Att skriva lokalt kan ha sina sidor, särskilt om man skriver krönikor och recensioner. Alltså skriver och tycker om händelser på den plats där man bor i den lokaltidning som kommer i brevlådan. De flesta ”sidor” är trevliga, om än lite oväntade och… nej, jag vill inte använda ordet påträngande, för det tycker jag sällan att det blir, utan snarare kommer det just oväntat och plötsligt.
Som när man = jag står i kön på ett fik i Sjöbo, Ystad, Tomelilla, Simrishamn, Kivik eller Östra Hoby (några orter där det faktiskt hänt) och väntar på att få beställa. Plötsligt börjar någon helt okänd att prata med mig om någonting jag gjorde i förra veckan, förra månaden eller för flera år sen.
De första gångerna kände jag mig lite besvärad, det ska erkännas, men nu tycker jag att det mest är trevligt. Jag nickar och pratar, diskuterar med alla som känner mig fast jag inte känner er. Ni känner ju mig från YA, Yan, Tidningen eller vad ni kallar Ystads Allehanda, har läst en krönika eller recension, vill kommentera och prata lite.
Ämnen: SÖRF:s upphandling av sotning (vanligaste samtalsämnet i fjol), Österlens alla caféer (varje sommar), konstnärer jag skrivit om (Österlenbor är mycket konstintresserade), deckarkrönikorna (deckare verkar ni läsa allihop!), en artist eller grupp jag recenserat, och så vidare.
Ni tackar för skiv- och boktips, undrar om det finns fler deckare i samma stil. Ibland kan någon muttra och framföra en motsatt åsikt (tänk Kivik Art-tornet). Men inga problem, inte ögon mot ögon, då brukar olika åsikter aldrig ställa till med problem. Om alla tyckte likadant så blev det ju för trist, inga diskussioner och världen skulle aldrig förändras.
Andra ”sidor” – med att skriva lokalt – är lite svårare att hantera. Ju längre man bor på en plats, desto fler blir man bekant med. Som konstnärer, författare och musiker, konsertarrangörer, gallerister, antikvariatägare och små bokförlag, föreningar som ordnar föreläsningar, driver kulturhus eller samordnar kulturella verksamheter.
Under åren har det nog hänt fler gånger än 100 att jag fått frågan: Du som skriver i tidningen kan väl skriva något (underförstått: positivt) om vår verksamhet, vårt arrangemang, min bok eller skiva (så att folk kommer till arrangemanget, köper boken eller skivan). Då förklarar jag, lugnt och stilla, att så går det inte till. Det är inte journalistikens uppgift, inte ens – eller särskilt inte – om produkten gjorts och säljs av en vän eller bekant.
Hur skulle det se ut, om affärsmän, bankirer, politiker, poliser, kulturarbetare och alla bestämde när, var & hur det skulle skrivas? Ingen kunde lita på ett ord i en tidning. De flesta brukar förstå det här. Själv tycker jag det är synd att man som lokal journalist – för att inte riskera att bli ”jävig” – knappt kan vara med i byalaget. Att engagera sig i ett politiskt parti är omöjligt.
Jag har ett standardsvar när någon ber mig skriva om deras skiva eller bok, eller när en i publiken efter någon konsert eller teaterpjäs utbrister: ”Det här var ju så bra! Nu skriver du väl nåt trevligt?” Mitt svar: Jag skriver alltid vad jag tycker. Så ärligt jag kan. Vad är det annars för vits med att skriva?
Scenrecensioner får mest mothugg. Har man betalt dyra pengar för att se och höra sin favoritartist så vill man inte att en kritiker – som gått in gratis! – ska skriva ner favoriten. (Dessutom, för att provocera lite, tror jag att det finns ett förhållande mellan biljettpris och upplevelse.)
”Sångaren” Rikard Wolff ”missar så många toner att det gör ont”, skrev jag om hans framträdande på Ystads teater. Sällan har jag fått fler klagomål – inte ögon mot ögon utan per mejl. Också då skrev jag som jag alltid gör: så ärligt som möjligt. Vilket är kritikerns plikt och skyldighet.
Det händer också att de som står på scenen klagar på en recension. Lokala artister kan få för sig att lokaltidningen ska skriva positivt om lokal kultur och hjälpa till att locka folk. Kort svar: Nej. En recensent ingår inte i PR-maskineriet. Samma regel gäller lokalt: ärlighet.
Danne Stråhed och delar av Ystadrevyns ensemble har framfört åsikter om min kritik av deras jul- och nyårsuppsättningar. Nej, jag var inte överförtjust. Även en erfaren artist kan förstås ta illa vid sig – men en negativ och ärlig recension bör väl väga tyngre än en lögnaktig men positiv? Ställer man sig på scen så kan det komma en recensent. Det hör faktiskt till.
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 