När smärtan i hans liv tangerade smärtan i våra

Freddie Wadling
med Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per ”Ruskträsk” Johansson
Ystads teater

Stödd på kryckan kommer han in, en flaska mellanöl i handen. Freddie Wadling har svårt att gå, svårt att stå. Sitter nedsjunken på en stol med ett ben över det andra, en pärm med låttexter i knät, skakar rytmen med foten. Och sjunger… Nej, ord som ”sjunga” och ”sång” räcker inte långt för att beskriva Freddie Wadling.

Han gör det direkt, redan i första låten, en av James Bond-låtarna, ”Diamonds Are Forever”, från nya albumet. Stirrar ner i textpärmen och sjunger som om han deklamerar en dikt, fyller varje ord, stavelse och bokstav med betydelse. Gestaltar låttexterna – ja, varje låttext – och omvandlar dem till teaterpjäser.

Freddie Wadling är en svensk soulsångare som inte sjunger soul. Men vad han än sjunger så sjunger han med sin själ och ur sitt liv, får smärtan i sitt liv att tangera smärtan i våra. Som i den intensiva versionen av Radiohead-låten ”Creep”. Han sjunger, skriar ”I am a creep, I am a weirdo, what am I doing here” så att sången blir en hyllning till alla udda, annorlunda och utstötta människokräk.

Freddie Wadling and Helen Sjöholm: ”I den stora sorgens famn”.

Tre musiker har han med sig. Sebastian Öberg plockar med fingrarna och drar med stråken på elcellon och får sitt instrument att låta som tio olika instrument. Christian Olsson blåser saxofon och klarinett, hoppar in på gitarr och sköter om en liten synt. Per ”Ruskträsk” Johansson slår trummor – och det menar jag ordagrant, det är tunga, hårda trumslag – och dubblerar också han på elgitarr.

Genren finns inte. Klassiskt, rock och jazz lite var och när som helst, från stämningsfullt till ett jäkla klös och avantgarde. Med hjälp av förinspelade ljud, toner och rytmer blir de tre musikerna lika variationsrika och nästan lika många som en symfoniorkester.

Främst tolkningar men också den nya, egna danslåten ”Cherokee Dance” från Blue for Two-duons färska album. Mycket röjigare Bo Diddley-rytmer på scen än på skivan! Fast det är Wadlings tolkningar av andras låtar som fascinerar mest: James Bond-filmlåtar som ”From Russia With Love” (där Christian Olsson spelar östeuropeiskt på klarinetten) och ”Secret Agent Man”, ”Let’s Dance” (David Bowie), ”I Hang On To My Vertigo” (Rupert Hine), ”A Salty Dog” (Procul Harum)…

Den sistnämnda är det förbjudet att tolka, säger Wadling i ett av sina få, kortkorta prat. För då får man skäll av recensenterna. Ånej, svarar jag. Inte av mig.

Att Freddie Wadling gör samtliga låtar till sina är ju en underdrift. Men han gör mer än så: levererar ett facit. Han synar originalet, lyfter upp texten och visar vad låten egentligen handlar om. Det skulle inte förvåna om vissa artister/kompositörer utbrister: Aha!

Som i extra-extralåten, ingen mindre än ”My Funny Valentine”. Den har sjungits av tusen artister men sällan eller aldrig som Wadling sjunger. Så innerligt och ömt – ja, så varsamt – han behandlar både melodin och texten. Som om han vet att om han bara tar i lite för mycket så riskerar låten att gå sönder, melodin är själva det spröda livet. Freddie Wadling sjunger rock, blues, soul, jazz i ett. Varje ton och ord vägs på tungan.

(Ystads Allehanda 2012)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s