I Deckarhyllan: finsk framtidsnoir

Antti Tuomainen
Helaren
Övers: Marju Hökfelt
(Forum)

helarenFörst som sist, så jag inte glömmer att skriva det: hoppas verkligen att ”Helaren” av Antti Tuomainen återfinns bland de fem titlar som Deckarakademin nominerar som 2012 års ”bästa till svenska översatta deckare”.

Det är tonen. Det är också berättelsen. Och framför allt sättet att berätta: den bordunton som Tuomainen skapar genom sitt sätt att skriva. Den kvarklingande ton som genast uppstår på romanens första sida och fortsätter att höras, ljuda och klinga också efter att jag läst sista sidan.

För där slutar inte boken. Tonen klingar vidare. Vad händer förresten i sista kapitlet – ja, i de sista meningarna? Historien klipps av, trots att den inte är slut. I romanen alltså, i mitt huvud fortsätter historien. Antti Tuomainen lockar och tvingar mig att tänka vidare, berätta och ”skriva” själv.

Berätta färdigt, som om det skulle gå. Skriva färdigt livet…

Tonen är mörk, den nyans som i krimi kallas noir. I mörkret kan man hitta en tråd till Raymond Chandler och en annan till den Philip K Dick som skrev SF-deckaren ”Androidens drömmar” (ju filmad av Ridley Scott med titeln ”Blade Runner”).

Men det är mest en känsla, som Antti Tuomainen omvandlat till sin egen känsla, berättelse och ton.

Platsen är Helsingfors, som både känns och inte känns igen. Tiden är framtiden – hur nära eller hur långt borta?

Tapani Lehtinen, poet, sitter i en buss på väg genom stan. Det regnar, regnar och regnar. Vattenflödet, som började i september, översvämmar Helsingfors. I stadsdelarna vid havet tvingades invånarna att lämna sina bostäder – nu har hundratusentals flyktingar flyttat in i de strömlösa, mögliga och vattenfyllda bostäderna.

Han läser på nyhetsskärmen som sitter på busschaufförens pansarglasbur: krig/väpnade konflikter inom EU (13 stycken), klimatflyktingar i världen (uppåt 800 miljoner), epidemivarningar (malaria, tuberkulos, ebola, pest osv), lättsam slutkläm (det blir bättre till våren, tror Miss Finland).

Själva kriminaltråden: Tapanis hustru, journalisten Johanna, försvinner. För att försöka hitta henne blir han sin egen amatördetektiv. Här finns en polisintendent (fast inte mycket till poliskår) och även en mass- eller seriemördare, ”Helaren”, som alltså gav titeln åt romanen.

Som jag skrev: mycket – det mesta – känns igen och ändå inte. Eller tvärtom. Antti Tuomainen skriver på den smala, dallrande gränsen mellan overkligt och verkligt, troligt och otroligt, påhitt och sanning. Ren lögn eller alltför sant.

Han skriver sannolik fiktion, som får mig att tro, på gränsen till veta, att resultatet av människors oförmåga att ta itu med dagens verklighet och därmed framtiden definitivt kan leda till denna dystopiska apokalyps.

Han försöker också, det gör inte saken bättre, få mig att tro och förstå att de goda krafterna i samhället inte måste vara bättre och mer goda de heller. Det fundamentalistiskt goda leder så lätt över till det desperat onda.

Så spännande att man måste läsa men så obehagligt att man egentligen inte vill. Antti Tuomainens framtidsnoir Helaren kan vara årets bästa översatta krimi.

Uppmaning till förlaget Forum: låt översätta och ge ut också hans tidigare krimiromaner: ”Tappaja, toivoakseni” (2006) och ”Veljeni vartija” (2009). Svenska titlar skulle bli, ungefär, ”Mördaren, hoppas jag” och ”Min broder”.

PS. Nej, jag hoppades för mycket. Knappt hade jag hunnit skriva klar den här texten förrän Svenska Deckarademin offentliggjorde årets nomineringar av svenska och översatta kriminalromaner. ”Helaren” av Antti Nuomainen återfinns tyvärr inte på nomineringslistan.

(LO-Tidningen 2012)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s