Vykort från popens USA (2)

Två kvarter från Washington Square ligger Simon & Garfunkel-omsjungna Bleecker Street, det kommersiella Greenwich Village’s hjärta.

På Village Gate spelar Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. På Warwick Theatre visas Andy Warhol-filmen ”Lonesome Cowboys”. Men vi väljer – av ingen anledning alls utom möjligen intuitionen – att slinka in på Café au Go Go, sjunka ner på en knarrig träbänk och lyssna in Colwell-Winfield Blues Band och Steve Elliott.

Och plötsligt står han där: Jimi Hendrix!

Men här är han ingen glittrande idol och elektrisk clown som låter som en månraket eller ett flygande tefat med hjälp av wah wah-pedal, fuzzbox och andra elektriska aggregat.

Här är han en jord- och gatunära bluesmusiker, inte speciellt speciell men just därför ganska speciell ändå. En ordinär men bra, elektrisk men mjukt skön gitarrist, som hämtar låtar ur blueshistorien.

Helt oannonserad spelar Jimi Hendrix en timma för att sen försvinna lika plötsligt som han kom.

(Aftonbladet / Innerspalten 1969)

(Tillägg: ”Jag sov”, säger min nuvarande hustru. ”Vi hade kommit till New York samma dag, flygresan tog extra lång tid och jag var så trött att jag somnade. Ja, jag somnade och sov medan Jimi Hendrix spelade oannonserat där på klubben i Greenwich Village sommaren 1969!”)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s