Arkeologisk dokumentärfilm

Dags att göra en dokumentärfilm om Magnus Gertten? Om honom själv, alltså. Om den yrkes- och livsväg som lett fram till att Gertten blivit en så framgångsrik, lovordad och mångprisad dokumentärfilmsregissör.

Som exempel kan nämnas att hans film ”Every Face Has a Name” / ”Varje ansikte har ett namn” (2015) tilldelats sex dokumentärfilms- och andra priser, i Sverige och utomlands. Nu senast dokumentärfilmaren Eric Forsgrens pris, det största dokumentärfilmspriset i Sverige, på 100 000 kronor.

Nyligen meddelades också att ”Varje ansikte har ett namn” nominerats till en Guldbagge. (Hur det går får vi se på Guldbaggegalan som SvT sänder den 18 januari.)

Jag blir glad över Magnus Gerttens framgångar. Ja, det här måste bli personligt. För vi har känt varandra länge och jag har följt honom ännu längre. Vi frilansade bägge åt Radio Malmöhus, samarbetade bland annat om radioserien ”Skånes rockhistoria”.

Sen 1972, då han direkt efter gymnasiet började på Skurups journalistlinje har Magnus Gertten arbetat hårt, mycket och brett för att nå dit och där han är idag. Lagt allt fler grundstenar till yrket som dokumentärfilmsregissör. Helt medvetet, så kan det verka.

Every Face Has A Name - Kopia

Ruta från Magnus Gerttens dokumentärfilm ”Varje ansikte har ett namn”: kvinnliga fångar från de nazistiska koncentrationslägren anländer till Malmö hamn 1945.

Själv säger han (per mobil från Rom, där han arbetar med dokumentären ”Den unge Zlatan”, som Magnus gör ihop med sin bror Fredrik): ”Det var en sökande period.” Från skrivande journalist till radiojournalist, mycket musik i början, producent för P3 Live och eget musicerande i Malmöbandet Sieben Slips.

Han övergick till radiodokumentärer. ”Ett annat berättande än i journalistiken. Det gäller att hitta en dramaturgi för berättandet.” Den sista grundstenen blev lagd på Sveriges Television i Malmö, där han kom in som nyhetsreporter för att sen göra musikdokumentärer om Hoola Bandoolas sista turné, Mikael Wiehe och Wilmer X.

”Inte riktigt så”, invänder han. ”Fast under hela tiden på teve så kände jag nog att jag var på väg någon annanstans.” Auto Images, idag samägt av Magnus och producenten Lennart Ström, startades 1998. När bolaget summerade, det var 2013, räknade man in tjugonio produktioner (främst dokumentärer men också fiktionsprojekt och internationella samarbeten).

Ur Magnus Gerttens egen produktion har Björn Afzelius-filmen ”Tusen bitar” och just ”Varje ansikte har ett namn” blivit mest uppmärksammade. Bland mina favoriter finns även ”Rolling Like A Stone” (Rolling Stones i Malmö 1965), ”Far till staden” (Malmöpolitikern Eric Svenning), ”En doft av choklad” (Margit Nielsen, arbetare på chokladfabriken Mazetti) och ”Hoppets hamn” (som föregick ”Varje ansikte har ett namn”).

Gemensam rubrik: arkeologisk dokumentärfilm. Jag tror man hittar nyckeln till hans dokumentärer bland de arkiv- och amatörfilmer som Auto Images samlar in och ger ut under titeln ”Mitt hjärtas Malmö”. Tolv dvd:er har det blivit med gamla Malmö-filmer.

Dokumentärerna ”Rolling Like A Stone”och ”Varje ansikte har ett namn” är arkeologiska utgrävningar av gammalt filmmaterial. Den förra lyckas, utifrån en så liten filmstump att den knappt finns, visa hur 60-talets popmusik förändrade ungdomars liv. I den andra bedrivs ett detektivarbete för att få reda på namnen till de ansikten som syns på några filmsekvenser från den 28 april 1945, då fångar från koncentrationslägren kom till Malmö hamn.

”Nyfikenhet”, säger Magnus Gertten, ”är den främsta egenskap man har. Jag kan sitta länge och titta och tänka: Vem är kvinnan? Min drivkraft är att sätta upp en utmaning som är nästan omöjlig.”

Han tillägger: ”Att göra dokumentärfilm är inte att måla med bred pensel utan att plocka med pincett. Det måste bygga på en hemlighet samtidigt som man avslöjar en hemlighet.”

Och avslutar: ”Plötsligt kan det blixtra till! Dokumentären blir en egen film för åskådaren, en film om en åskådares eget liv. Som när någon efter att ha sett Björn Afzelius-filmen sa att han skulle gå och ringa sin son. Han hade inte pratat med sonen på tre år, nu skulle han ringa.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s