppet nät är det möjligt för konsumenten att välja vilken leverantör som helst, vad gäller internet, tv och ip-telefoni. Medan det stängda nätets ägare också levererar – en enda leverantör alltså – övriga tjänster.

Jo, det skulle ju vara bra.

Men det hade krävt att svenska staten finansierat ett öppet riksnät. Då kunde nätet rymma alla leverantörer. I dagens så kallat öppna nät finns så många/få leverantörer som bredbandsföretaget lyckas locka. Slutsats: Ett stängt nät kan öppnas. Ett ”öppet” nät kan om två, tre, fyra år dras ihop till en smal glipa.

År 2020 ska 90 procent av Sveriges befolkning ha snabba bredband, enligt staten. Region Skåne höjde till 95 procent. För verkställandet svarar kommunerna alternativt marknaden.

Nej, jag påstår inte att bredband är viktigare än vatten och avlopp men utan möjlighet till bredbandsuppkoppling kommer ingen att vilja bo på landsbygden. Folk flyttar ut och ingen flyttar in i de tomma husen.

Österlen – ja, hela sydöstra Skåne – har blivit en kulturbygd med ett oräkneligt antal människor som på olika sätt arbetar med kultur. De allra flesta är företagare med behov av snabbt bredband. För att bevara och utveckla landsbygden måste bredband grävas ner i såväl tätorter som till ensligare hus och gårdar.

Så ni kommunpolitiker, se till och lös det. Nu!

Checklista för utbyggnad av bredband:

1) SÖSK + Skurup beslutar att inga flerdubbla eller ens dubbla bredband får grävas ner bredvid varann.

2) Samt kommer överens om att knyta ihop fibernäten (oavsett om kommunen eller något företag äger dem) till ett gemensamt öppet bredband i sydöstra Skåne (för att locka flest möjliga leverantörer av it, tv och telefoni).

3) Kommunerna lovar att inte bara 95 procent utan varje hus i sydöstra Skåne ska år 2020 ha fiber i så nära anslutning att det går lätt att koppla in sig på nätet.

4) Beslut om bidrag eller lån för grävning på egen mark om huset har längre avstånd till fibernätet.

5) Marknadsför sydöstra Skåne som kulturföretagarbygden som garanterar snabbt bredband till varje invånare och företag.

(Krönika i YA 2015)

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att kunna sammanfoga materialet till en artikel (som den här krönikan), roman, novell eller dikt krävs att ordbehandlaren (alltså jag i det här fallet) har så stor och god ordkunskap att hen kan välja de bästa – ja, rätta – orden för varje ämne, text, stycke och mening.

SAOL 3D.jpg_165_266Annars riskerar bygget att falla ihop. De som börjar läsa – de läser inte texten till slut. Dessutom kan ämnet – textens innehåll – förvandlas till något annat ämne, eftersom texten inte lyckas fömedla det som skulle förmedlas. Jag vet inte vad är värst. Varje skribent som vill vara en god skribent måste ha en hel ordlista i huvudet – eller åtminstone i sin närhet.

Typ svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Eller förkortat: SAOL. Senaste upplagan, den fjortonde, kom i dagarna och jag kastade mig över den som jag brukade kastade mig över telefonkataloger när jag kom till nya städer. (Men det är en annan historia och krönika.)

Gjorde alla skribenter likadant? Det borde de – ni – ha gjort! Med skribent menas varenda människa som i arbetet eller privat dagligen eller ibland skriver några ord på papper eller i datorn. SAOL nr 14 är en ordlista, som i jämförelse med förra upplagan utökats från 123 000 till cirka 126 000 ord och därmed också vuxit från 1130 till 1596 sidor. Det bör väl räcka? Men SAOL blir mer än så: en skildring av Sverige på 2000-talet.

