I CD-spelaren: Emmylou Harris

Emmylou Harris
Stumble Into Grace
(Nonesuch)

EmmylouJu mindre country desto bättre, brukar jag säga. Oj! vad Emmylou-fansen då blir uppretade. Men jag föredrar dagens Emmylou Harris, som sjunger ur sej själv, före den tidigare, som sökte sej till countrygenren.

På albumet ”Stumble Into Grace” vandrar hon vidare längs den väg för vilken Daniel Lanois-producerade ”Wrecking Ball” (1995) pekade ut riktningen. Här har Malcolm Burn, tekniker på nämnda album och även producent för ”Red Dirt Girl” (2000), svarat för en lika svävande produktion, liksom funderande och sökande i själva ljudet.

Emmylou fortsätter att skriva egna låtar (ibland i samarbete med till exempel systrarna McGarrigle och Daniel Lanois). Hon skriver ur egna erfarenheter, sjunger både för oss och för att förstå sej själv.

Sången ”Lost Unto This World” om den lilla flickan som lämnar mor och far och går vilse i världen är vacker men sorglig. ”Time In Babylon” blir en svart skildring av USA från 60-talet och framåt.

Vissa sånger får mej att tänka på Dylan.

Inte så att hon kopierar men jag kan tänka mej att Bob Dylan kunnat göra till exempel ”Jupiter Rising”, som skiljer sej från övriga spår genom att vara lite snabbare och skumpigare, nästan rockig. Som hos Dylan ramlar blues-ackorden på plats utan att det blir blues.

Allt är inte lika bra, men allt är lika ärligt. Allt måste vara lika mycket Emmylou Harris. Det känns så det svider när hon sjunger.

Vad stod det egentligen på skylten när hon med Lanois som vägvisare svängde in på den här vägen? HEMÅT, tror jag.

(Hifi & Musik 2003)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s