Jan Hemmel / Martine Castoriano (foto)
Skånska mord
(Roos & Tegnér)
Till genren ”true crime” brukar jag förhålla mig skeptisk. Ofta kan författaren gripas så av den spänning som också finns i verkliga brott att faktaboken övergår från dokumentär till fiktion och börjar likna en deckare.
Det är obehagligt, tycker jag. Brott och straff ska tas mer på allvar än så. (Ja, både i verkligheten och fiktionen, för den delen.)
Och jag tror att Jan Hemmel håller med mig. Hemmel, som på 80-talet regisserade några av TV-filmerna i dramaserien ”Skånska mord”, har nu gett ut en bok med samma titel. Här finns också bilder på brotts- och straffmiljöerna, historiskt och idag (de senare fotograferade av Martine
Castoriano).
Brotten som tas upp och beskrivs är – oftast – hemska.
Till exempel den lejde mördaren Jakob Persson Eld, som 1888 sköt ihjäl ägaren till gården Bessinge 8 i Östra Sallerup. Eller folkskolläraren Frans Oscar Bergstrand i Hörja, som år 1900 först förgiftade sina barn (sammanlagt nio stycken) och sen tog livet av sig själv. Ett tredje exempel kan vara Martin Svensson, som i början av 1900-talet dömdes för mordbränder, försäkringsbedrägerier och mord i trakterna av Sjöbo och Veberöd.
Också straffen är – var – hemska. Det handlade om straff = vedergällning. Redan i den första historien – om mordbrand, mord och stöld i Malmö 1819 – beskrivs ett förhör: den misstänkte bands vid en bänk och pryglades. De dömda mördarna halshöggs och steglades. En inblandad piga fick spöstraff.
Men var – alla – de människor som begick brotten och straffades på det hemskaste sätt – alltid – lika hemska?
Jan Hemmel isolerar inte brotten utan knyter ihop dem med människornas, ofta men inte alltid, fattiga liv. Han diskuterar privata mord kontra de statligt – och även kyrkligt – sanktionerade. ”Är straffen brutalare än brotten?” undrar Hemmel.
Mellan brottsskildringarna finns kortare avsnitt om straff och strafftänkande, avrättningsmetoder och bödlar. Hur tänkte bödlarna? Hur kändes det att vara skarprättare? Dessutom har Hemmel letat reda på en del skillingtryck, dåtidens rimmade och sjungna kriminalreportage.
Jodå, historien om den eventuella spionen Jane Horney, troligen skjuten 1945, återberättas också i Jan Hemmels bok, ännu en gång.
(Kvällsposten 2010)
Erikssons kultursidor 
Heia.
Under forarbejdet til en af mine bøger, Jagten på Naziguldet (papirbog 2011, side 169),ny udgave SPIONSKOLEN(ebog,2012, s. 210-11)gik det omsider op for mig at jeg i virkeligheden havde havde haft et kortvarigt, flygtigt træf med den legendariske og meget omdiskuterede stor-agent, Jane Horney, i sommeren 1951 i Hamburg.Idag så mange år efter er jeg fortsat ikke i tvivl om, at det faktisk var denne vakre kvinde. Et foto af hende og en kollega på motorcykkel taget Sverige 1951 overbeviste mig om at det faktisk var Jane Horney, jeg havde stødt på den sommer, samme år. Men på den anden side forstår jeg så godt, at jeg kan blive mistroet, eftersom der er fakta der modsiger min egen observation.
(Pluk af tekst fra ebogen følger her)
Det var sommeren 1951. Moster og jeg opholdt os nogle dage på et enkelt, spartansk hotel i det centrale Hamburg. En tidlig aften fik hun besøg af en meget smuk, ung dame. Kvinden, en brunette, var elegant klædt og havde en intens, personlig udstråling og et vindende væsen. Hun virkede verdensvant og håndhilste smilende på mig uden at sige sit navn.
Under en længere samtale mellem de to kvinder sad jeg ved bordet med en avis et godt stykke fra moster og den mystiske dame. Måske var hun en god bekendt af moster, for måden de to snakkede sammen på, dæmpet og fortroligt, kunne måske tyde netop på det. Damen talte dels svensk, dels dansk med moster og flydende tysk med hotelværten.
I dag, mange år efter, virker det, som om de to kvinder i forvejen havde aftalt et kort møde, og at den handlekraftige dame måske havde rodet sig ind noget, der havde med hemmelige tjenester at gøre. Jeg fik en stærk fornemmelsen af, at jeg ikke ville få mere at vide om kvinden, hvis jeg spurgte moster om, hvem hun egentlig var. Moster kan til gengæld have fortalt veninden lidt om mig.