Orden är vi. De ord vi talar och/eller skriver speglar människorna, samhällsutvecklingen och dagspolitiken. Orden visar vilka vi vill och inte vill vara (de ord vi inte använder; de ord som ”utmönstrats”, enligt SAOL). Det finns två motsatta – de kan nog kallas extrema – grupperingar vad gäller synen på SAOL. Den ena grupperingen består av ”språkpoliser”, som de gärna också benämner sig själva. Den andra verkar innehålla rätt många nya, aspirerande författare.

SAOL 3D.jpg_165_266Jag följer deras diskussioner – ja, härjningar – på facebook. Språkpolisen, som är sin egen lagstiftare, åklagare och domare, känns igen på att hen inte tycker om hen (ordet finns med i nya SAOL) utan vill att svenska språket ska förbli som det är, det vill säga som det var på 18- eller 1700-talet, förmodar jag. Den andra gruppen har åsikten att Svenska Akademien minsann inte ska bestämma över svenskarnas språkbruk. För en tid sen drevs en lika märklig som fascinerande diskussion om varför det är rätt att – också år 2014 – använda ordet neger.

Här bör påpekas att SAOL faktiskt inte sammanställs av Svenska Akademiens ledamöter utan av en särskild SAOL-redaktion vid Göteborgs universitet. SAOL reglerar inte heller svenskt språkbruk utan är en förteckning över ord som – vid den tidpunkt då ordlistan ges ut – används i svenskan. Till 95 procent, åtminstone. Vissa ord har nämligen försetts med varningar. Skitbra är till exempel vardagligligt (förkortat ”vardagl.”) och pippa ”starkt vardagl.” medan kommunalpamp anges som ”ngt nedsätt.”, byling som ”nedsätt.” och slampa som ”starkt nedsätt.”. Ordet neger är – blott – ”nedsätt.” men där ges även ett förslag: ”använd hellre svart (person)”.

SAOL 3D.jpg_165_266Att klassificera de vardagliga alternativt nedsättande orden exakt rätt måste ha varit en delikat balansgång på språkvetenskapens slakaste lina. Vad gäller n-boll så har ordet försvunnit mellan förra och nya upplagan av SAOL. Det betyder inte att det är i lag förbjudet att använda vare sig n. istället för svart och n-boll istället för chokladboll men det säger en hel del om dem som använder orden.

Några av 13 000 nytillkomna ord (förutom hen): genuspedagog, hipster, karriärcoach, latte, regnbågsfamilj, selfie, skärmdump, twittra, vabba och vobba, överklassafari…

Alla ord
Den upplaga av SAOL som – hittills – innehållit flest uppslagsord var den nionde, utgiven 1950. Där fanns 155 000 ord. På nätsidan http://www.saolhist.se återfinns alla ord som förekommit i SAOL:s olika upplagor.

Tveksamma ord
Apropå SAOL-redaktionens ”utmönstrade” ord så har jag också en egen lista med ord som jag aldrig skulle skriva. Några av dem, nämnda för första och sista gången:

PK (politiskt korrekt). Används för att snoppa av diskussionen med såna som i den fria marknadens tid envisas med att babbla om till exempel solidaritet.

Utanförskap. Vad betyder det? Utanför vad: samhället, livet, mänskligheten? Ett ord som tar ifrån människan hennes värde.

Den fria marknaden. Finns ingen helt fri marknad – eller ge mig ett exempel, då.

Vänstern. Skiftande betydelse för att benämna allt som, sett från höger, inte uppskattas. Innefattar för närvarande V-S-MP-FI. Lika dumt som att klumpa ihop M-FP-C-KD-SD med benämningen högern.

