På vinylspelaren: Maria Hörnelius

Maria Hörnelius
Det finns inget mörker.
Mörker är stulet ljus.
(Proletärkultur 1976)

MARIA HÖRNELIUS - 1976 - Det Finns Inget Mörker (2)Hennes senare LP, ”Skitiga barn”(Proletärkultur 1983), är lika bra. Där har Kent Andersson, skådespelaren och författaren, skrivit samtliga sångtexter och Rolf Marling tonsatt dem. Ja, som sammanhållen skiva – ett porträtt av Kent Andersson och genom honom Göteborg – är den LP:n kanske ännu bättre.

Om det inte hade varit för sången ”Brödupproret”, som inleder hennes föregående LP och vars refräng börjar med raderna ”Det finns inget mörker, min dotter. Mörker är stulet ljus.”

Sången är… oslagbar. Helt suverän. Den bästa sång som skrevs och sjöngs på 70-talet. En av de bästa sånger jag har hört. Någonsin. Lika vacker som stark, arg som förhoppningsfull, ändå.

Kent Andersson skrev också den här texten – ett slags socialistiskt skillingtryck, samtidigt en berättelse ur historien och en kampsång.

Först dateras textens innehåll: ”Minns 1917 barn, den kalla hungerns år…”. Därpå följer en, såvitt jag förstår, autentisk skildring av hur Göteborgs fattiga kvinnor spontant gjorde uppror för att få bröd – mat – till barnen och familjen.

Musiken har komponerats av Sven-Eric Johanson, klassisk tonsättare. Också den är genial. De dystra verserna går i moll, det börjar med ett Am-ackord. Refrängen drar något åt dur men också refrängen verkar avslutas i moll. Då – helt oväntat – byts Am ut mot ett A-durackord. En enda utbytt ton och sången, livet och den politiska kampen slutar i ljus och hopp. Trots alllt.

Kompet (dragspel, bas, trummor, flöjt, klarinett och trumpet) poängterar dragkampen mellan moll och dur och får också musiken att växla mellan folkligt, klassiskt och socialistisk marschmusik.

Maria Hörnelius framför sången som den sjungande skådespelerska hon är: både berättar historien utifrån och går in i den, blir kvinnan och mamman som bryter sig in i Asklunds bageri och springer hemåt undan polisens slag och rapp med fem varma limpor i sin famn.

Resten av LP:n är en inventering av de kompositörer som fanns i Göteborg: Tom Benson, Dan Berglund, Bertil Goldberg, Stefan Forsén och Johanson igen. Texterna har skrivits av Moa Martinsson, Ingmar Glanzelius, Carl-Otto Evers, Andersson igen och Hörnelius själv. ”En proletärmoders vaggvisor” hämtades från Brecht/Eisler.

Bra sånger – även om ingen, inte ens Brecht/Eisler, kan mäta sig med ”Brödupproret” – och framför allt tror jag på sångerna. Texterna blir dokumentära i Maria Hörnelius mun. Hon sjunger inte om utan är, i tur och ordning, servitrisen, proletärmodern och Anna-Carin, vilken dubbelarbetande kvinna som helst.

Uppvuxen, som det står på LP-omslaget, bland servitriser, lastbilschaufförer och hamnarbetare kunde sångerna ha handlat om henne själv.
__________________________________________

Sången ”Brödupproret” är med på samlingen ”Största hittarna 1970-95: Vol 1”(Kpml (r) 1995). Men det är det enda från Hörnelius LP-skivor som finns på CD.

Maria Hörnelius träffade Kent Andersson (1933-2005) när hon 1961 blev elev på Scenskolan i Göteborg. Sen dess har de samarbetat: på 90-talet medverkade hon i hans revyer på Teatern Aftonstjärnan på Hisingen och de gör sångframträdanden där ”Brödupproret” fortfarande finns med. Hörnelius har spelat allt från dramatik till revy, på scen och film och i TV.

Kent Andersson blev känd när han skrev ”Flotten” (1965), ”Hemmet” (1968, i samarbete med Bengt Bratt) och ”Sandlådan” (1969), vilka sattes upp på Göteborgs stadsteater och var milstolpar för 60- och 70-talens politiska gruppteater.

Sven-Eric Johanson var en i ordets bästa betydelse egocentrisk tonsättare av enmansoperan ”Petronella”, som han själv framför på LP:n ”Johanson på skiva” (Proprius 1972) såväl som elektro-akustiska ”Rotas Tenet” (1986 Slask 1995) och där mellan musik för orgel, kör, opera, symfoniorkester… Hans frisyr hade gjort Jimi Hendrix avundsjuk.

Övriga kompositörer: Tom Benson, kompositör/tramporganist, Dan Berglund, vissångare, Bertil Goldberg, medlem i Nynningen och den som satte igång vågen av Stå upp-komiker, samt Stefan Forsén, jazzpianist och tonsättare (kör, opera, musical m m).

Några textförfattare: Ingmar Glanzelius, f d musikkritiker i DN, och Carl-Otto Evers, dramatiker och regissör.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Afabeta 2006). 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s