Prat och fika med Kajsa på Hornsgatan

Året måste ha varit 1979 eller kanske –80. Några jag kände bodde i ett kollektiv på Skeppargatan i Stockholm. Jag kom dit på besök och genast innanför dörren hördes ljudet av en elgitarr. I ett rum till vänster om hallen satt en tjej på sängen, spelade gitarr och sjöng.

Det är mitt första minne av Kajsa Grytt.

Tänker på det medan jag sitter och väntar på café Puck på Hornsgatspuckeln. Under de cirka 23 år som gått har Kajsa gjort skivor med Tant Strul, som duo med Malena Jönsson och under eget namn, skrivit artiklar, pjäser och böcker.

Och fått barn, inte minst. Nyligen återkom Kajsa Grytt som skivartist – efter 9 år – med albumet ”Är vi på väg hem?”.

Kajsa Grytt.  Foto. Joakim Kocjancic.

– Den där bilden av mej, när jag sitter där med en liten förstärkare och en lånad elgitarr. Jag är förtjust i den, säger hon. Jag hade ingen dröm om att bli popstjärna, hade aldrig fantiserat om att göra låtar. När jag var 8 år spelade jag spansk gitarr, det var allt.

– Jag sprang före min tanke, säger Kajsa.

Kom ge mig allt, min kropp är öppen nu
du smakar salt
kom ge mig allt
(”Dunkar varmt”, 1983)

Man kan också säga att Kajsa Grytt i sitt musikskapande, både som låtskriverska och gitarrist, från Tant Strul och framåt, alltid vågat mer än hon vågat.

– Du menar att jag vågat mer än jag kunnat?

Nej, jag menar ordagrant – att du uttrycker någonting, snabbt och spontant, innan tanken och idén fångas in och hålls tillbaka av intellektet.

– Jag har aldrig kunnat absorbera hur man ska vara på en scen. Vad man ska säga. Hur man ska röra sej. Då uppstår en skörhet som kan vara svår att ta till sej, säger Kajsa och berättar om sin far.

Nu kan han, men förut kunde han inte se henne på scen. Han har varit orolig för att hon skulle spela eller sjunga fel. Det skulle vara pinsamt, tyckte han.

Skörhet? invänder jag.

I så fall lika med styrka, för det är ju modigt att handla intuitivt.  Det var det jag uppskattade allra mest hos de unga kvinnliga punkbanden: Slits och Raincoats i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige. De – ni – vågade så mycket. Ni förmedlade mod.

Kajsa Grytts nya album då, när vi pratade: ”Är vi på väg hem?” (2003).

– Rocken har så tunga mallar. Och de är väl ännu tyngre för manliga rockmusiker. Det var ingen skillnad i punken. Då skulle gitarrljudet låta som Sex Pistols. Min förebild var Keith Richards. Jag tyckte jag lät precis som han.

Men det gjorde du inte!

– Nej, jag vet.

– Tant Strul spelade respektlöst. Det var lättare då – när man inte kunde, inte hade övat tillräckligt. Idag får man kämpa som ett djur för att inte spela konventionellt och visa duktighet.

hej min vän, jag är tillbaks igen
känner du igen mig
(”Ökensand”)

Sitt nya album beskriver Kajsa med ord som ”nedtonat” och ”enkelhet”. Sång till egen gitarr och väl avvägda elektroniska ljud, oftast lågmält, någon gång uppåt rockvolymen. Ibland extra elgitarr, bas och trummor. Daniel Zqatys har producerat med känsla för varje detalj: fått Kajsas bräcklighet och styrka att balansera mot varann.

– Tidigare led jag av att alla sa att ”Kajsa kan inte sjunga”. Men det är över. Jag bryr mej inte längre.

– Jag känner inget behov av att ha en image som är någon annan än jag. Och ”jag” kan innefatta både en glad människa och en jättesjuk, en människa som klär sej spektakulärt eller har jeans och tröja.

– Texterna bara kommer ut. De är så nära mej. Och jag struntar i vad som kommer ut. Idag är jag mindre rädd för mina ondskefulla sidor, än när jag var yngre. Det kan börja med en bild. Som det gjorde med ”Fallen i graven”.

och hur jag än ångrar
och vad jag än ber
är jag fallen i graven med dig
(”Fallen i graven”)

– Hämnd och hat. Det är fula grejer. Jag vet inte varifrån det kom. ”Kniven jag satte i dig, i oss”, sjunger jag. Gör man någon människa riktigt illa så finns ingen försoning, ingen lösning. Man får alltid bära bilden med sej.

Orden gå, springa, fly och väg – som motsats till mål – återkommer i Kajsa Grytt texter. ”Historier från en väg” hette ett album med Malena Jönsson. ”Vägen” sjunger hon också om i ”Ökensand” och förstås i låten som gav namn åt det nya albumet:

för när vi kommer fram ska jag sova på ditt golv
jag ska bädda med tequila, jag ska bädda på ditt golv
och sen ska jag våga fråga – Är vi på väg hem
(”Är vi på väg hem?, text: Mariette Glodeck)

– Hur skulle omslaget se ut? Vad skulle skivan heta? Jag letade ord och fraser i mina texter men hittade inget som passade. Lite kul också att den här texten inte är min utan har skrivits av en kompis. För den stämde så bra.

– Är vi på väg hem? Det är ju ett barn som frågar så. Inga vuxna människor. En 42-årig kvinna ska ju vara så jävla säker och inte stå i en klänning, i en busskur, mitt i natten, mitt i vintern, i det där mellanlandskapet, och vänta på en buss som kanske inte kommer.

Ett sista citat ur intervjublocket, för att anknyta till det som Kajsa Grytt sa i början:

Kajsa Grytts nya, strax kommande album nu: ”En kvinna under påverkan” (2011).

– Jag vill stå på en scen och fånga ett rum med rösten. Nu för tiden känner jag mej nästan osårbar på scenen.

(Fönstret 2003)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s