Nytt ord
Cia Wahlgren gör mer än bakar semmelwraps på Mina sockerdrömmar i Sjöbo. Härom veckan lanserade hon, intervjuad i kollegan Skånska Dagbladet, ett verb som jag inte hört förut. Nämligen hunda. Det finns ett fåtal tidigare belägg, som det heter, men inte många. Vilket bra ord – hunda – som säger exakt vad det handlar om. Tänk om Mikael Wiehe haft det i sitt ordförråd när han översatte ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan. Då hade den kunnat gå så här: ”Jag tänker inte hunda på Maggans bar nå´ mer…”

Favoritord
Mejl och mejla – dessa enkla, lättanvända ord – anges som ”vardagl.” också i nya SAOL, vars redaktion fortfarande verkar tycka att vi ska använda de otympligare e-post, e-brev och skicka e-post. Men ska vi slå vad – till femtonde upplagan har klassificeringen försvunnit…

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

mina_exil_omslag_inbDenise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

I deckarhyllan: fransk noir

Dominique Manotti
Flykten
Övers: Maria Kronberg
(Atlantis Noir)

ManottiDominique Manotti är en fransk professor i ekonomisk historia som skriver deckare och thrillers som ett vapen, för att skildra och eventuellt förändra samhället.

”Flykten” – den första av hennes romaner som översatts till svenska – utspelar sig på 70-talet och börjar i Italien.

En medlem i röda brigaderna flyr tillsammans med en småtjuv ur ett italienskt fängelse. Den senare tar sig till Paris och börjar skriva en roman om händelserna.

Det är storyn.

Manotti skriver både journalistiskt och litterärt. Skildringen av italienska aktivister som flytt till Paris känns nära nog autentisk.

Samtidigt som sättet att skriva är typiskt franskt = spretigt. Berättelsen sticker iväg åt olika håll; flyktingens roman skrivs in i hennes egen.

Det tog ett antal sidor innan Manotti fångade in mig – sen var jag fast.

(Publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

2015 års Litteraturrundeturné

Extra kul i år med kortturnén genom Litteraturrundan, först Vollsjö Mill tvärs över gatan och sen vidare till Österlens Bokcafé vid vägen mellan Kivik och Södra Rörum. Tredje gången så varför extra?

Jo, jag hade ju en ny- och snabbskriven ”Doin´ The Litteraturrundan Boogie”-låt med mig. Den tänker jag nog dra nästa år också – kanske med ytterligare någon vers – om jag bjuds in en gång till 🙂 … Särskilt som jag på Bokcaféet t o m gjorde det omöjliga: försökte mig på att sjunga första versen i Olav Gerthels ”Vårvisa”.

Så trevligt att resa runt på Österlen, där finns så många ställen och stopp att stanna till ett tag på av alla möjliga – kulturella som naturella – skäl att jag på vägen hem från Tomas Löfström, ägare till Österlens Bokcafé, fick idén att skriva en låt säga sightseeingdiktsamling med Österlen som ämne och miljö.

Varför inte? Ord och några toner också. Diktad och klar till nästa Litteraturrunda. Jo, inte omöjligt.

Bengt Möllan 1

Här läser jag ur boken ”Skrönikor från Färs – Piraten bodde också här”.

Bengt Vollsjö mölla

Och här har jag fräckheten och modet att ta fram gitarren och dra min dagsfärska Litteraturrundesignaturmelodi… Bägge fotona togs på Vollsjö Mill av Lilian ”Veronica” Westlin, delförfattare till deckaren ”Veronicas Catering”.

”Ja, tänk å få va
om så bara för en dag
nånting mitt mellan Björn Ranelid,
Ulf Lundell och jag
Doin´ The Litteraturrundan Boogie…”

(2015)

Nu har Tony Parsons också fått en deckare eller två i huvudet

murder-bagTony Parsons debutdeckare – jo, nu har Parsons, journalist, krönikor och skönlitterär författare även debuterat i kriminalgenren med polisromanen – ”Murder Bag”, som i dagarna dessutom ges ut på svenska (av EA Förlag). Medan uppföljaren ”The Slaughter Man” kommer på engelska i maj.

Följande intervju med Tony Parsons gjordes 2003, när han besökte Sverige för att prata om – det var i alla fall meningen – sin då nyutgivna samling med krönikor, ”I huvudet på Tony Parsons” (Prisma).

——————————————————————————–

Tony Parsons anländer till Hilton Triangeln i Malmö, checkar in och kommer snabbt ner i baren.

