Gerthel och Björling

Oavsett vilken sorts tenor som en klassisk tenor är, så kan vissa av dem nå upp till höga c. Andra kan det inte eller förmår sällan att göra det. Varken Jussi Björling eller Olav Gerthel blev kända för att kunna sjunga de högsta, ljusaste tonerna. De var inte heller tenorer av samma sort: Jussi var en dramatisk tenor medan Olav Gerthel alltså var en lyrisk. Trots detta jämfördes Olav Gerthel och Jussi Björling av journalister och recensenter. Och så konstigt var det kanske inte ändå, eftersom de åtminstone delvis – med- eller omedvetet från Gerthels sida – hade samma repertoar.

Så låt mig ha fräckheten att fortsätta jämförelsen …

olav-gerthelMalmö Stadsteater hade 1957 premiär på La Bohème med Olav Gerthel (som Rodolphe), Ethel Mårtensson (Mimi), Musetta (Astri Herseth) och Nils Bäckström (Marcel). Också detta blev en succéföreställning – den här gången både för Olav Gerthel och hela uppsättningen. Men tydligen ville ledningen ändå ha extra dragkraft: Jussi Björling togs nämligen in för att gästsjunga = ersätta Gerthel i ett par föreställningar av Bohème.

”Jussi Björling var inte bra”, säger Sten Sjöstedt. ”Hans sång nådde inte ut. Det är en stor scen i Malmö. En svår scen att sjunga från. Jussi kanske missbedömde det, inte visste var han skulle stå på scenen. Olav Gerthel var en bättre Rodolphe. Han sjöng bättre, Olavs sång nådde ut. Olav Gerthel var dessutom både sångare och skådespelare.”

”Olav Gerthel alternerade med Jussi Björling”, säger Otto Kern. ”Eller rättare sagt, Jussi kom ner två kvällar och sjöng. Vi blev förvånade över att han hade en så liten röst. Ja, Jussi hade en tät röst men Lasse nådde ut med rösten väl så bra.”

”Jag upplevde också Jussi Björling när han kom ner till Malmö Stadsteater för att göra ett gästspel i Bohème”, säger Carlhåkan Larsén. ”Lite tidigare hade jag varit i Stockholm och sett Jussi, då var han bra. Men i Malmö var han inte i toppform. Han använde inte heller scenkostymen utan hade med sig sin egen, blåa Bohème-kostym. Tala om stjärna.”

”Olav Gerthel var en ensemblemänniska också, kunde spela teater ihop med den övriga ensemblen. När det gällde Jussi Björling så behövde man inte vara van vid teater för att se att han inte hade någon rollgestaltning. Han sjöng och när han sjöng bra så sjöng han kanske bäst av alla. Men Olav Gerthel både sjöng och spelade teater”, säger Larsén.

Det sista påpekade också Curt Berg – fast mer brutalt – när han i Dagens Nyheter recenserade La Bohème på Malmö Stadsteater: ”Olav Gerthel sjöng Rodolphe mycket bra, men vad han gjorde ännu bättre var människan Rodolphe. Detta blev som gestaltning mycket varmare, vackrare, klarare än exempelvis Jussi Björlings småfeta poet. Jag har aldrig sett en bättre Rodolphe.”

Jag vet, så här får man inte göra: jämföra Jussi med någon som helst. Jussi Björling är helgonförklarad. Den som vågar ha en något avvikande åsikt väcker ilskan hos hans envetna fan club. ”Sjunger Olav Gerthel ´O helga natt´ vackrare – ja, t o m bättre – än Jussi Björling?” provade jag att skriva på twitter och facebook. Svaret blev ett omedelbart ramaskri.

Ingen av Olav Gerthels skivinspelningar – ett par 78-varvare, flera EP-skivor och en LP – är tillgängliga på CD. Några av dem finns utlagda på YouTube och på Spotify kan man höra en handfull inspelningar ur Hoffmans äventyr och Sköna Helena från Malmö Stadsteater. EP:n från 1956 med Olav Gerthels insjungning av ”O helga natt” tillsammans med Karlskoga Kammarkör lyckades jag hitta via auktionsajten Tradera.

Hör Olav Gerthel sjunga ”O helga natt”.

Jag lyssnade och blev … helt betagen. Det är ordet. Olav Gerthel sjunger precis som de citerade recensenterna skrev om honom på scen: lyriskt och vackert, lätt och flödande. Om man nu tänker sig den märkliga tanken att jag inte hade varit musikjournalist och recensent idag – utan på 50-talet. Jag har precis fått den här EP:n (dito) för recension och ska skriva om den i någon tidning. Vad hade jag skrivit? Vad hade jag gjort?

Jag skulle skriva att Olav Gerthel börjar försiktigt, liksom sjunger in sig i melodin. Jag skulle nämna det mjuka och varma i hans röst. Att han sjunger så tydligt att varje ord hörs, både vokaler och konsonanter. Han sjunger i nära samklang med den ackompanjerande orgeln och när han höjer rösten, tar i lite mer, och lite mer ändå, då sjunger han ändå så mjukt och varmt. Skönheten följer med in i styrkan.

Efter detta skulle jag nog jämföra med facit, alltså Jussi Björlings tolkning av ”O helga natt”. Han tar i mer, redan från början. Han sjunger bra förstås. Men sjunger han inte mer kraftfullt än vackert, muskulöst på bekostnad av det sköna? Och när Jussi tar i som mest, mot slutet, då har inte styrkan och kraften långsamt vuxit fram utan blir ett plötsligt utbrott; inte ett crescendo utan en tornado.

Jussi Björling sjunger toner, tar fram så mäktiga toner han kan ur sin stora röst. Och den är stor, den är kraftfull. Olav Gerthel sjunger både toner och ord, formar tonerna så att orden får plats i dem, glömmer aldrig att förmedla innehåll och budskap. En dramatisk kontra en lyrisk tenor. Nej, de borde inte jämföras. Men det var inte jag som började, det gjorde 40- och 50-talens recensenter. Det är en smaksak vem man föredrar. Men Jussi Björling har fått evigt liv. Olav Gerthel är bortglömd. Det är, som jag skrev inledningsvis, inte rättvist. Det var min poäng.

(Ur boken ”Olav Gerthel – Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx Förlag 2015)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s