Gunnar Harding – den förste 90-talisten

Gunnar Harding har gett ut sina memoarer, sin självbiografi eller en minnesbok, ”Mitt poetiska liv” (W&W). Sina minnen men delvis också mina; på en sida i boken påminns jag om när han och jag mitt i nedanstående intervju, det nämns i boken, plötsligt gick iväg för att träffa bokförläggaren Christer Gidlund.

Jag påminns också – när jag läser att Erik Fylkeson sagt att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean” – om att det var likadant för mig. Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i bokhandeln som låg precis där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Harding Mitt Poetiska livGunnar Harding: ”Mitt poetiska liv” (2013).

Det var en annan bokhandelstid så två av hans diktsamlingar fanns inne, ”Lokomotivet som frös fast” (1967) och just ”Blommor till James Dean” (1969). Bokhandeln hade däremot inte mellansamlingen, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), så den köpte jag senare. ”Örnen har landat” (1970) – som jag fortfarande tycker är hans bästa, även om den inte är det, men för mig kom den i exakt rätt livsögonblick, det var den diktsamling av Gunnar Harding som skrev och talade, spelade och sjöng rätt och rakast in min hjärta – hade ännu inte getts ut.

Jag upplevde alltid Gunnar Harding som mycket vänlig, försynt och snäll. Konflikträdd, så beskriver han sig själv i minnesboken ”Mitt poetiska liv”. Men det tror jag inte riktigt på. Gunnar Harding reagerade på ett sätt som jag uppfattade som typiskt för honom när något oväntat – som skulle ha fått vissa andra författare/poeter att gå i taket och svära ve och förbannelse över journalisten – inträffade i samband med publiceringen av nedanstående artikel.

Två nya dikter av Gunnar Harding skulle tryckas ihop med intervjun men tidskriftens redaktör råkade blanda ihop pappren så dikterna gick i varann – det blev en och en helt annan dikt istället för de bägge Harding-dikterna.  Det roade Harding, att dikterna liksom hade börjat leva sina egna liv.

Gunnar Harding fick också mig att bli poet. För det var en tid då alla kunde bli såväl musiker som poeter (och konstnärer för den delen) eller åtminstone fick chansen att bli det. Utan Gunnar Harding hade jag aldrig skrivit en dikt, tror jag. Nu debuterade den unge poeten Bengt Eriksson i Grupp 72 tillsammans med bl a Bengt Berg, Börje Lindström och Ulf Lundell. Inte illa.

Jag kan bli hur långrandig som helst men bara ytterligare några minnen som poppade upp i huvet när jag läste ”Mitt poetiska liv”.

Harding nämner engelsmannen Allan Burgis (vart tog han vägen sen?) som bodde i Stockholm och gav ut den tvåspråkiga poesitidskriften Eureka. Burgis publicerade och översatte några av mina dikter till engelska. Vilka bra översättningar – så bra har jag aldrig diktat! Ungefär som när Gunnar Harding översatte t ex Allen Ginsberg och Leonard Cohen – så bra hade inte heller de  diktat, varken förr eller senare. 

Och jag minns tredje Gärdesfesten, då mitt skiftande band Låt 3:e örat lyssna & 3:e benet stampa takten hade gjort musik till några diktrader av Gunnar Harding: ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Janet Persson / som skrev brev till Bildjournalisten / och undrade hur man blir flygvärdinna”. Vi kompletterade med några rader om honom själv – ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Gunnar Harding / som skrev dikt i Evergreen / och undrade hur man blir Allen Ginsberg”.

Gunnar Harding stod precis vid scenen med ett av sina barn. ”Hör du”, sa han, ”hör du att dom sjunger om pappa.” Hon – för jag tror det var en dotter – var måttligt imponerad.

Apropå Gärdet så bidrog jag med några sidor om/med folkpop, som det kallades då, när Gunnar Harding blev redaktör för Lyrikvännen. Där trycktes folkpoptexter av bl a Philemon Arthur & The Dung och Ingemar Nilsson och jag skrev en introduktion om Gärdet och den nya folkpopen.  Som den finkänslige poet han var och är strök Harding ner min text till blott en A4-sida och ändå kom allt med från den långa drapa som jag hade skrivit.

