Förra veckan tog jag bilen till Simrishamn, som enligt uppgift ligger långt från Båstad, för att gå en fortbildningskurs. I ett frukostmöte på Hamnplan skulle Ingemar Unge, journalist och kåsör, föreläsa under rubriken: ”Idéer får man inte, man stjäl dem (från sig själv)! En liten skrivarlektion.”
Nu är jag inte kåsör (tack och lov, som min hustru säger, eftersom kåsörens vanligaste ämne är familjen) utan anlitad för att skriva krönikor i Allehandorna. Fast egentligen är jag inte heller någon riktig krönikör, för sådana brukar behandla dagsaktuella ämnen, samhälle och politik. Liksom kulturredaktör Dahlström hamnar jag mitt emellan och blir skrönikör.
Det är ju bra, det gör skrivandet lite lättare. Kåsören måste vara rolig och krönikören ska vara bitsk.
Skrönikörfoto: Birgitta Olsson.
En skrönikör behöver inte vara mer än putslustig och bara bli lite arg ibland. Fast några tips skulle jag väl ändå kunna plocka upp från kåsören Unge…
Han jämförde sitt yrke med hantverkarens. Det stämmer, tänkte jag, att en kåsör – och även skrönikör – är ett slags montör, säg rörmokare, som i sitt och mitt fall ska montera ihop bokstäver, ord, skiljetecken och meningar.
Men, tänkte jag sen, det stämmer ju inte alls. Rörmokaren har både material och verktyg, rör och tång. En kåsör/skrönikör har verktyg men materialet – innehållet – måste skribenten skapa själv.
För honom, berättade Ingemar Unge, kan det börja med en verklig händelse, som när han satt på Kastrup och hörde att Mr Strauss efterlystes i högtalaren. Det blev inledningen på ett för övrigt helt påhittat kåseri där en rad kända namn (som Michael Jackson) kallades till utgångar och barer på Kastrup.
Aha! tänkte jag. Precis så är det.
En kåsör/skrönikör har något pyttelitet som ska bli större och mer. Det kan kännas som att vara en trollkarl med hög hatt – men utan kanin.
Trollkarlens trick går ut på att trolla fram en riktig kanin ur hatten. En skrönikör/kåsör måste leta reda på – uppfinna – en kanin att trolla fram och vem vet om det blir en kanin, det kan ju bli vadsomhelst, det kan bli en elefant, en krönika om ett par stulna röda gympaskor eller Ingemar Unge i Simrishamn.
Det händer att skrönikören tycker att den här gången lyckades han väl ändå, då vill han uppträda på Sjöbo marknad. Men oftare läser han alla sidor i tidningen utom den sida där han själv medverkar.
Ingemar Unge sa att ibland kan en text som varken är rolig eller bra ändå bli rolig och bra – först då – i mötet med läsarens referenser, kunskap och erfarenheter. Vem ska då ha arvode – skribenten eller läsaren?
(Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda 2007)
Erikssons kultursidor 
Lawrence Schiller berättade i Norman Mailers ”Bödelns sång” om hur han hade gästföreläst på en journalistutbildning i Salt lake City, samtidigt som han syntes kors och tvärs i media i samband med Gary Gilmore-historien. När han var färdig med sitt ”vanliga tal” om journalistens roll, om att behandla sina källor kritiskt etc var det dags för frågor, och den första frågan blev ”Mr Schiller, skulle ni vilja förklara varför ni har ett Gary Gilmore-bälte på er?”. Det visade sig handla om ett Guccibälte, med de två stora G:na i spännet. Han fann sig ganska snabbt och svarade ”Du är journalist, för du har hittat två saker som inte egentligen hörde ihop och kopplat samman dem, och det är vad journalistiken idag handlar om.”
Idag kan man väl säga att det också¨var krönikörens roll han beskrev: eftersom den moderna typen av pratkrönika oftast inte kan nöja sig med att gripa tag i en nyhet eller ett fenomen och diskutera det, det måste så att säga uppfinnas och meckas i texten, så blir det gärna ganska skruvade kopplingar eller ihophäktningar. Och ofta är det någons person – krönikörens eget jag eller bilden av någon filmstjärna, politiker, tv-figur – som får agera dragkrok. Man kan ha olika bud på hur bra aådana inlägg funkar, men det är problematiskt när krönikörerna i allt högre grad tar över rollen som debattörer, grindvakter eller självutnämnda talesmän för olika grupper. För den här sortens krönika brukar ju arta sig till ett rätt självhärligt format, det är mycket vevande med armarna, insinuationer, ”hörni” och ”jo vetni?” men lågt med analys och väldigt litet genomträngande, verklig debatt mellan olika åsiktstorpeder när de berört samma ämne. Debatten, den kritiska debatten blir utarmad till förmån för stora gester, anekdoter och utbrott.
GillaGilla
Nja.
GillaGilla
Problemet med de flesta krönikörer är att de är rekryterade för att de representerar vissa läsargrupper, åsiktsriktningar, kön, åldrar osv. Ytterst få rekryteras för att de kan skriva. Det blir sökt, tillgjort, skruvat; Mann merkt die absicht unt wirt verstimmt. Flera kan inte ens stava.
GillaGilla
Nej, just det, den här typen av krönikörer handlar om att sikta in sig på vissa målgrupper som man vill få att köpa tidningen (t ex yngre storstadstjejer eller personer som tränar mycket) och det är identifikationen med den persona man visar upp som betyder något, inte i första hand att texterna är bra. Det är någon sorts billig blandfärs det rör sig om. I t ex England har man inte lika låga krav på den här sortens skribenter.
GillaGilla