Rasbiologiska skulpturer

Hem ljuva hem
Gert Germeraad
Kristianstads konsthall t o m 27/3

Några år har gått men jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att konfronteras med Gert Germeraads byster av polska lantarbetare, registrerade och fängslade av Gestapo, i Neongalleriets silo.

Gestaposerien: polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom.

När jag återser dem i Kristianstad har de fått sällskap av fler landsmän samt en rysk hjälparbetare och fungerar som klangbotten – ett facit – till något som känns ännu värre: den svenska rasbiologin. Så nära var Nazisverige.

Germeraads budskap är inte bara historiskt utan formuleras som en tyst, upprepad fråga medan jag går runt och ser hans skulpterade byster av svenskar. Frågan ställs i presens, just här och nu, när Sverigedemokraterna ska öppna ett partikansli i Kristianstad.

Hur mycket av samma rasbiologiska tänkande finns kvar på 2000-talet? Vilken syn har dagens så kallade pursvenskar på främmande människor, de som inte riktigt ser ut som vi?

Gert Germeraad arbetar i keramik och lera, målar skulpturerna med pigment och vatten. Han glaserar inte. Det ger en levande känsla, när som helst kan skulpturerna börja röra sig och tala med mig.

Självporträttskulptur som landsfader eller tyrann.

Vid ingången till konsthallen står Germeraad själv som skulptur; överdimensionerad, större än övriga skulpturer, antingen en landsfader eller en tyrann, eller bäggedera.

Utställningens huvuddel bygger på fotografier från Statens institut för rasbiologi (1921-1958). Lägg märke till sistnämnda årtal: först då upphörde Sveriges rasinstitut.

Människor kontrollerades och mättes (näshöjd, hårfärg, blygdhår med mera), fotograferades och klassificerades. De anonymiserades, degraderades till en sorts människa, en typ. Skulpturerna återger dem människovärdet. Germeraad skulpterar så realistiskt – med rynkor och fläckar – att typerna blir individer och personligheter.

Olika blusar, skjorta, kavaj, slips eller fluga. Ljust, svart eller grått hår, ibland skägg.

De kunde vara grannen i huset bredvid, någon vi möter på gatan. Det kan vara jag, tänker jag, när min spegelbild blir synlig bakom en av bysterna. De står på piedestaler med handvävda bonader. På väggen finns vepor där texter som ”Borta bra, hemma bäst” och ”Sverige, Sverige, fosterland” har broderats.

Ur serien ”Om rasbiologi”. Alla foton: Bengt Eriksson.

Gert Germeraad placerar rasismen i det svenska folkhemmet, det som var och drömmen tillbaks. Några byster syns mot en fond av hans svarta, snarare än svartvita, kolteckningar: en svit bilder där människans och därmed samhällets mörkaste skrymslen och vrår blir en minsta gemensam nämnare för omänsklighetens världshistoria.

(Kvällposten 2010)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s