Förra veckan var du i Polen och nu Sverige. Ute på rockturné?

– Ja, ännu en, svarar Parsons. Författare börjar allt mer likna rockmusiker. Vill en författare sälja sin roman så måste författaren åka på turné. Jag klagar inte, för det ger mej mycket. Jag får uppleva ett Europa på väg att förändras. Men nu har jag ett nytt barn, en liten dotter, så framöver tänker jag stanna mer hemma i England och inte resa runt så mycket.

Tony Parsons har på senare år gjort succé med romanerna ”Mannen och pojken”, som blivit utgiven i 35 länder, ”Min tjej och jag” samt ”Mannen och hustrun” (den sistnämnda kommer på svenska i höst). Just nu är han däremot aktuell i Sverige med boken ”I huvudet på Tony Parsons”, en samling artiklar från musiktidningen New Musical Express över livsstilsmagasinet Arena och fram till tabloiden Daily Mirror.

Det var så han först gjorde sej ett namn – som rock- eller snarare punkjournalist i slutet av 70-talet. (Visst har väl Tony Parsons namn på omslaget lånat både sin röda färg och sitt typsnitt från NME:s tidningshuvud?)


Officiell trailer till Tony Parsons deckare/polisroman ”The Murder Bag”.

Vad är skillnaden mellan att vara journalist och vara författare?

– En författare kan invänta inspirationen, sitta och vänta på att musan ska komma på besök. Medan en journalist får i uppdrag att skriva 5000 tecken och artikeln ska vara klar om två timmar. Bara att sätta sej och skriva, försöka göra det bästa av det.

– Varje måndag har jag en krönika i Daily Mirror. Jag skriver den på söndagen. Det tar en dag. En roman kan jag ägna ett helt år åt. Men det betyder inte att skönlitteratur skulle vara bättre än journalistik och författare finare än journalister. Det är en felsyn.

– Författaren är ”artist”. Journalisten är hantverkare. Journalistik kräver yrkeskunskap – liksom en bilmekaniker eller läkare måste kunna sitt yrke. Som journalist arbetar man för invånarnas bästa, står man i allmänhetens tjänst. Det kan man sällan säga att författaren gör.

– Journalisten måste också arbeta mot ”livets deadlines” – tandvärk eller trötthet eller kanske någon av ens nära har dött. Oavsett vad som händer, hur journalisten än mår ska texten lämnas i tid.

– Samma dag min mor dog skulle jag skriva en krönika till The Mirror. Det var svårt att skriva mitt i sorgen – samtidigt som jag ju lovat leverera en krönika. Jag sa till redaktören att jag skriver, men jag måste skriva om min mor. Något annat kan jag inte skriva om.

– Journalistiken är flyktig. Nästa dag, vecka eller månad är texten borta. Därför är det bra att artiklar samlas i böcker. Jag är en stor beundrare av Tom Wolfe, men tidningarna som han skrev i fanns inte där jag bodde när jag var ung. Hade inte artiklarna publicerats i bokform så hade jag aldrig läst honom.

Vilken sorts journalistik är bäst – när journalisten går nära ämnet och skriver subjektivt eller när journalisten håller sig på avstånd och försöker vara objektiv?

– Jag beundrar den objektiva journalistiken. Kanske för att jag aldrig kunnat skriva så. I synnerhet inte på 70-talet, när jag skrev om Sex Pistols och Clash. Då var jag knappt en journalist. Jag var en vän, kompisen till bandet, som dessutom bjöd på en påse piller. Om jag inte gjort det så hade Pistols suttit och pratat med nån annan än mej.

ParsonsJan Gradvall, som sammanställt ”I huvudet på Tony Parsons”, skriver i förordet att du fick honom att bli journalist. Dina artiklar gav honom mod att lita på sej själv både som skribent och människa. Är du i första hand en journalist och författare för din egen generation?

– Det är fler som sagt att jag fick igång deras skrivande. Och det är smickrande. Några få år – noga räknat tre, längre än så medverkade jag faktiskt inte i NME – skrev jag nog mest för läsare i min egen ålder och yngre. Senare artiklar – och inte minst romanerna – har nått en bredare publik, både äldre och yngre.