Också när Gunnar Harding skrev och skriver prosa så skrev och skriver han som en poet. Men han diktar inte som en prosaförfattare.

För mig har Gunnar Harding alltid varit en politisk poet. Var det social- eller vänsterliberal som han kallar sig i minnesboken (letar men hittar inte tillbaks till sidan just nu)? Ungefär det är väl jag också, fast jag kommer från annat håll och har fötterna något mer till vänster. Han ville – det sa han när vi gjorde nedanstående intervju – att fantasin skulle = måste få plats och kunna samsas med samhällsengagemanget. Så tycker jag också – utan fantasi har varken  poesi eller politik någon chans.

*

Vem var det som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

*

I slutet av 50-talet fanns det en jazzklubb i Bromma som kallades San Jacinto Club. Jazzklubben höll till på Lillsjönäs herrgård – drottning Christinas fd jaktslott – och och hade ett husband som hette San Jacinto Jass Band.

Musikerna i bandet var jazzpurister: dixielandjazz ville dom inte veta av – den jazzmusik som San Jacinto Jass Band spelade var ursprunglig jazz direkt från jazzmusikens födelsestad New Orleans.

Gunnar Harding 1971, teckning: Bengt Eriksson.

Den var så direkt från New Orleans att musikerna ofta plankade dom gamla 78-varvarna ton för ton och när den svarte och legendariske New Orleansklarinettisten George Lewis besökte Sverige och spelade med San Jacinto Jass Band var han den ende som inte spelade exakt likadant som på sina inspelningar från 1942. Bakom trummorna i San Jacinto Jass Band satt Gunnar Harding.

*

S:t Eriksgatans historia är dess biografers.

På 50-talet låg där bl a Gnistan, Metropol, Strand och Roxy. Idag är allihop förvandlade till respektive möbelbutik, samlingslokal för Maranata och biljardhall – Roxy är den enda som fortfarande finns kvar.

Gunnar Harding började sina filmäventyr på S:t Eriksgatan i början av 50-talet.

Harding LokomotivetPå Gnistan såg han Errol Flynn genomborrad av hundratals indianpilar i slutscenen av ”De dog med stövlarna på”.

Ur mitt Gunnar Harding-bibliotek: debutdiktsamlingen ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

På Roxy visslade han ut Roy Rogers när denne på filmduken förälskade sej i en krokskruvslockig farmarflicka med vita stövlar och till smäktande violinister, som antagligen gömde bakom kaktusarna, sjöng ”Riding home across the prairie”. På Metropol svingade sej Tarzan i lianer och slogs mot militanta svarta. På Strand har han svårt att minnas vad det visades för filmer – där försiggick aktiviteterna i biosalongen.

Gunnar Harding och kompisen Lankan hade ett smart knep för att smita in på barnförbjudna filmer.

Lankan var lång och såg nästan ut som 15 men hade en tunn, spröd röst. Gunnar Harding var liten men hade djup målbrottsstämma. Så Lankan gick fram och visade sej vid bioluckan och Gunnar Harding gämde sej bakom honom och sa med sin målbrottsstämma: ”Två på nionde bänk.”

Harding Jameas DeanSen slängde vaktmästaren ut dom när dom visade biljetterna och dom fick gå på Rivoli istället – som visade en barntillåten film med Esther Williams som ”Vattnets Venus”.

Diktsamlingen ”Blommor till James Dean” (1969).

James Dean däremot såg Gunnar Harding på Birger Jarlsgatan.

*

– Jag tror det var 58, säger Gunnar Harding, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Nån läste hans dikter.

– Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han nånsin hört.

*

Av detta blev poeten Gunnar Harding till.

Harding ÖrnenPunkligt klockan 10.45 kommer han varje vardag upp ur Rådmansgatans tunnelbaneuppgång.

Diktsamlingen ”Örnen har landat” (1970).

