I deckarhyllan: Willén och Hellberg

Liselott Willén
Ingenstans under himlen
(Bonniers)

Amanda Hellberg
Döden på en blek häst
(Forum)

Mina favoriter ur årets svenska deckarutgivning hittills har blivit ”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén och allra mest ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg. Bägge är stilister; de kan verkligen skriva, använda ord och meningar, vilket inte är helt vanligt bland svenska deckarförfattare.

Liselott Willén har egentligen skrivit ett debattinlägg men slagit in det så väl i handlingen och spänningen att det aldrig blockerar läsningen. Fast när man slutar läsa, då har budskapet lagt sig till rätta i ens kropp. Skickligt gjort!

”Ingenstans under himlen” spinner kring ett nytt lagförslag om ett nationellt DNA-register. Christian Weber, den politiker som står bakom förslaget, medverkar i morgon-tv. Weber ger ett salivprov och hämtas några dagar senare av polisen: hans DNA matchar spåren som hittats på en ung flicka, våldtagen och mördad för tretton år sen.

Nu måste kollegerna snabbt distansera sig från Weber. Och hur ska hustrun ställa sig? Vågar hon lita på maken, tro att han ändå kan vara oskyldig?

Dessutom försvinner Chistian Weber när han ska bli häktad. Liselott Willén bygger ett pussel där alla bitar balanserar exakt mot varann: den bortglömda veckan för tretton år sen, skyldig eller oskyldig, vän eller ”vän” och hur hundraprocentigt säkert är ett DNA-prov, egentligen?

Amanda Hellberg skriver i en genre som blir allt mer vanlig: kombinationen deckare-skräck-övernaturligt.

Maja Grå, även med i Hellbergs prisade debutroman ”Styggelsen”, återkommer som huvudperson.

Mamman försvann när Maja var tio år, nu har dottern fått det första tecknet av henne, igen. Nej, inte ett livstecken: Maja reser till Brighton, där mamman blev mördad. Hon reser vidare till Oxford, där hon kommit in på konstakademin.

Det är utanpåhandlingen; viktigare är det som händer inuti, så att säga under handlingen, i Maja och i själva skrivandet.

Maja Grå är, som en skolkompis säger, ”en som ser saker”. Amanda Hellberg är sin tur en sån som vänder stämningar med en enda mening. Hellberg kan skriva ett helt vanligt kapitel, lagom stämningsfullt, om konstakademins elever och lärare – så plötsligt lägger hon in en mening som förbyter stämningen.

Man börjar frysa, armarna knottrar sig, det känns i hela kroppen. Hon har en enastående förmåga att skapa ”instant horror”.

Som när lukten av liljekonvalj, så som mamma brukade lukta, känns i elevrum nr 45. Eller när några skrivna ord, precis vad mamma brukade säga, syns i tomrummet mellan ett par böcker på en hylla.

Scary, minst sagt.

Ur ”Deckarhyllan” i Ystads Allehanda 2011)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s