Barnkrimi + barnskräck

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
Silverpojken
Stenänglar
(Alla utgivna av Lilla Piratförlaget)

Kristina Ohlsson, som ju annars skriver vuxendeckare, har nu avslutat sin första bokserie för yngre läsare (cirka 9 till 11 år). ”Glasbarnen”, ”Silverpojken” och ”Stenänglar” är en på flera sätt finurlig trilogi: tre titlar, som hänger ihop, om tre barn, som omväxlande är huvudperson, och tre variationer på samma tema. Ja, ”samma” bok gånger tre.

Ohlssons trilogi kan placeras i en gränsöverskridande genre som blir allt mer vanlig både i kriminalromaner för vuxna och inte minst i barn- och ungdomslitteratur: en blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt – samt nutids- och samhällsskildring.

Miljön är Åhus som på samma gång tecknas så tydligt och skissas så pass otydligt – precis lagom alltså – att de som besökt det lilla östskånska samhället känner igen sig och de som aldrig varit där hamnar i vilken svensk småstad som helst. Skickligt gjort. Kan inspirationen komma från Georges Simenons porträtt av Paris?

Billie, Aladdin och Ramona heter barnen – tre kompisar i 12-årsåldern – som får vara huvudperson i var sin bok och berättelse, medan de övriga två blir medhjälpare och bipersoner. Böckernas berättelser har byggts upp på ett snarlikt sätt. Det kan liknas vid blues eller traditionella folkvisor: samma låt framförs på nytt, varieras och personliggörs.

GlasbarnenBillie är huvudperson i ”Glasbarnen”, den första boken. Hennes pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus. Färgen flagnar. Taklampan gungar. På ett bord syns ett litet handavtryck – från ett barn. Som om huset vill skrämma iväg Billie och hennes mamma.

SilverpojkenI ”Silverpojken” får istället Aladdin vara huvudperson. Det snöar i Åhus. Vinter och kallt. Aladdin kommer ut från vattentornet, där föräldrarna driver restaurangen Turken, för att gå och åka skridskor på den frusna ån. Då får Aladdin – plötsligt – syn på en pojke i kortbyxor. Pojken bara står där. Och lika plötsligt är han borta igen. Utan att ha lämnat några fotspår efter sig i snön.

StenänglarI ”Stenänglar”, den tredje och avslutande boken från i år, har det blivit Ramonas tur att hamna i centrum för de overkliga, ja, övernaturliga äventyren. Nu är det påsk och Ramona, som annars bor i Kristianstad, ska tillbringa en vecka hos sin gamla mormor i Åhus. Men det börjar ske konstigheter i mormors stora hus. Det hörs suckar från ett av rummen och de fyra stenstatyerna i trädgården – två vuxna och två barn – flyttar på sig, vänder ryggen till.

Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar, oavsett årstid, en varm, snäll och trevlig stämning. För att sen – då och då, varje gång helt överrumplande – släppa in skräcken. Mys övergår till rys. Från en mening till nästa kan hon få verkligheten att bli så overklig att boken dallrar till för läsaren, äldre som yngre, och man riktigt känner de kalla kårar som måste gå genom Billie, Aladdin och Ramona. Lite grann i stil med Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.

Det övernaturliga, overkliga och rent otroliga får förstås en naturlig förklaring i slutet? Nja, kanske. Men jag låter frågan stå obesvarad.

Dessutom lyckas Ohlsson göra omtänksamma och nära skildringar av de tre – olika – barnen och deras familjer; vardagslycka och vardagstragik. Billies sorg efter pappan, Aladdins känsla av att leva mellan två länder och kulturer, Ramonas oro för sin älskade mormor som blir allt sjukare.

Hester HillDen flitiga Kristina Ohlsson har förresten hunnit skriva ännu en spänningsbok för barn. ”Historien på Hester Hill”, som ges ut i september av Lilla Piratförlaget, är mindre av deckare men här spökar det desto mer och sker ännu fler övernaturliga konstigheter.

Tvillingsyskonen Meg och Frank reser till det lilla samhället Svarthed för att under ett par sommarlovsveckor bo hos farbror Eliot och Carl i ett stort spökslott till hus, kallat Hester Hill.

Det är sommaren 2015. Men varför står det då 1915 på väggalmanackan? Och hur kan det finnas ett paket som legat och väntat på Meg i hundra år? Mellan två kapitel, ja, mellan två meningar förflyttas berättelsen – och med den Meg, Frank och deras nya kamrat Lily – till Hestershus, som det hette då, år 1915.

(Opsis Barnkultur 2015)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s