Också toner kan vara samhällskritiska – ja, politiska.

I förra veckan återvände han till platsen för brottet. Ale Möller stod på Victoriateaterns scen och såg ut över publiken. Han tänkte högt om ungdomstiden i Malmö, då Ale med flera protesterade mot ”inbilska poliser och dumma kommunpolitiker”. De var ”så envetna”, sa han, ”att vi måste ockupera huset”.

Malmös kommunpolitiker ville riva Victoria. Att inte huset jämnades med marken utan står kvar än idag och varje vecka fylls med musik och annat beror på den illegala ockupation av Victoria som skedde 1976. Glöm inte det, minns historien.

Ale Möllers världsmusikorkester har jag hört live flera gånger, liksom de årliga ”Jul i folkton”-konserterna (där han är en av de medverkande). Nu har han också bildat Ale Möller trio med Mats Öberg, keyboard, Olle Linder, slagverk/gitarr, och Möller själv på alla instrument som får plats i turnébilen: mandola, som han introducerade i svensk folkmusik, dragspel och en skog av flöjter, pipor och lurar.

Förresten, ni såg väl honom på årets Polarprisutdelning? Märkte ni hur pristagaren Youssou N´Dour satt och stirrade, häpet och förtjust, på Ale Möller som spelade flöjt, ett slags hackbräde och dragspel med orkestern. Resultat: Ale Möller anställdes som musikalisk ”assistent” till Youssou N´Dour.

Ale Möller sjunger ”Malmö blues” och spelar neworleansk näverlurstrumpet.

På Victoria inleder Ale Möller på trumpet, som han spelade i gruppen Jazzådé innan han lämnade Malmö. Han tar fram en näverlur, som han började spela när han bodde i Dalarna, och lirar jazz på den också! Mot slutet är det dags för vägpinnen – alltså en sån där som nu sätts upp vid vägkanten inför vintersnön – som Ale förvandlat till flöjt. Á la 70-talets musikverkstäder, då allt möjligt och omöjligt blev ett instrument.

Till detta återkommer jag. Först måste jag berätta en historia, både för att den säger en del om Ale Möller men också för att den är kul för mig personligen.

Det hände på 90-talet. Jag stannade bilen och gick ur för att vänta på färjan till, av alla platser, Rindö utanför Waxholm. (Vill ni veta varför så skulle jag göra ett radioprogram om ett svenskt 60-talsband, The Friends, och en av medlemmarna bodde där.) Också en annan bil stod och väntade. Ale Möller och folksångerskan Lena Willemark satt i bilen. Ale pekade och sa: ”Han där var min första kapellmästare.”

Pinsamt – fast kul. Och lite mallig blev jag ju för att Ale kom ihåg att han spelade med mitt spräckliga band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten på folkfesten i Malmö 1972 (och några andra folkfester). Fast det är nog nyckelbegreppet för Ale Möller som musiker och människa: aldrig glömma utan alltid minnas.

Det räcker inte med toner om musik ska ha ett samhällskritiskt budskap, för det krävs också en text. Så sägs det. Men det gäller inte Ale Möller. När han tar ”näverstruten” i mun och börjar spela jazzig blues som på trumpet – tänk er att Louis Armstrong kom från Dalarna – så förenas ett av de ursprungligaste uttrycken för svensk folkmusik med de omdömen (”negermusik”, ”apliknande konster och läten”, ”djungeln släpps lös”, ”ett hest djur från urskogen”) som recensenter gav ”Satchmo” när han 1933 spelade i Sverige.

Ale Möller skapar politisk musik med toner. Hans näverlurstrumpet spelar en ordlös antirasistisk kampsång genom historien och in i nutiden. För Ale Möller finns blott ett musikland: världen. Som när han spelar Pål Karls vals på mandola, ett stränginstrument som egentligen inte har en ton att göra med svensk tradition, och så plötsligt väver in Beatles-låten ”Can´t Buy Me Love”. Ja, folklåt som folklåt.

Ale Möller trio spelar ”en äkta skånsk tango”, blandar upp med frijazz och Frank Zappa-stök, sammanför indisk och romsk musik med Evert Taubes ”Sommarnatt”. Ale Möller tar till och med fram en mungiga, om någon minns det där lilla ”leksaksinstrumentet” som fanns i var hippies mun på 60- och 70-talen.

Ingen tvekan – i mina öron – att Ale Möller förvaltar de tankar och idéer som låg bakom 70-talets folkfester. Ale Möller trio spelar vidare från 70-talet: de spelar som nu fast då men nu. Vissa må påstå att det som uppstod på 70-talet (vänsterpolitiken, den progressiva musikrörelsen och så vidare) är över, dött och begravet. Men de har fel.

Och dessutom: Mats Öberg och Olle Linder är så skickliga – ja, virtuosa – och personliga musiker. Ale Möller själv är bortom alla såna begrepp. De toner som han spelar på sin näverlur går faktiskt inte att spela på en näverlur.

På nattygsbordet:

1) Andres Lokko: ”David Cameron fick nyligen sin cykel stulen” (Atlas). ”Popvänstern” bevisar ännu en gång att musik och politik hör ihop.

2) Granta 2 (Bonniers) med bland annat texter av journalisten Negar Josephi om Tel Aviv och advokaten Ferdinand von Schirach om sin farfar, nazisten.

3) Aino Trosell: ”Isbränna” (Tundell Samson). CD-bok där Stina Ekblad läser Trosells berättelse om Ritvas väg ner i avgrunden.

4) Björn Ranelid: ”Förbjuden frukt från ett fruset träd” (Bonniers). Äntligen läsdags för Ranelids nya Österlenroman.

5) Coko Moodysson: ”Aldrig god natt” (Kartago). Apropå maken Lukas nya film ska jag läsa om seriealbumet som den bygger på.

(Ystads Allehanda 2013)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s