John Tavener (1944-2013)

Så här kan man beskriva John Taveners musik: en katedral av/med musik och sång. Han öppnar porten till en kyrka och släpper in oss. Han stänger kyrkporten bakom oss. Så fyller Tavener kyrkorummet med musik och sång.

”New age-kompositör” har han kallats. Det är inte svårt att förstå. John Tavener skapar ett lugnt hörn, en avskild vrå: en tillflyktsort undan det moderna samhället. Men det är inget slutet rum – där finns en dörr och hela livet kan vi ju inte stanna i kyrkan. Taveners musik är en stunds meditation som ger oss styrka att ånyo ta itu med TV-nyheter och tidningsrubriker.

John Tavener

John Tavener (1944-2013).

Ändå är det fel att placera Tavener i skivaffärens new age-avdelning. Han använder inte, som många new age-musiker gör, elektroniska musikmaskiner: syntar och datorer. Hans musik är inte ny och modern utan traditionell – ja, urtida.

Den engelske kompositören John Tavener hör hemma i en musiktradition med de sjungande gregorianska munkarna i ena änden och Alfred Schnittke från Ryssland, Arvo Pärt från Estland och Henryk Gorecki från Polen i den andra.

Det här är musik med samma hjärta – en gemensam stämning och känsla. Kalla musiken religiös, kalla den andlig. Den är en motpol – ett slags protestmusik – till det världsliga.

Liksom Schnittke, Pärt och Gorecki har Tavener blivit ”kult”. Också popöron lyssnar på Taveners musik. Hans skivor är på väg att ta klivet från den klassiska topplistan till popmusikens stora försäljningslista.

Taveners senaste album, ”Akathist Of Thanksgivning” (Sony), är inspelat i Westminster Abby. Medverkande: countertenorerna James Bowman och Timothy Wilson, Westminster Abby Choir, BBC Symphony Orchestra med flera.

Men helst skulle inspelningen ha gjorts i en kyrka någonstans i Ryssland. Musiken komponerades till den rysk-ortodoxa kyrkans tusenårsjubileum. Den tonsatta dikten, en hymn, skrevs av en rysk präst i ett fångläger i Sibirien.

John Tavener, som alltså är född i England, konverterade 1977 till den ryska ortodoxa kyrkan.

Taveners mest kända komposition är fortfarande ”The Protecting Veil” (Virgin Classics). Musiken kan beskrivas som ”likadan” – fast utan sång. Här har cellon, som spelas av Steven Isserlis, rollen av soloröst. Liksom i ”Akathist” växer styrkan och skönheten långsamt, långsamt och fyller John Taveners musikkatedral.

(Femina 1994)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s