En av 99 proggplattor: Fläsket Brinner

Fläsket Brinner (1971)
Omslag: Hans Esselius (foto & kollage) med andligt bistånd av Kjartan Slettemark och Eva Brundin

LP:n börjar med att Sten Bergman, organist och flöjtist, sticker fram huvet till mikrofonen och säger: ”Vi är uppvärmningsband här. Fläsket Brinner heter vi.”

Plats: Konserthuset i Stockholm. Datum: den 1 december 1970. Fläsker Brinner värmer upp inför – och ska strax spela skjortan av – huvudattraktionen: Frank Zappa med Mothers of Invention.

För mig var Fläsket Brinner lika med Sten Bergman. Han startade bandet (först under namnet Atlantic Ocean fast med nya medlemmar) och hans toner – oavsett om de kom från hammond eller tvärflöjt – var musikens hjärta och blodomlopp. Övriga musiker spelade liksom runt omkring honom.

Efter bara ett drygt år försvann Bergman från ”sitt” band. Fläsket Brinner fortsatte att spela och visst lät det fortfarande bra men det var inte längre samma musik och samma Fläsket Brinner.

Det här är förstås en orättvis beskrivning. Men så kändes det på 70-talet och så känns också idag när jag hör musiken. Lite mer objektivt kan Fläsket Brinner beskrivas som ett möte mellan rock och jazz. Musikerna kom från bägge hållen men resultatet blev varken det ena eller det andra utan något tredje och fjärde.

Sten Bergman hade kompat rocksångaren Jan Rohde, spelat pop i Atlantic Ocean och även dixielandjazz. Per Bruun, elbas, spelade soulpop i Steampacket (med Mikael Ramel) och Bengt Dahlén, elgitarr, hade varit med i Lenne & The Lee Kings. Medan Gunnar Bergsten, saxofon, och Erik Dahlbäck, trummor, var jazzmusiker som på senare år försörjt sig på att spela dansmusik.

Skickliga musiker, virtuoser och personligheter. Var och en sin egen musiker. De drog åt olika håll. Men trots de musikaliska sprången och spretigheten kännetecknas Fläsket Brinners musik av lyhört samspel. Musiken hålls ihop av det genomgående svänget, mjukt och jazzigt.

Mitt i allt brinner Sten Bergmans hammond som en kamin. Orgeltonerna klingar svenskt och folkmusikaliskt i ”Gånglåten” och virvlar som en fors i inspelningen från Liljevalchs. Det kan låta snarlikt Bosse Hansson men Bergman är spelskickligare. Hansson, som skulle hoppa in efter Bergman, finns redan med på orgel i en av låtarna.

Ljudteknikern Anders Lind spelade in Fläsket Brinners första LP live: från konserter och live i studion. Det ger känslan av att man aldrig är här (vid skivspelaren) utan alltid där (på den plats där musiken blev till). Ljudet lyfter musiken så ingen kan tycka annat än att Fläsket Brinner är en av Sveriges främsta instrumentalgrupper. Någonsin!

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)