Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson
– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.
Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.
Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.
Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.
Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.
Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?
Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.
Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.
Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.
Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.
En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.
__________________________________________
Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.
På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.
Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.
(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)
Erikssons kultursidor 
Vill inte vara den som leker besserwisser, speciellt inte när TG&S krymper. Det är så sorgligt när ens tonårs musikhjältar försvinner. Minns dem från många spelningar. Bl.a. den du skriver om 1968. I mitt minne var den på Konsthallen, strax bredvid och de hade just bytt namn till Harvester. Men jag kan minnas fel. Eller också är det två olika spelningar.
/Clas
GillaGilla
Konsthallen har du nog rätt i, så nu har jag ändrat det. Men Harvester, där har du fel. I så fall hade de ju bytt namn till International Harvester, väl. Om de hade bytt. Jag menar, bw som bw.
GillaGilla
Det är en verkligt stor musikant, ljud- och musikmakare världen har gått miste om. Det är alltför sällsynt med pionjärer och revolutionärer som Thomas och låt hans påverkan och betydelse för musiken för alltid vara ihågkommen. För bara några dagar sedan fick jag möjligheten att föra en intervju med Thomas, något som minst sagt känns overkligt nu när denna stund kommit. För den som är intresserad finns intervjun att läsa på http://www.radioskugga.tumblr.com Intervjun är förmodligen Thomas sista ord i sammanhanget. Vila i frid Thomas Mera Gartz, du kommer att leva vidare hos oss genom din musik, ord och kärlek!
GillaGilla
Vlrdigt väldigt tråkigt. Mera var en riktig gullgubbe som alla verkade tycka om. I alla fall gjorde jag det. Mycket. Svängde gjorde det om honom också. Mycket, och på alla sätt.
Jag har aldrig träffat en enda person som haft ett ont ord att säga om Mera.
Jag sprang på honom så sent som i måndags. Pigg som en mört deltog han i en demonstration mot utförsäljningen av allmännyttan utanför Stockholms Stadshus. Ett kärt återseende och en varm kram. Sedan skiljdes vi åt. Livet är förjävla konstigt…
GillaGilla
Läs denna fina minnestext!
http://modstroem.blogspot.com/2012/05/musik-for-krop-og-sjl-thomas-mera-gartz.html
GillaGilla
Jag har också tagit Thomas bortgång med sorg och bestörtning. Vi har tappat både en briljant musiker och filosof. Jag träffade honom på måndagen samma vecka som han gick bort, och tyckte då att jag aldrig sett honom så stilig och vital som den gången. Vi har ju också ”giggat” tillsammans i gruppen Rikets Säkerhet och gjorde en oförglömlig spelning på Hultsfred, som han även skrivit om på sin hemsida. När jag träffade honom berättade jag även att jag höll på att skriva en självbiografi där jag även berättar om denna spelning och att det var ett tillfälle då smeknamnet ”Mera” verkligen tydliggjordes. Jag började även nära tankar på att vi skulle göra ett nytt försök, nu när jag även börjat samarbeta med Mikke K, och deklarerade att jag fortfarande var lika giftig på scen som då det begav sig 1989. Att han sedan gick bort knappt en vecka därefter kunde jag i början inte ta till mig, och tycker fortfarande av det är en stor förlust för hela Sverige och hoppas att hans stjärna kommer att lysa starkt på hela stjärnhimmelen i all evighet
GillaGilla
Av alla obegripliga dödsfall är detta det mest obegripliga, vi brukar ses ibland på 172:an och prata en stund på väg till jobbet. Nu känns det så himla tråkigt att kliva på bussen och veta att han inte kan sitta där. Jag som knappt kände honom och inte direkt lyssnat på hans musik saknar honom jättemycket. Konstigt. Eller inte.
GillaGilla