En dröm med sorgkant

John Holm
Garaget, Hammenhög den 23/7

En ton, ett halvt ord. Det räcker för att känna igen John Holms röst. Fortfarande. Efter alla år. Kanske den mest säregna rösten i svensk pop- och rocksång.

Inte som så att jag gick hem efter konserten på Bullerbyn i Stockholm 1974 och nu återhör John Holm någon vecka senare. Åren syns och hörs. Äldre, ännu magrare än förr tror jag och gråhårig, sångerna sjungs i repris genom levda år.

Musikaliskt låter det som förr, nästan exakt som då. John Holms akustiska gitarr som grund till sången, Jesper Wihlborgs elgitarr som förstärker stämningen med instuckna, tuffare och livshårdare toner, sonen Axel Holms dylanska munspel.

Stående publik på Garaget i Hammenhög, för att många ska få plats, men det är sitta- och lyssna-musik. Sångpoesi i betydelsen sjungen poesi. Egna ordval, ibland lite otympliga ord, gammeldags.

john-holm-orig-1
Både äldre, som följt John Holm, och yngre, nytillkomna lyssnare hade samlats på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Sångpoesi som både diktats inifrån och framförs inåt poeten själv. Och så får vi i publiken också lyssna och uppleva. Tack.

De – vi – som följt John Holm kan nog sjunga med i de flesta om inte alla låtar. Nyare lyssnare känner åtminstone igen hans mest ihågkomna sånger, som ”Den öde stranden”, ”Maria många liv och år från här” och förstås extranumret ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”.

Starkast blir ”Ett fönsterbord mot parken”, som John Holm introducerar med att berätta om 60- och 70-talens Stockholm, hur både narkotikan och de själva tog ungdomars liv. ”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer…” som han sen sjunger.

Han pratar inte så mycket. Men när han pratar om en sång innan han börjar sjunga, så växer den. Ett annat exempel är ”Den öde stranden”, som kom till efter rockfestivalen på Isle of Wight. ”När alla trodde vi kunde förändra världen”, säger han. Och tillägger: ”Men dom kom igen.”

John Holm är en politisk sångare, på sitt eget sätt. En social sångpoet. Han diktar och sjunger om hur människor mår, hur vi har det, hur vi är. Hans sångpoesi kommer som ur en dröm – en dröm han aldrig slutat drömma, även om sorgkanterna blir allt mer hör- och synbara.

Försvenskningen av Bob Dylans ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” – som i Jonte Holms svenska version blivit ”Hård värld” – fungerar som en effektiv förstärkning, både av konserten och livsskildringen.

(Ystads Allehanda 2016)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s