Han promenerar dom cirka sjuttiofem stegen fram till Sveavägen 68, slänger en snabb blick i Tidens bokhandel, öppnar porten och går uppför trappan till första våningen och in genom dörren som det står bl a Tidens lyrikklubb på.

Bakom den första dörren på korridorens vänstra sida har han sitt arbetsrum och på arbetsrummets skrivbord ligger dagens post: tidningar och några brev. I åtminstone ett av breven står det ungefär så här:

”Jag har läst Lyrikvännen sedan starten. Jag är en stor älskare av lyrik men nu måste jag upphöra som medlem. Lyrikvännen har blivit för politisk för mig: den är ett näste för vänsterextremister.”

Harding GasljusEgentligen är brevets ord riktade till Stig Carlson. Men han är svarslös idag. Hade han ännu levt hade han antagligen skrivit ett svarsbrev med samma ord som han skrev i inledningen till Lyrikvännen 56-6 1970:

Diktsamlingen ”Gasljus” (1983).

”Men det här är ju politisk dikt!

Ja, än sen då – är inte det mesta vi rör vid och kommer i beröring med ‘politik’.

Den som är rädd för det må ju skylla sig själv.”

Då Stig Carlson dog utsågs Gunnar Harding till hans efterträdare som redaktör för Lyrikvännen. Gösta Friberg utsågs till andreredaktör vid Gunnar Hardings sida.

Det är måndag idag. Gunnar Harding har just läst igenom dagens brev om Lyrikvännens framfart på politikens vänsterkant.

– Det kan verka taskigt, säger han och då drar han i sin mustasch som är den jämnaste mustasch jag sett och som ger honom ett mycket förtroendeingivande och vänligt drag.

– Det kan låta cyniskt men det är nu framförallt ungdomen det gäller att fånga upp. Få dom intresserade och engagerade innan dom låst sej i såna här positioner.

Harding Innerstad– Lyrikvännen kommer att gå ut med foldrar till gymnasier, folkhögskolor och ungdomsföreningar. Foldrar som är speciellt riktade till unga läsare.

Diktsamlingen ”Innerstad” (2009).

– Detta betyder inte att vi tänker bli så hysteriskt ungdomliga att vi stöter bort alla läsare över 30. Vi tänker behålla Lyrikvännens mångsidighet men återvinner vi dom unga läsarna kan Lyrikvännen bli en bestseller igen och detta skulle komma alla kategorier läsare till godo, säger han och då ser han ut som James Dean.

Nån gång på 50-talet klev James Dean ut ur filmduken som ”Ung rebell” flimrade över och gick ner bland publiken och blev till Gunnar Harding.

I sin blekbruna skinnväst som jag aldrig sett honom utan, blåa manchesterjeans och håret som är rufsigt av blåsten verkar han bara ha stigit av motorcykeln för en minut sen och satt sej ner vid skrivbordet. Men samma okända och fjärran framtid i blicken som James Dean när han körde av vägen 1955 och dog.

Lyrikvännen är en anhalt på vägen. Snart stiger Gunnar Harding upp på sin motorcykel Lyriken igen och lägger i ettan och axar rakt igenom litteraturen. (För vanliga bensindrivna motorcyklar får han inte sätta sej på – han har inget körkort.)

Harding tolkningarSom knutten älskar bågen älskar Gunnar Harding lyriken. Dessutom tror han på den:

– Under 70-talet blir lyriken en folkrörelse, säger han.

”En katedral av färgat glas”, presentations- och tolkningsvolym: Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997).

– Den kommer att betyda mer än popen, filmen, veckopressen och folkhögskolorna har betytt tillsammans.

*

Innan Gunnar Harding träffade lyriken och blev förälskad i den ville han bli bokillustratör. Han gick på Konstfack. Efter en termin upptäckte han att dom böckerna som han ville illustrera inte skrevs. Då slutade han.

Han vandrade ut och in på universiteten i Stockholm och Uppsala och resultatet blev en splittrad fil kand med bl a en trea i litteraturhistoria som inte berättigade till någonting.

Han vikarierade som svensklärare på gymnasier och polisskolan.

