Backafestivalen
Tjörnedala, Baskemölla
den 10-12 juli
Backafestivalen firade 10-årsjubileum med att utöka till en tredagarfestival. Dags att dra lärdom av de festivaler som varit och planera inför framtiden. Om Backafestivalen har en framtid? Sista året för en av producenterna, Petter Wickman, och inte heller säkert att den andra arrangören, Elin Collmo, blir kvar till nästa år.
Start i torsdags och överraskande stor publik redan första kvällen, när årets festival började för mig med att gruppen Sallyswag spelade utomhus på Backascenen. Modigt eller dumdristiskt att ha huvudscenen under bar himmel och hoppas på sol?
Nio kvinnor med spretig sättning (trombon, trumpet, klarinett, elgitarr, elbas, trummor och två sångerskor samt Sallyswags initiativtagare Erika Risinger på fiol) och ännu spretigare musik. Afrofunkigt och anarkoklezmer, influenser av folkliga visor från Sverige och Balkan, rap till en svensk folklåt med baktakt á la reggae.
Det spelas otajt tajt. Nej, missförstå mig inte. Varje musiker kan liknas vid ett elastiskt band som drar iväg åt sitt håll men ändå hänger ihop med helheten. Det gungar lössläppt och just gummibandsaktigt.
Sallyswag sätter stämningen: bakåt till 70-talet och framåt igen. Backafestivalen blir en kombination av Gärdesfesten och ett kvinnoläger (och i år också, vid flera framträdanden, ett politiskt möte).
Sallyswag på scen vid ett annat tillfälle.
Publikspaning: Ännu en generation av ekologiska rastahippies är på gång och dresskoden fattig bonddräng (keps, för korta byxor, hängslen, arbetsskjorta) börjar synas. Men framför allt sträcker sig publikens ålder från i princip nyfödda till pensionärer.
Barn, barn, barn. Så finns här också många barnarrangemang – från den klättriga, hoppiga halmborgen till en kurs i jonglering. På scenerna: kvinnor, kvinnor, kvinnor. Kvoterats in? Kanske, kanske inte. Det kan ju bero på att Backafestivalen väljer den bästa musiken och då blir det många kvinnliga musiker.
På fredagen skyndar jag mig till ett seminarium i Cafétältet där festivalens tio år ska sammanfattas och framtiden diskuteras. Seminariet är inställt. Varför? Det blir till att boka in mitt eget seminarium – alltså göra en intervju – med arrangörerna.
The Bandettes succévideo med ”The Beard Song”.
The Bandettes (fyra tjejer med egna låtar i en ospecificerad amerikana-genre) spelar till tröst i Danstältet. Jag gillar den mjukt rullande rytmen och ”The Beard Song” var onekligen värd att bli en världshit via Youtube. Främst: så fin stämsång.
Kall blåst på kvällen, när Paraden – ännu ett proggreggaeband som grott i svensk skogsmark – spelar utomhus. I den kalla vinden passar det bra med värmande reggaerytmer. Blås och elgitarr, manlig sång och två körsångerskor. Kul med lite jazz i reggaen – till och med scatsång – och givetvis en låt om grönsaksodling.
Fredagsavslutning i Danstältet: Cleo och Kristin Amparo rappar och sjunger till ljud, rytmer, mix och trix från duon Brooke ´n´ Tipsy. Inte minst samtalar de – om kvinnor, EU-val och Sverigedemokrater – med publiken. Total respons! Vilken närhet, det gäller både artister och publik.
Cleo och Kristin Amparo verkar ha ett rytmiskt lod i sig. De kan förhålla sig som de vill till musiken och ändå stanna kvar i rytmen. Som enäggssystrar byter de av varann. Kvällens tolkning av ”Pappa kom hem” – med anknytning till Evert Taube – är ju sensationell. Oj-oj-oj som Kristin Amparo kan sjunga!
Musikvideo med Cleo, Kristin Amparo och Broke ‘N Tipsy: ”Gå På Salong”.
På fredag eftermiddag: regn. Det meddelas att Ale Möller-konserten blir den sista utomhus. Övriga konserter flyttar till Danstältet. Trots regnet lockar Ale Möller Trio fullt med folk framför Backascenen.
Mandola, dragspel, spilåpipa, näverlur, mungiga och vägpinne. Då har jag bara nämnt hans egna instrument. Mats Öberg spelar keyboard och Olle Linder diverse rytmer. ”Can´t Buy Me Love” (Beatles) som bouzouki-rock, malmöitisk jazzblues på ”näverstrut” och en hyllning till Ion Falceru, Ravi Shankar och Evert Taube.
”Falceru är en romsk flöjtist som lever i påvra förhållanden. Går ni förbi en tiggare på gatan”, säger Ale, ”så kan det vara Ion Falceru.”
Nej, festivalproducenten Elin Collmo är inte – trots regnet – missbelåten med utomhusscenen. ”Det var fantastiskt första kvällen”, säger hon, ”när Sallyswag spelade under stjärnhimlen. Och nu har vi ju flyttat in i Danstältet.”
Elin tvekar. Fortfarande. Orka ett år till? Fast sen pratar vi… Nej, inte jag, för journalisten får knappt en syl i vädret. Det är Hanna Thorstensen i Backafestivalens styrelse, annars dansare, som pratar, pratar och pratar. Och övertygar: sig själv, Elin och mig. Det pratas om fem ”m” – som i möten, musik, mat, miljö och mångfald. Hur viktig festivalen är för att visa traktens ungdomar att det går att göra nånting. Vacker natur som kan användas så här.
Sist konstaterar en mycket energisk Hanna Thorstensen: ”Det måste bli en fortsättning.” Medan jag skyndar iväg för att hinna höra något av fiolspelmannen Mats Edéns och slagverkaren Tina Quarteys förening av värmländska folklåtar och afro-latinska rytmer.
Sousou och Maher Cissoko live på scen, tyvärr inte från Backafestivalen utan en tidigare konsert.
Strax efter visar Sousou & Maher Cissoko så otroligt samspelta de blivit, oavsett om båda spelar västafrikansk kora eller Sousou kompletterar på gitarr. Maher soloplockar så det glittrar om tonerna. Paret Cissoko anknyter till det inofficiella politiska temat genom att bland annat hylla Aline Sitoe Diatta, ung senegalesisk kvinna som stod upp mot den franska kolonialmakten.
Emil Jensen avslutar min Backafestival. Dikter och sånger till gitarr om politik och tafatt kärlek. Som låtskrivare kan han vara sämre och bättre men vilken språkfyndig stå upp-poet. Med rimmade ordflätor beskrivs svenska tåg som ”väldigt oftast försenade” och påpekas att när SD och andra nationalistiska partier nu samarbetar i EU så ska de bilda organisationen ”Nationalister utan gränser”.
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 