CajsaStina Åkerström och hennes pappa

CajsaStina Åkerström
Du och jag, farsan
(Norstedts)

I början av 70-talet reste jag på turné i Danmark med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska författare, skådespelare med flera). En minst sagt galen turné och ett fantastiskt äventyr. Författaren Kai Henmark satte rubriken ”Nya tåget över Bält”. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Det här berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med honom vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter ”tåget över Bält” lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström-inspelningar gavs ut 1994 så fanns där också ett bonusspår: en tidigare outgiven inspelning från 1980 med en sång, ”Ingenstans (är man fri som en fågel)”, som han själv skrivit. Det var obehagligt, riktigt otäckt att höra honom framföra den självbiografiska texten om sitt, ordagrant, ”sönderslagna liv”.

Hela texten till ”Ingenstans (är man fri som en fågel)” återfinns i boken ”Du och jag, farsan”, som dottern CajsaStina skrivit om sin pappa (och även om farfar och mamma). Det är också otäckt att läsa boken. CajsaStina Åkerström skriver så utlämnande att det känns som att tjuvläsa. Men hon var väl tvungen att skriva och sen också ge ut det hon skrivit som en bok. Det var… ja, jag tror man måste använda ett så stort ord… livsnödvändigt för henne.

Dottern CajsaStina, ”namne med kallskänkan i Fredmans I:a epistel av Carl Michael Bellman”, beskriver boken som ett försök att ”återskapa något av de försonande samtal pappa och jag aldrig fick, i levande livet”. Hon längtar ”gruvligt” efter pappa, skriver hon.

Samtidigt som hennes skildringar av hur trubadurens lilla dotter skulle vara ständigt närvarande vid Fred Åkerströms sida – på turnéer, bakom scenen, vid filminspelningar, på krogen – är så hemska, så hemska.

CajsaStina Åkerström Foto: Magnus Bremefors.

CajsaStina föddes 1967. Hur ung och liten var hon inte, det var ju på 70-talet, tidigt på 70-talet, när hon skulle – måste – vara en kombinerad turnéledare och dotter. Sitta tyst på krogen och dricka (”vuxenpoäng”) Bitter Lemon, med is. Stötta pappa när han föll ur taxin. Eller sitta – lika stilla och tyst – vid köksbordet när pappa knattrade på skrivmaskin eller bytte gitarrsträngar. Följa med till alla ”hemmen” – med eller utan olika kvinnor – i olika delar av Sverige.

Och temperamentet: farsans gråt och ilska. Från det ena till det andra. Plötsligt. Där emellan spriten. Som CajsaStina skriver när hon följt och berättat om pappa, från Stockholm över den politiska tiden i Göteborg till den sista bostaden i Karlskrona: ”Jag dricker inte sprit på grund av det missbrukarbeteende jag bär latent inom mig.”

Bokläsaren och recensenten blir så ledsen. Livet ska inte vara så här. Barn ska inte behöva ha det så här. Men nu förstår jag varför jag känner mig så nervös varje gång jag hör CajsaStina Åkerström på skiva och ser henne på scen. Hennes nervositet blir min. Bara läs allt vad CajsaStina måste tänka på och göra för att ”i möjligaste mån… undvika stress”, när hon ska åka ut och spela.

CajsaStina skriver om ”pressen” på henne och Freds ”ångest”, om sin ”rädsla” för pappa som övergår i ”ursinne” när hon knackar på dörren till lägenheten i Karlskrona och ingen öppnar. Hon tror pappa finns där inne men inte vill öppna, att han sitter och tjurar.

Hur närgånget hon än skriver så är boken också full av kärlek och vilja att förstå, både pappa och sig själv. Försöka förstå hur beteenden, våldsamhet och ilska, kan ärvas från generation till generation: en far blir som sin far som blev som sin far. ”Du och jag, farsan” är en bok om två artister – det är ju därför man lockas att läsa den – men också en allmänmänsklig bok om svårigheten att hantera detta liv som vi måste lära oss att hantera om vi ska leva.

”Jag har som artist”, skriver CajsaStina Åkerström, ”lyckats skaffa mig mentala redskap som i avgörande lägen lurar mig att känna mig stark, trygg och som om jag hade total kontroll över situationen. Effekterna av det har positivt nog smittat av sig en del på mitt privata jag.”

Omslaget till CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström.

Hon frågar sin far, efteråt och postumt: ”Var det likadant för dig? Eller tog alkoholen udden av yrkets alla eventuella positiva effekter?”

(Ystads Allehanda 2010)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s