Dolly Parton på Malmö stadion

Dolly Parton
Malmö stadion

Dolly Parton är professionellt naturlig alternativt naturligt professionell. Annars hade scenshowen kunnat bli outhärdlig.

Har man sett Dolly på scen förut, live eller via dvd/tv, så har man också sett och hört henne. Mellanpraten, ofta skämt om henne själv, det förbättrade utseendet och dumma blondiner (typ ”Jag vet att jag inte är dum” och ”Jag vet att jag inte heller är blondin”), måste ha återanvänts tusen gånger.

När ”Coat Of Many Colors” tillägnas hennes mamma och alla mammor och hon talar om mor och far som nu finns ”där uppe” och Dolly hoppas att de är stolta över henne, för det vill vi ju allesammans, göra föräldrarna stolta – ja, då är det millimeternära från att bli så patetiskt att det orsakar en översvämning av sentimentalitet.

Men aldrig att det blir det, för det är ärligt menat, det kommer från hjärtat.

Dolly Parton har återskapat sig själv som artist. Hon skapade artisten Dolly Parton av den lilla flickan från Smokey Mountain, förverkligade hennes – sina – drömmar. Artisten och människan är densamma. Kvinnan är den vuxna flickan, och den lilla flickan lever inuti Dolly.

Turnéaffisch.

Det är flickan som sjunger. Och det är märkligt: att Dolly Parton – trots all denna elektricitet och den höga ljudnivån, som får instrumenten att bli en tjock gröt av stadioncountry – kan sjunga så traditionellt och ursprungligt, förmedla så mycket ärlighet och verklighet, få alla sina levda år att höras.

Och samtidigt sjunga så tonsäkert och rent. Det var som om hon på Malmö stadion igår bjöd oss på ett glas källsbäcksklart vatten från bergen därhemma.

Välblandat låtval för alla i publiken men nog också för att Dolly Parton vill visa hela sin artistiska bredd.

Hon drar igång en allsång direkt med första låten, ”Two Doors Down”, sen blir det countryrock med ”Why’d You Come In Here Lookin´ Like That” och även ”Jolene” – kanske en kvinnoklassiker? – balanserar mellan pop och country. Dolly drar sig inte heller för att berätta hur länge sen det var hon skrev låten om kvinnan som försökte stjäla hennes man (och avslöjar därmed sin ”höga” ålder).

Hon kör ett gospelmedley med bland andra ”When The Saints” och ”Old Time Religion” och efter pausen inleds andra avdelningen med Elvis-aktiga ”Baby I´m Burnin´”.

I andra halvan kommer flera av de mest kända låtarna – som duettsångerna ”The Last Thing On My Mind” och ”Islands In The Stream”, ”9 to 5” förstås – då reser sig publiken upp – och balladen ”I Will Always Love You”, som hon sjunger allra, allra, allra vackrast.

Såg att några recensenter tyckte bäst om ”Little Sparrow”, som Dolly framförde nästan a cappella, endast kompletterad av elektriska gitarrljud och en körsångerska. Bra låt, som anknyter till gammelcountry och bluegrass. Men där jag satt på Malmö stadion (det kan ha varit annorlunda på andra sittplatser) lät det tyvärr inte så bra: sången pendlade mellan att låta för lite och alldeles för starkt.

Mina favoriter blev ett par andra självbiografiska sånger, den nämnda ”Coat Of Many Colors” och ”Backwoods Barbie”, titelspåret från nya albumet. Bägge anknyter till traditionell country och bluegrass, då dämpade sig musikerna och besegrade stadionljudet.

Det bör påpekas att många av de bästa låtarna har Dolly Parton också komponerat. Hon har en unik förmåga att få ihop lika enkla som personliga – ordet är geniala – låtar. Och detta oavsett om det är pop, som ”9 to 5” eller country, som än en gång nämnda ”Coat Of Many Colors”.

Många låtskrivare skulle stämma träff med Djävulen i vilken vägkorsning som helst för att kunna göra såna låtar.

(Ystads Allehanda 2008)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s