Dagen efter forlod den tiltrækkende kvinde hotellet, og lige før hun forsvandt, hviskede hun lavt til mig, at jeg helst aldrig måtte blive bange for min egen skygge, for da var det ude med mig.
Af ren solidaritet med verdensdamen, populært kaldt Nattens Dronning, valgte jeg dengang og indtil videre at lade hele den sørgmuntre episode forblive mellem os to, moster og mig.
I dag, mange år efter viser det sig, at den mystiske, unge brunette med den perlende, spontane latter og som min moster og jeg traf i 1951 i Hamburg, var selveste den berømte svenske mester- og dobbeltspion Jane Horney Hamilton, på skrømt likvideret i efteråret 1944. Hun blev senere agent for den engelske dronning Elisabeth 2, gik bort i 2003 og ligger begravet i Skotland.
Men den store, blinkende hemmelighed om det egentlige ophav til de mange, mystiske kostbarheder fra Det Russiske Hus tog min moster til sidst med sig i sin egen mørke grav.
Moster var opvakt og hurtig i opfattelsen. Hun var dumdristig. Eventyrer var hun bestemt ikke, men nok eventyrlig i sig selv. Sikker og klar, trods sin indre rastløshed. Hun søgte spænding med stor appetit og måtte altid gøre noget for enhver pris for at hjælpe andre nødstedte mennesker med varm hånd. Hun manglede den politiske lidelse. Storpolitik interesserede hende ikke. Atmosfæren i de hjemsøgte europæiske og russiske storbyer var dengang hektisk. Der var feber i luften. Alt var lige som ude af proportion, mens historien selv lå på lur og spring. Alt var brikker i et spændende spil.
Det er let at forestille sig, hvordan hun og snere som mig selv blev grebet af efterretningstjenestens thrilleragtige stemning. Moster havde altså haft livet som legetøj.
Åge Skjelborg
GillaGilla
Hej. Følgende vennligst til orientering
MOTORSYKKEL/REGNR A696, STOCKHOLM 1937-1966.
Vedr. Jane Horney-saken
Kopi av dokument.
1937/1938, 28. 5. Försäljare, Williams Öhrn, Sthlm, Sakselagat, Pontonjärgt 30, tlf 516144
(1937-38) DKW SB 500 Standard, overfört BF 15/7-1949, Återreg. 16/8 1951. Lämp för krbr.
1939 Forsikring Fylgja.
1940 Utlämnat 1939, 18. 11., 1940, 23.2, avfärt 1940, 26. 6., 28. 6.
1946 18. 3 inreg. änyo på kor/18.6. -47. Efterdebitert skatteintekt nov -45, -45, jan 46 ko ej utfärd.
1946–1947 18. 6., 13. 8, 1948, 15. 2, 1949, 15. 2.
1950 Blank
1951, 18. 7 Lars Gustaf Ekmark, distrikschef, Frihemsgatan 8, 3 tv, tlf 519660, 60/1/6 förss
1951, 16. 8 Karl Göte Falk, chaufför, Polhemsgt 3, Huvudsta, anst. Firma Lima,Dalagt 31, Huvudsäljare, brukas inom Sthlm 51/52.
Jane Horney Granberg kan kanskje ha vært kunde og interessert av selve motorsykklen som nettopp på dette tidspunktet var ved å skifte eier. Fotografen har såvidt man vet aldri meldt seg i alle de årene der har gått siden 1951. Karl Göte Falk, chaufför, såkalt Huvudsäljare,1951 og identifisert på et foto sammen med Jane på baksetet. På ennå et foto er Jane fotografert alene på samme motorcykkel, men antakelig et helt annet sted hos samme firma. Persondata vedr. de navngivne ejerskiftene viser, at Jane Horney ikke kan ha kjøpt motorsykklen, men måske har leid eller lånt den. Øverst th. på veggen over Jane står tydelig en malt tekst AB AERO AN. Dette firma (SAAB) AB AERO AN startet 1947 og opphørte 1969 Stockholm. Betegnelsen ”Saab” erstattet således ”SAAB” omkring 1950.
Ovenstående harde fakta viser blandet annet og med dokumentasjon av løpende registreringer fra arkivet til den svenske trafikkstyrelsen, Stockholm, at Jane Horney Granberg fortsatt må ha vært i live både efter 1947 og 1951, og da særlig fordi min moster og jeg tilfeldigvis traff henne i Hamburg sommeren 1951. (se min bok, Spionskolen (2004), side 110-116). Et visst antall vitnemål i tidsperioden efter 1945 til 1994 beviser tilsynelatende og indirekte presis det samme. Kopier av originalmateriale kan fås ved henvendelse til undertegnede via nærværende hjemmeside. Takk for meg for godt lag og følge.
GillaGilla