Miró i Tomelilla

Joan Miró
Affischer med mera ur Nils Trydings samling
Tomelilla konsthall

Vad är skillnaden mellan en affisch och en numrerad litografi av den i första hand katalanske och därefter spanske konstnären Joan Miró (1893-1983)? Kort svar: pengar. Vad är skillnaden mellan en affisch och en målning? Svar: ännu mer pengar.

En litografi/etsning går det att få för fem, sex tusen men vissa kan kosta så mycket som 300 000 kronor. På Bukowskis, ser jag på nätet, såldes en olja för 1,5 miljoner. Utomlands kan priserna stiga ännu värre: oljemålningen ”Peinture (Etoile bleue)” klubbades för 258 miljoner kronor hos auktionsfirman Sotheby’s i London.

Just därför som Joan Miró också gjorde affischer och gärna offentliga utsmyckningar – som muralmålningar, keramikväggar, skulpturer och något kyrkfönster. Han ville nå ut till alla med sin konst och inte gå till historien som en bankvalvskonstnär. Som 1974, när FC Barcelona fyllde 75 år, då hängde Mirós jubileumsaffisch i varenda bar och affär i stan.

Tomelilla konsthall visar cirka 60 affischer (på väggarna) samt böcker, tidskrifter, Mirós enda träsnitt med mera (i glasade lådor på golvet) ur den nära dubbelt så stora samling som Nils Tryding donerat till Kristianstads konstmuseum. Även originalaffischen som Miró gjorde 1973 till en utställning på museet finns med.

Peggy Eklöfs videopresentation av Joan Miró via Nils Tryding och Thomas Kjellgren.

Ena väggen i konsthallen har målats röd, den motsatta är gul: färgerna i den katalanska flaggan, som var förbjuden under Franco-diktaturen. Kataloniens färger återkommer på Mirós affischer. Ibland randas gult-rött, gult-rött, gult-rött som på flaggan. På andra affischer finns också färgerna blått, grönt och vitt – samt svart.

Vad representerar den svarta färgen, som – inte alltid men ofta – används för konturer eller texter på affischerna? De starka, ”glada” färgerna står för det upproriska, protesten och förändringen. De kommer från konstriktningen fauvism (det vilda), där färgerna var viktigast. Från fauvismen skulle Miró fortsätta genom kubismen och surrealismen – för att sen skapa sin egen sorts surrealism.

Den svarta färgen bör då symbolisera motsatsen: det som måste påverkas och förändras, det konservativa och stelbenta, borgerliga och, under Franco, fascistiska. Miró skapade även sitt eget sätt – ja, en egen form – för att skriva texter på bilderna: ett slags kalligrafi med ”glada” motståndsfärger som briserar inuti ordens svärta.

Titta på bilderna! På färgerna! Nej, inte bara klickar och klumpar, som man kan tycka vid en första, hastig blick utan Mirós surrealistiska, icke-föreställande affischer blir allt mer föreställande ju längre man betraktar dem. Jag ser människor, ibland skissade som gubbar blott och ibland tydligare, fåglar och en tupp, tror jag.

I Tomelilla konsthall visas både vad som kan kallas kommersiella affischer (som den för fotbollslaget Barca, en turistaffisch för Mallorca och affischer för olika gallerier, främst Galerie Maeght i Paris) och politiska, ja, propagandistiska (affischer till första majfirandet 1968 i Barcelona, till stöd för Unescos arbete för mänskliga rättigheter, kampanjen för en autonom författning i Katalonien, och så vidare).

Genom färgerna förenas de. Joan Mirós budskap – ett och detsamma – syns och förmedlas i varje bild, oavsett tid, plats och ändamål för affischen.

Barn brukar nämnas när det pratas om Miró. Det stämmer ju att barn ofta uppskattar hans ”glada” färger och ”lekfulla” motiv. (Också i Tomelilla konsthall finns magnettavlor där barn kan skapa egna Miróbilder). Som vuxen konstbetraktare känner jag mig då lite stött. Och så blir jag lite arg, å Mirós vägnar. Kan det finnas vuxna som är så förstelnade att de inte lockas av och uppskattar Miro? Dölj inte heller för barnen att Mirós affischer (liksom övrig konst) bottnar i djupt allvar, i hans samhälls- och människosyn, i politik och liv.

Se också till att plocka med er hörlurar från entrén så ni kan höra när Nils Tryding med stor entusiasm presenterar några av affischerna. På nedervåningen visas en film av Peggy Eklöf – så otroligt bra att Tomelilla konsthall låter henne göra en film till varje ny utställning! – med Tryding och Thomas Kjellgren, som sköter om Miró-donationen.

(Ystads Allehanda 2014)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s