Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

skifflebook chas mcdevittLonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

skiffbok mike deweFörsta succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s