Gunnar Ollén (1913-2014)

Gunnar Ollén, 87, är lättpratad men inte så lättintervjuad, i den betydelsen att han pratar gärna och mycket men inte alltid om det som reportern försöker styra honom att diskutera. Helst berättar Ollén någon anekdot från arbetet med radio/TV.

Följande utspelade sig på Kungsgatan 8 i Stockholm – alltså före 1950, då Gunnar Ollén skulle flytta ”till Södern” och bli chef för Radiotjänst i Malmö. Personer: Lennart Hyland och Ollén själv.

– Hyland var hallåman och hade påannonserat en föreläsning. Nu ville han spela en omgång bordtennis. Både han och jag gillade ju pingis och det fanns ett bordtennisbord på radion. Men kan vi spela under sändningen? undrade jag. Ingen fara, svarade Hyland, jag hör när han slutar läsa.

– Men föreläsaren hade en egenhet. Ibland gjorde han en längre paus. Efter att några gånger ha trott att föreläsningen var slut lyssnade inte Hyland så uppmärksamt på radion. Plötsligt blev det tyst – länge – innan Hyland förstod att nu måste det vara slut och sprang iväg. En svettig och andfådd hallåman avannonserade programmet.

Blott en rolig historia?

gunnarollen_0

Klicka här för att se ett TV-porträtt av Gunnar Ollén.

Nej, jag tror att denna anekdot – och många liknande – säger en hel del om radio- och TV-pionjären Gunnar Ollén. Han var ingen förvaltare utan en byggare: tyckte om att uppfinna och bygga. Det var, med hans egna ord, ”kul å lira”. Oavsett om det gällde bordtennis eller radio/TV.

– Ja, det kan man ju säga. Att arbeta med radio och TV var roligt men naturligtvis också ganska jobbigt. Vill man vinna en match måste man ju slita.

Gunnar Ollén har kunnat/kan titulera sig kapten i svenska bordtennislandslaget (1930- och 40-talen), filosofie doktor och sedermera professor (på en avhandling om August Strindbergs 1900-talslyrik, 1941) samt distriktschef för Sveriges Radio/TV i Malmö (1950-79). Hans bokproduktion omfattar Strindberg, bordtennis, amatörteater och, nu senast, radio/TV i Malmö åren 1925-75.

Det kvalitativa och publika: huvud och fötter, kunskap och folklighet. I Olléns fall har detta inte varit motsägelsefullt utan kompletterande – dessutom en förutsättning för vad intervjuaren kallar hans ”kreativa olydnad”. Att göra som han ville och måste – snarare än cheferna i Stockholm ville – och göra det så bra, producera så populär och framgångsrik radio/TV, att han inte, kort sagt, fick sparken.

Fast om detta talar han ogärna.

– Det har pratats så mycket om min olydnad. Jag betraktar inte den som särskilt revolutionär. Det var bara några saker som måste göras.

– Att jag började sända skånsk TV i samarbete med den danska televisionen var till exempel inte så konstigt. Köpenhamn låg ju närmare än Stockholm.

– Det var viktigt att jag höll mig informerad om vad som hände på chefsregionen i Stockholm. Men jag kom från fältet – hade börjat som extra hallåman i Stockholm, kom sen till radioteatern där jag också gjorde allmänreportage.

– Jag såg mig aldrig som chef utan som en arbetstagare bland andra arbetstagare.

Om hur Gunnar Ollén byggde upp radion i Malmö genom att producera fler program än han fick och på egen hand införde TV i Skåne kan ni läsa mer om i Gunnar Olléns nya bok ”Det underbara som kom genom luften” (Sellin). Men hans numera omoderna ledarstil – inte minst på Sveriges Radio/TV – måste ägnas några rader.

Är det sant att du fortfarande besöker nytillträdda chefer på radio/TV i Malmö och hälsar dem välkomna? Ollén hummar jakande. Det är ju trevligt, men samtidigt blir du en bevakande ande i korridorerna? Ollén hummar något mindre tydbart.

– Människor är olika. Alla sköter saker på sina sätt, säger han. Att i en intervju kritisera efterföljande chefer är honom helt främmande. Men han säger också:

– Det berodde nog på att jag varit så mycket inom sporten men jag kände mig som en lagledare. Och som lagledare kan man inte gå och bära på hemligheter utan det gäller att snacka ihop sig.

– Jag uppfattade en chef som en person som kommer med idéer och impulser och sen samråder på så bred bas som möjligt. Man kan ju få bättre idéer än sina egna. Det verkar inte alla chefer tycka men så är det alltså.

Vad är public service?

– Jag har en mycket barnslig syn. Public service är alla program som inte enbart görs med tanke på att nå så stor publik som möjligt. På skoj brukar jag skilja på smala program för utvilade och underhållande program för uttröttade. De sistnämnda ska inte föraktas.

Radio eller TV. Vad har varit – och är – roligast?

– Jag tycker om båda. Radio är den förtroliga vännen. Jag har en liten radio som jag sätter på magen – här – och så ligger jag på rygg i sängen och lyssnar. TV är mer ett upplevelsemedium men också ett nyhetsmedium.

Sen tillägger han:

– När jag ser tillbaka på ett långt liv i medierna så tycker jag inte det varit förfelat när jag märker vilken betydelse för ett rikare livsinnehåll som både radion och TV-n har. De har förhindrat mången långtråkighet.

(KvP 2001)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s