Han stod i Sandbergs bokhandel och sålde böcker då Bob Dylan var i Sverige och kom och frågade efter Baudelaire på engelska.

Harding KreolOch han gjorde lumpen som kavallerist på K4 i Umeå. Det äventyret har han beskrivit i sin första diktsamling, ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

Poetisk fackprosa: ”Kreol. Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i New Orleans” (1991).

Han gillade det inte. Redan på perrongen på Umeå central såg han vart det bar hän. ”På perrongen stod en officer med ridstövlar, sporrar och en blå damcykel”, skriver han. ”Jag hade aldrig sett nån med ridstövlar och damcykel förut.” Berättelsen om Kungliga Norrlands Dragoner, K4, är skriven på lyrisk prosa eller kanske kan det kallas prosalyrik?

Det finns inget svenskt i denna lyrik. Däremot finns det stora likheter med Allen Ginsbergs berättarlyrik – som dikten ”Wichita Vortex Sutra”, inspelad på bandspelare medan Ginsberg åkte Folkvagnsbuss genom Mellanvästern för att läsa dikter på universitet i Wichita, en stad som representerar den okunnighet och oskuldsfullhet som enligt honom möjliggjort Vietnamkriget.

Detta är nu inget konstigt. Redan innan Gunnar Harding debuterade som poet hade han översatt modern fransk, tysk, engelsk och amerikansk poesi.

Dikten ”Wichita Vortex Sutra” återfinns i samlingen ”Amerikansk undergroundpoesi” (i urval och översättning av Gunnar Harding, 1970). Tidigare hade han bl a översatt Allen Ginsberg i Ord & Bilds Amerikanummer. Och 1966 gav han ut tolkningsvolymen ”4 poeter” med Ginsberg, Apollinaire, Hollo och Kerouac på bokförlaget Bok och Bild.

Gunnar Harding samlingPocketsamling med dikter: ”Poesi 1965-2003” (2007).

På Bok och Bild utkom det fler böcker: ”Akrobater i Tredjeklasskupén” (1967) som innehöll tolkningar av poeterna Apollinaire, Cendrars och Max Jacob, en samlingsbok med bara Cendrars och Anders V Janssons något konstiga debutdiktsamling ”Magnecyl eller vänsteryttern sprintar i en sväng”.

Det är också en alldeles särskild historia förknippad med bokförlaget Bok och Bild: berättelsen om tre kompisar och en offsetpress.

– Ja, jag hade inget kapital, säger Gunnar Harding. Så jag översatte istället.

– Offsetpressen var en gammal, stor och otymplig sak som kostade 18.000:-.

– Den hyste vi in i ett gammalt nerlagt postkontor på Resarö. Pressen tog precis upp hela postkontoret.

Nu är offsetpresen såld. Bokförlaget Bok och Bild har i viss mån blivit Gidlunds förlag istället. Krister Gidlund var en av kompisarna – nu trycker han mest socialistisk litteratur. Offsetpressen och lyrikutgivningen blev ingen siccé. Allen Ginsberg är fortfarande nästan okänd i Sverige.

*

harding_amerikansk_undergroundpoesi– Provinsialism, säger Gunnar Harding och för honom är ordet provinsialism en svordom, ett av dom allra fulaste ord han vet.

Tolkningsvolym: ”Amerikansk undergroundpoesi” (1969).

– Provinsialism, säger han, allting beror på det.

– Kritikerna är inte intresserade av antologier och tolkningar av utländska poeter. Varenda svensk debutant blir mer omskriven än dom stora utländska poeterna.

Själv avsvor sej Gunnar Harding tidigt sitt svenska poetiska medborgarskap.

Han inte bara översatte utländska poeter. Hans andra diktsamling, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), består av tre förfalskade hyllningsbiografier till poeterna Shelly, Apollinaire och Ginsberg.

I sin biografi får Allen Ginsberg egenskaper av en frälsare. Han är poeten som kan samla massorna under utropet ”Vi måste rädda Amerika”. USA skickar CIA på honom och han flyr till Asien.

