Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att kunna sammanfoga materialet till en artikel (som den här krönikan), roman, novell eller dikt krävs att ordbehandlaren (alltså jag i det här fallet) har så stor och god ordkunskap att hen kan välja de bästa – ja, rätta – orden för varje ämne, text, stycke och mening.

Annars riskerar bygget att falla ihop. De som börjar läsa – de läser inte texten till slut. Dessutom kan ämnet – textens innehåll – förvandlas till något annat ämne, eftersom texten inte lyckas fömedla det som skulle förmedlas. Jag vet inte vad är värst. Varje skribent som vill vara en god skribent måste ha en hel ordlista i huvudet – eller åtminstone i sin närhet.

Typ svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Eller förkortat: SAOL. Senaste upplagan, den fjortonde, kom i dagarna och jag kastade mig över den som jag brukade kastade mig över telefonkataloger när jag kom till nya städer. (Men det är en annan historia och krönika.)

Gjorde alla skribenter likadant? Det borde de – ni – ha gjort! Med skribent menas varenda människa som i arbetet eller privat dagligen eller ibland skriver några ord på papper eller i datorn. SAOL nr 14 är en ordlista, som i jämförelse med förra upplagan utökats från 123 000 till cirka 126 000 ord och därmed också vuxit från 1130 till 1596 sidor. Det bör väl räcka? Men SAOL blir mer än så: en skildring av Sverige på 2000-talet.

Orden är vi. De ord vi talar och/eller skriver speglar människorna, samhällsutvecklingen och dagspolitiken. Orden visar vilka vi vill och inte vill vara (de ord vi inte använder; de ord som ”utmönstrats”, enligt SAOL). Det finns två motsatta – de kan nog kallas extrema – grupperingar vad gäller synen på SAOL. Den ena grupperingen består av ”språkpoliser”, som de gärna också benämner sig själva. Den andra verkar innehålla rätt många nya, aspirerande författare.

Jag följer deras diskussioner – ja, härjningar – på facebook. Språkpolisen, som är sin egen lagstiftare, åklagare och domare, känns igen på att hen inte tycker om hen (ordet finns med i nya SAOL) utan vill att svenska språket ska förbli som det är, det vill säga som det var på 18- eller 1700-talet, förmodar jag. Den andra gruppen har åsikten att Svenska Akademien minsann inte ska bestämma över svenskarnas språkbruk. För en tid sen drevs en lika märklig som fascinerande diskussion om varför det är rätt att – också år 2014 – använda ordet neger.

Här bör påpekas att SAOL faktiskt inte sammanställs av Svenska Akademiens ledamöter utan av en särskild SAOL-redaktion vid Göteborgs universitet. SAOL reglerar inte heller svenskt språkbruk utan är en förteckning över ord som – vid den tidpunkt då ordlistan ges ut – används i svenskan. Till 95 procent, åtminstone. Vissa ord har nämligen försetts med varningar. Skitbra är till exempel vardagligligt (förkortat ”vardagl.”) och pippa ”starkt vardagl.” medan kommunalpamp anges som ”ngt nedsätt.”, byling som ”nedsätt.” och slampa som ”starkt nedsätt.”. Ordet neger är – blott – ”nedsätt.” men där ges även ett förslag: ”använd hellre svart (person)”.

Att klassificera de vardagliga alternativt nedsättande orden exakt rätt måste ha varit en delikat balansgång på språkvetenskapens slakaste lina. Vad gäller n-boll så har ordet försvunnit mellan förra och nya upplagan av SAOL. Det betyder inte att det är i lag förbjudet att använda vare sig n. istället för svart och n-boll istället för chokladboll men det säger en hel del om dem som använder orden.

Några av 13 000 nytillkomna ord (förutom hen): genuspedagog, hipster, karriärcoach, latte, regnbågsfamilj, selfie, skärmdump, twittra, vabba och vobba, överklassafari…

Alla ord
Den upplaga av SAOL som – hittills – innehållit flest uppslagsord var den nionde, utgiven 1950. Där fanns 155 000 ord. På nätsidan http://www.saolhist.se återfinns alla ord som förekommit i SAOL:s olika upplagor.

Tveksamma ord
Apropå SAOL-redaktionens ”utmönstrade” ord så har jag också en egen lista med ord som jag aldrig skulle skriva. Några av dem, nämnda för första och sista gången:

PK (politiskt korrekt). Används för att snoppa av diskussionen med såna som i den fria marknadens tid envisas med att babbla om till exempel solidaritet.

Utanförskap. Vad betyder det? Utanför vad: samhället, livet, mänskligheten? Ett ord som tar ifrån människan hennes värde.

Den fria marknaden. Finns ingen helt fri marknad – eller ge mig ett exempel, då.

Vänstern. Skiftande betydelse för att benämna allt som, sett från höger, inte uppskattas. Innefattar för närvarande V-S-MP-FI. Lika dumt som att klumpa ihop M-FP-C-KD-SD med benämningen högern.

Nytt ord
Cia Wahlgren gör mer än bakar semmelwraps på Mina sockerdrömmar i Sjöbo. Härom veckan lanserade hon, intervjuad i kollegan Skånska Dagbladet, ett verb som jag inte hört förut. Nämligen hunda. Det finns ett fåtal tidigare belägg, som det heter, men inte många. Vilket bra ord – hunda – som säger exakt vad det handlar om. Tänk om Mikael Wiehe haft det i sitt ordförråd när han översatte ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan. Då hade den kunnat gå så här: ”Jag tänker inte hunda på Maggans bar nå´ mer…”

Favoritord
Mejl och mejla – dessa enkla, lättanvända ord – anges som ”vardagl.” också i nya SAOL, vars redaktion fortfarande verkar tycka att vi ska använda de otympligare e-post, e-brev och skicka e-post. Men ska vi slå vad – till femtonde upplagan har klassificeringen försvunnit…

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Annons