Vad tycker du om Gradvalls urval?

– Det är udda, lite märkligt. Å andra sidan skulle nog alla urval bli udda. Jag har skrivit om många olika ämnen: musik, politik, män och kvinnor. Alltid är det nånting som hamnar utanför.

– De tidiga texterna om Clash och Sex Pistols har jag svårt för idag. På den tiden handlade det mesta om droger. Livet var som att slänga sej i lianer. Jag höll igång tre dygn i sträck utan att sova. Sen tröttnade jag på Keith Richards-livet. Min bästa journalistik har jag skrivit efter att jag fyllde 30 år.

Jag tycker att alla dina texter är skrivna av samme punkjournalist, som lägger år till år och erfarenhet till erfarenhet. När du skriver om din far och din son och dej själv som både far och son, så skildrar du ju din uppväxt som journalist, man och människa.

Intensiteten och identifikationen finns också i artiklarna inför valet 1997 om Englands fattiga städer och stadsdelar, dit de politiska kampanjbussarna aldrig åkte. Dessutom rymmer texterna alltid ett slags ”underifrånskap”.

– Du menar att jag uttrycker underklassens ståndpunkt? Jo, det gör jag väl.

– Jag känner inget släktskap med medelklassen. Det är från arbetarklass jag kommer och där hör jag hemma, fortfarande. Fast det gäller att inte glömma att senast jag jobbade på fabrik var 1976 och att dagens arbetarungdom har en annan uppväxt än jag. På min bakgård tog inte alla heroin.

Brittiska journalister – också rockjournalisterna – använder ofta långa, krångliga meningar med svåra ord. Dina artiklar – däremot – är enkla och lättlästa.

– Som journalist – och även författare – ska man veta vad man vill säga och säga det så rakt och tydligt som möjligt. Jag har inget behov av att vara pretentiös. Det beror väl också på att jag lämnade skolan vid 16 år.

the-slaughter-manDu har ofta mycket bestämda åsikter. Ångrar du någon snabbskriven artikel eller krönika?

– Jag förbehåller mej rätten att ändra ståndpunkt. Det är en mänsklig rättighet.

– Jag bytt många åsikter. När jag var ung trodde jag att droger var lösningen på alla problem. Det tror jag inte längre, inte sen jag blev far och medelålders. Droger kan aldrig vara lösningen. De har inte gjort mej nåt gott. Det hade varit bättre om jag aldrig tagit dom.

Artiklarna inför det engelska valet kan nästan beskrivas som valpropaganda för labour. Men nyligen läste jag en krönika i The Mirror där du kallar Tony Blair för en ”Judas”, eftersom han inte vill låta England folkomrösta om anslutningen till EU och EMU.

– Ja, jag har bytt åsikt om Blair. Liksom många andra röstade jag på labour. Och liksom många andra som gjorde det tror jag inte att jag kan lägga min röst på Tony Blair en gång till. Likadant med honom som med Bush – bägge tänker mer på sin egen karriär än på sitt land.

Din bästa artikel?

– Den där krönikan om min mamma, som jag skrev samma dag hon dog. Det mest naturliga i världen. Döden. Men så svår att acceptera och skriva om.

Den krönikan finns väl inte i boken?

– Nej.

Här tackar jag för mej. Tony Parsons rockturné drar vidare: en radioreporter sitter och väntar, därpå följer boksignering på Hamrelius och på kvällen ska det bli scenintervju på rockklubben KB i Malmö. (Där uppträdde förresten Parsons – snacka om publikfriare – i svenska fotbollslandslagets tröja.)

(Lite olika versioner i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

————————————————————————————–

TONY PARSONSNågra av Parsons krönikor i Daily Mirror – efter krönikesamlingen och framåt till idag – kan läsas på:

http://www.mirror.co.uk/authors/tony-parsons/

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Lill-Babs

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)