Men CIA är honom på spåren. Han blir upphunnen och tillfångatagen på ett tåg. Genom tågfönstret ser Ginsberg en cyklist på en blå Monark och ropar ”Poesin är på väg” till cyklisten.

Harding Sj'älvporträttDet är en svensk cyklist: Gunnar Harding, förstås. (Lägg märke till att Gunnar Hardings fortskaffningsmedel tills nu är cykeln. När han hör Ginsbergs ord förstår han att det är bråttom och byter cykeln mot den snabbare motorcykeln.)

Gunnar Harding, självporträtt från baksidan av ”Blommor till James Dean” (1969).

En annan svordom för Gunnar Harding är ordet akademism.

– Vadå? säger han. Har jag tagit en fil kand? Jag försöker glömma det.

Han ställer sej i mitten av ungdomsrevolten med dess drag av anarkism. Han översätter Bob Dylans sånger och utbrister:

– Bob Dylan är sin generations störste poet.

Gunnar Hardings dikter är utrpäglat antiakademiska, antiintellektualistiska, antisnobbiga, ja, om man så vill kan man kalla dom populistiska. Dom handlar om populärfilmens James Dean och om jazzen då den skapades i New Orleans av Buddy Bolden och betraktades som vulgär, neogroid och vildars vrål.

När han 1969 var i USA som ”visiting poet vid ett universitet” bodde han i Iowa City, en stad med samma atmosfär som i ”Ung rebell”. Han gick och såg om filmen och när han kom ut fortsatte filmen i verkligheten. Han skrev dikten ”Blommor till James Dean” och tog farväl av den rebell som James Dean symboliserar: ”Rebel without a cause”, som är filmens originaltitel – nu gäller det för dom medvetna revoltörerna att ta vid.

Han reste till New Orleans för att träffa George Lewis och fick höra att han begravdes för en vecka sen. Han åkte till staden Davenport – ett namn han läst på en platta med Bix Beiderbecke, inspelad 1925 på järnvägsstationen i Davenport. Men ingenting är som förut.

*

Gunnar Harding lägger ifrån sej sin översättning av Bob Dylans ”Sad eyed lady of the Lowlands” som Lyrikklubben ska skicka ut som present till sina studerandemedlemmar. Det är lunchdags. Vi går ut och äter.

Vi pratar om förra sommarens folkfester på Gärdet. Där folkpopen föddes. Popband som ingen hört talas om tidigare spelade pop och sjöng på svenska. I Lyrikvännens majnummer ska Gunnar Harding ha en sektor med folkpoptexter.

Harding Paula Tranströmer– Vi måste skapa nånting för lyriken som Gärdet var för musiken, säger han. Vi måste få ut poeterna från sina arbetsrum och träffa människorna.

– Under hösten ska vi försöka ordna diktuppläsningar. Få poeterna att skärpa sej. Det går inte att stå och prassla med papper och läsa innantill.

Gunnar Harding 2013. Foto: Paula Tranströmer.

– Och vi funderar på att om inte Lyrikvännen skulle kunna ge ut små billiga offsettryckta häften med dikter. Som bara kostar ett par kronor.

Jag föreslår Gunnar Harding att vi ska skriva popsånger tillsammans. Han tänder på det. Han är optimistisk, han. Han tror på poesin i alla dess former. Hans läppar ler inför framtiden.

Men han bör nog tänka på vad som hände James Dean: han körde av vägen med sin Porsche Snyder och dog. Och vad som hände Bob Dylan: han kraschade med sin motorcykel och var konvalescent i över ett år. Gunnar Harding bör nog köra försiktigt på sin motorcykel lyriken.

Men Gunnar Harding är inte skrockfull. Han ler.

*

Vem var det nu som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

– Jag kommer inte ihåg, säger han, Jag minns bara att jag blev ruskigt förbannad när jag läste det.

Ska man hänföra Gunnar Harding till någon ism får det bli… inte 70-talism och knappast en 80-talism utan 90-talism.

(Böckernas Värld 1971)

Varför började du rita serier?

Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan Klas Katt i Hell City 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.

(Serietecknaren Gunnar Lundkvist, intervjuad av Mats Jonsson i Galago nr 46)

Harding har landat

I fjol utgav Gunnar Harding diktsamlingen «Örnen har landat». Där ingår den dikt som heter ”Für Janet Persson”; hon som vi alla en gång var klasskamrat med, som skrev till Bildjournalen och undrade hur man blir flygvärdinna men hade för stora händer.

Som vi redan då misstänkte är denna dikt 70-talslyrikens första verkliga hit. I Göteborg har den rentav kommit i folk- eller i varje fall barnamun, liksom för övrigt poetens namn.

På Slottskogsfesten i somras framfördes dikten av popgruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten i en egen tonsättning. De pojkarna hade också lagt till en hyllningsvers till poeten:

Alla hade vi en gång en klasskamrat som hette Gunnar Harding
som skrev dikt i Evergreen
och undrade hur man blir Allen Ginsberg…

Någon som sysslar med barn och musik skrev upp det där och nu, sägs det, klättrar låten allt högre på den göteborgska daghemstoppen.

(Expressens kultursida 1971)

Bibliografi (från Wikipedia)

Lokomotivet som fröst fast (1967)
Den svenske cyklistens sång (1968)
Blommor till James Dean (1969)
Örnen har landat (1970)
Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971)
Skallgång (1972)
Poesi 1967-1973 (1974)
Ballader (1975)
Starnberger See (1977)
Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand (1977)
Bilddikt (1978) (tillsammans med Olle Kåks)
Den trådlösa fantasin (1978)
Tillbaka till dig (1980)
Gasljus (1983)
Stjärndykaren (1987)
Guillaume Apollinaires gåtfulla leende : en ändlös biografi (1989)
Mannen och paraplyet (1990) (text: Gunnar Harding; bild: Catharina Günther-Rådström)
Mitt vinterland (1990)
Kreol (1991)
Överallt där vinden finns : dikter i urval 1969-1990 (1993)
Stora scenen (1995)
Tal på Övralid 6 juli 2001 (2001)
Salongsstycken kring Dante Gabriel Rossetti (2001)
Det brinnande barnet (2003)
Dikter : 1965-2003 (2007)
Innerstad (2009)
Blues for Jimmy (2012)

Översättningar

Amerikansk undergroundpoesi (Wahlström & Widstrand, 1969)
Allen Ginsberg: Tårgas & Solrosor (FIB:s Lyrikklubb, 1971), tillsammans med Gösta Friberg
Den vrålande parnassen (1976) (tillsammans med Bengt Jangfeldt) (rysk avantgardepoesi)
O Paris – Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (FIBs Lyrikklubb/Tiden, 1978), med bidrag av bland andra Apollinaire, Max Jacob, Pierre Reverdy och Jean Cocteau.
Vladimir Majakovskij: Jag! (1985, 2007), tillsammans med Bengt Jangfeldt
Frank O’Hara: Till minne av mina känslor (1988)
Guillaume Apollinaire: Dikter till Lou (1989)(bilder av Olle Kåks)
Är vi långt från Montmartre? : Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (1995)
En katedral av färgat glas (1997) (engelsk romantik)
Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok (2000)
Där döda murar står: Lord Byron och hans samtida (2002)
Beat! (2005, 2006) (poesi och prosa från beatgenerationen, tillsammans med Per Planhammar)
Mina Loy: Baedeker för månresenärer (2006)
Catullus: Dikter om kärlek och hat (Urval och översättning tillsammans med Tore Janson (2007, 2009)
John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter (2012)

2 responses to “Gunnar Harding – den förste 90-talisten

  1. Otroligt intressant – jag upplever plötsligt hur mycket alla dessa Gunnar hardingböcker och lyrikvännen har betytt under mitt liv! Det är som mitt universitet. Precis samtidigt när jag läser artikeln ovan, kliver Gunnar Lundkvist in genom dörren och vi läser rörde tillsammans, (Men han heter bara Gunnar Lundkvist, Ulf Lundkvist är en annan god serietecknare) STORT TACK BENGT!

    Gilla

  2. erikssonskultur

    Tack! Nu rättat också (namnet).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s